Palmes dubbelspel förblir en gåta

Trots att det kalla kriget definitivt tog slut när Sovjetunionen gick i graven 1991 har det hittills saknats en heltäckande beskrivning av svensk säkerhetspolitik under kalla kriget. För första gången finns nu en samlad genomgång av hela epoken som täcker både retorik och realia – alltså både vad svenska folket fick veta och vad som egentligen doldes i de hemliga banden västerut.

Bakom bedriften står försvarsforskaren Robert Dalsjö vid Totalförsvarets forskningsinstitut FOI. Han har blivit doktor vid King's College i London på sin avhandling som nu finns i bokform: Life-line Lost. The Rise and Fall of ”Neutral” Sweden's Secret Reserve Option of Wartime Help from the West (Santérus förlag, 304 s).

Dalsjö bygger sitt arbete på ett stort antal tidigare okända, kvalificerat hemliga handlingar samt intervjuer med nära femtio nyckelpersoner. Hans verk ifrågasätter på flera punkter slutsatser i tidigare svenska officiella granskningar av det kalla krigets säkerhetspolitik.

Sverige bedrev under det kalla kriget, 1949–89, en neutralitetspolitik som oftast sammanfattades i formeln ”alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig”. Neutraliteten blev med tiden mer än en etikett, för många en del av vår självbild, något att vara stolt över.

Men som i en medeltida borg fanns det i neutralitetspolitiken en hemlig reserv­utgång som kunde öppnas om kriget stod för dörren och fienden var i antågande.

Det fanns i realiteten endast en tänkbar angripare, Sovjetunionen. Blev det väpnad konfrontation skulle vi slåss ”tills hjälp anländer” som det hette på 1950-talet. Hjälparen var i början Storbritannien och sedan USA. Hjälpen gavs inte för våra blå ögons skull utan tack vare Sveriges geostrategiska läge i konfrontationslinjen mellan Nato och Warszawapakten. Att hindra Sovjet från att utnyttja svenskt territorium var ett amerikanskt egenintresse för att klara försvaret av Natoländerna Norge och Danmark och därmed Storbritannien samt övriga Västeuropa.

Inte förrän 1990 när forskare och journalister utnyttjade det kalla krigets slutskede till att rota i arkiven fick svenska folket en första kunskap om Sveriges dolda kontakter med Natoländerna. Det ledde till att den statliga Neutralitetspolitikkommissionen, NPK, tillsattes. Dess betänkande från 1994 ”Om kriget kommit...” hade som passande omslagsbild ett militärt kamouflagemönster i mörka toner.

Kommissionen bekräftade att Sverige byggt landningsbanor för allierat flyg och gjort andra förberedelser för att ta emot materiel i krig. Stödet bestod främst i allierade flyganfall mot sovjetiska flygbaser och hamnar i Baltikum – ytterst med kärnvapen. Agerandet låg i linje med neutralitetspolitiken, något annat hade varit oansvarigt av rege­ringen. Men kommissionen kritiserade att statsminister Tage Erlander 1959 i polemik med högerledaren Jarl Hjalmarson kategoriskt tagit avstånd från alla överläggningar eller förberedelser med medlemmar av en stormaktsallians. Erlander gav riksdagen ”en medvetet felaktig bild av vad som faktiskt förekom”.

1998 och 1999 publicerade undertecknad nya avslöjanden i i SvD. De svenska marinchefernas krigsplacering fanns inte i Sverige utan i Natolandet Storbritannien. Redan i ett hotande läge skulle ett svenskt reservhögkvarter bemannas, om Sverige ockuperades skulle kung och regering komma efter i exil. Natos strategi hade varit att hela Skandinavien, inklusive Sverige, skulle försvaras som en enhet. Denna samordning med Nato-länderna var en av marinchefens topphemliga uppgifter ända till slutet av 1980-talet.

Avslöjandena ledde till debatter om svenskt dubbelspel och i riksdagen väcktes motioner med krav på en ny bred statlig kommission för att utreda också den andra hälften av kalla kriget. Istället blev det en enmansutredare, ambassadör Rolf Ekéus. Hans historieskrivning kom 2002: ”Fred och säkerhet. Svensk säkerhets­politik 1969–89”. Omslagets färgglada satellitbild av norra halvklotet signalerade en annan ansats än NPK. Ekéus viktigaste nya rön var den säkerhetsgaranti som Kennedy­administrationen utfärdade 1962 för Sverige och som gällde kalla kriget ut.

Däremot hade Sverige hade inte gjort några hemliga förberedelser för operativt samarbete med främmande makt under 1970- och 80-talen. Retorik och verklighet hade alltså stämt överens, enligt Ekéus. Han ansåg dessutom att NPK:s kritik av Erlander var ett felsteg. Men diplomaten Ekéus hantering av fakta och slutsatser mottogs med skepsis av historisk och militär expertis. Kärnfrågan kvarstod: vilken var egentligen Sveriges verkliga linje?

Svaret ges i Robert Dalsjös ”Life-Line Lost”. Omslaget visar vatten med en tunn skorpa av is där en kvarglömd, utkastad livboj ligger.

Dalsjö visar i detalj hur livlinan till Nato-länderna var mer central och mer operativt användbar än vad som hittills framkommit. Några exempel: särskilda radioapparater monterades in i den svenska stridsledningen för att kommunicera med Natoflyg på 1960-talet. USA:s strategiska bombflyg avsåg att flyga rätt genom svenskt luftrum i krig. Ännu på 1970-talet utfärdades topphemliga svenska order om att in i det längsta försvara de områden i Sverige dit väst kunde sända in hjälp.

Dalsjös huvudtes är att livlinan västerut därefter försummades och efterhand tilläts ruttna. Detta skedde under trycket av en allt mer uppskruvad retorik om vår orubbliga neutralitet och om ett försvar riktat åt alla håll.

Här måste påpekas att neutralitetspolitiken aldrig var ett mål i sig utan endast ett medel. Målet var istället handlingsfrihet. ”Svensk säkerhetspolitik syftar ytterst till att bevara vårt lands oberoende. Vårt säkerhetspolitiska mål bör vara att i alla lägen och i former som vi själv väljer trygga en nationell handlingsfrihet” (här citerat ur 1987 års försvarsproposition).

I början av det kalla kriget, 1949–59 präglades Sveriges politik av denna handlingsfrihet inför de strategiska realiteterna. Vi tillhörde mentalt västvärlden och drev en alliansfri politik med pragmatiska diskreta, militära band till västmakterna. Om neut­raliteten bröts av ett angrepp gällde ”försvar tills hjälp anlände”.

Därefter följde från 1961 en alltmer aktiv svensk utrikespolitik parad med en mer högtflygande neutralitetsretorik. Dalsjö visar att statsminister Erlanders kritiserade uttalande 1959 inte var någon enstaka förlöpning. Både Erlander och efterträdaren Olof Palme avvisade och fördömde kategoriskt flera gånger offentligt just sådana förberedelser i fredstid som de själva godkände i hemlighet. Neutralitetspolitiken blev för socialdemokratin ett inrikespolitiskt slagträ mot oppositionspolitiker, främst på den borgerliga sidan, som kunde utmålas som opålitliga och oansvariga.

1968 kom vänstervågen som sammanföll med det upptrappade Vietnamkriget vilket medförde att Sverige politiskt distanserade sig från väst och särskilt USA. Men försvarsstaben upprätthöll sina goda kontakter västerut på statsminister Olof Palmes uppmaning. Skillnader mellan retorik och verklighet finns hos alla länder men i Sverige vidgades den till ett gap. Och den mångfacetterade Olof Palme väcker än idag häftiga känslor hos både anhängare och motståndare

”Olof Palme spelade en central roll, både i att driva på doktrinen i en riktning som minskade utrymmet för förberedelser, och i att upprätthålla förberedelserna trots detta. Tjugo år efter sin död förblir han något av en gåta”, summerar Robert Dalsjö.

Han gör en pionjärinsats när han kartlägger hur livlinan i detalj stärktes i alla sina militära delar, för att sedan försvagas under 1980-talet. Ett nyckelord som han använder för att förklara försvagningen är personalisering. Avslöjandena av Sveriges spionage under IB-affären 1973 ökade rädslan för komprometterande läckor också om de militära banden till Natoländerna. Överbefälhavaren Stig Synnergren (på posten 1970–78) kortslöt kommandolinjerna i försvarsstaben så att endast ett fåtal invigda personer kände till hur det verkligen låg till.

En liknande personalisering skedde i regeringskretsen. När Erlanders gamla garde lämnat av visste till slut endast Anders Thunborg (statssekreterare i försvarsdepartementet 1969–74 och försvarsminister 1983–85) och statsminister Olof Palme själv (på posten 1969–76 och 1982–86). Palme sade ingenting om livlinan västerut till efterträdaren Thorbjörn Fälldin 1976. Generalen Synnergren informerade knapphändigt försvarsminister Eric Krönmark (m) men de borgliga regeringarna i övrigt var ovetande.

När 1980-talet inleddes var avspänning­en bruten. President Ronald Reagan i Washington beslutade att möta den sovjetiska kärnvapenupprustningen i Europa där fredsrörelserna växte sig starka. I Kreml fruktade ett åldrande ledarskap en amerikansk överraskningsattack med kärnvapen vilken dag som helst. Dessa år har i efterhand kallats de farligaste under kalla kriget. Det saknades inte tecken på ökat stormaktsintresse för vårt område. Ubåtskränkningarna mot Sverige tilltog och en amerikansk försvarsminister (Caspar Weinberger) besökte för första gången vårt land 1981.

I Washington räknade man in Sverige i västlägret och i Moskva fanns starka misstankar om just detta. Men i Stockholm viss­te och förstod nu endast ett fåtal vilket högt spel man deltog i.

Även försvarsmakten hade alltmer levt sig in i sin egen planeringsvärld, omedveten om och avskärmad från de större strategiska realiteterna i omvärlden, enligt Dalsjö.

Olof Palme återkom som statsminister 1982 och samtidigt inträffade i all tysthet en frontalkollison mellan officiell retorik och militära realiteter. En nytillträdd överste i försvarsstabens operationsledning upptäckte i sitt kassaskåp dokument om västsamarbete. Han blev illa till mods och förskräckt – detta stämde ju inte med neutralitetspolitiken! Nej, förvisso. På order av överbefälhavaren Lennart Ljung förstördes till slut planerna på västsamverkan vilket är känt sedan tidigare.

Men vad Dalsjö visar är att destruktionen av västplaneringen skedde utan beslut av eller information till regeringen. Dåvarande försvarsminister Anders Thunborg levde ännu 1992 i villfarelsen att huvuddelen av planeringen fanns kvar. Det var istället försvarsledningen som fruktade att ett avslöjande av Sveriges samarbete med Natoländer mitt under ubåtskrisen ”kunde störta regeringen och splittra det styrande partiet”.

För Dalsjö är detta det slutliga beviset på ett slags nationell minnesförlust med en närmast ansvarslös säkerhetspolitik som oreflekterat ger upp nationens grundläggande handlingsfrihet om krig skulle hota.

”Hade en attack inträffat under början av 1980-talet så hade Sverige behövt hjälp lika mycket som under 1950-talet och förmodliggen snabbare. Men Sverige var inte längre mentalt eller materiellt förberett för att ta emot sådan hjälp”, slår han fast.

Några frågor blir hängande kvar i luften efter läsningen av ”Life-Line Lost”. Var nationens minnesförlust så total som Dalsjö hävdar? Han nämner själv att kommunikationerna till våra Natogrannar Danmark och Norges högkvarter moderniserades i slutet av 1980-talet. Kan inte en ändrad hotbild och personaliseringen ha öppnat för andra livlinor och nätverk mot Natoländerna? Men detta är frågor i marginalen till ett gediget, systematiskt verk väl värt att läsa. För hur ska Sverige kunna forma en säkerhetspolitik för dagens och morgondagens värld om vi inte känner till och kan diskutera vår egen närhistoria?