Översättaren tar plats på parnassen

En god vän, bosatt på kontinenten, ägnar sig sedan en tid tillbaka åt vad man skulle kunna kalla avancerad litterär uppvärmning. Han närstuderar ånyo sitt vältummade ex av Thomas Warburtons klassiska översättning av James Joyces ”Ulysses” (sv ”Odysseus” 1946, rev uppl 1993); parallelläser med originalet, stretchar sitt estetiska sinne och rapporterar då och då hem till Sverige om nyvunna insikter.

Denna bokliga konditionsträning motiveras av en ambition att stå rustad inför den hett emotsedda nyöversättningen av Joyces roman som Erik Andersson, vår senaste Tolkien-tolkare, nyligen påbörjat. Dådet att klä Ring-eposet i ny svensk språkdräkt (efter Åke Ohlmark) ledde för övrigt till att han, och versöversättaren Lotta Olsson, hamnade i medialt strålkastarljus när översättningen utkom för några år sedan. Den nya versionen blev föremål för debatt och översättarna föreföll framträda såsom självständiga litterära stämmor och skapare, av kött och blod; en omständighet som resulterade i publiceringen av Anderssons läsvärda ”Översättarens anmärkningar. Dagbok från arbetet med Ringarnas herre” (2007).

Fallet med den svenska Tolkien-översättningen är visserligen ett ganska rart fenomen – att översättaren blir ”synlig”, att han eller hon både får anlete och röst visavi den läsande menigheten. Företrädesvis tenderar det väl bli så när det vankas nyöversättning av ett klassiskt verk som sedan tidigare föreligger i en eller flera i sig klassiska översättningar. Annars brukar det vara rätt så tyst, fastän översättarens namn numera i regel yppas i recensioner och själva översättningen stundom förlänas några av de stående epitet, som större delen av den svenska kritikerkåren genom åren odlat i syfte att bifalla lyckosamma översättarvärv (”förtjänstfull”, ”följsam”, ”njutbar”, etcetera). När däremot riset viner och en viss översättning tadlas (”översättningen lämnar en del att önska”), sker det undantagsvis utifrån ingående jämförelser mellan denna och originalet. Till det finns varken utrymme, tid eller konvention. Inte sällan agerar recensenten felfinnare och grundar klandret på enstaka grammatiska missar, utan att beakta den aktuella översättningsstrategin – eller arbetsinsatsen – i vidare mening.

Detta är förstås inte enbart en svensk företeelse, utan fastmer ett generellt och internationellt problem (om man nu vill se det som ett sådant). Översättningsforskaren Lawrence Venuti gick i sin centrala bok ”The Translator’s Invisibility: A History of Translation” (1995) så långt som att bygga en hel teori och historieskrivning kring översättares och översättningars ”osynlighet” inom först och främst de engelska och amerikanska kultursfärerna. Venuti pekar där bland annat på det även för oss igenkännliga faktum att en översättning, oavsett genre, i regel vinner större acceptans bland förläggare, kritiker och läsare, när den upplevs som följsam, inte erbjuder några språkliga ”konstigheter” och ger sken av ”transparens”. Med andra ord: att översättningen är förfärdigad på så sätt att den i princip kan tas för ett original – mestadels på bekostnad av så kallad trohet mot originalet. Som Venuti inskärper är detta dock blott en illusorisk effekt som döljer de komplexa förutsättningarna för översättningsprocessen.

Då denna ”domesticerande” översättningsstrategi, som Venuti kallar den, föreställs utöva ett slags ”våld” på källtexten, förespråkar han istället en ”förfrämligande” strategi ( foreignizing ). De språkliga skarvarna, olikheterna ska ligga blottade, eller för att parafrasera en berömd utsaga av Friedrich Schleiermacher i den inflytelserika föreläsningen ”Om de olika metoderna att översätta” (1813): översättaren ska bemöda sig om att ta läsaren till författaren, och inte tvärtom. En sådan strategi ska enligt Venuti genom olika manövrer som inte fullt ut sanktioneras av målspråkskontexten, det vill säga som framstår som ”konstiga” och ”främmande”, rymma potentialen att upphäva effekter av förefintlig etnocentrism, rasism, imperialism, kulturell narcissism samt verka för demokratiska geopolitiska förbindelser. I bästa fall. Venutis i stycken något dogmatiska (och en aning utopiska) betraktelsesätt må ha brister, men är likväl tänkvärd och har hursomhelst inspirerat en mängd efterföljare – inte minst inom den akademiska disciplinen translation studies.

Nu kan man förvisso synliggöra översättning på olika sätt. De svenska litterära översättarna – alla dessa människor som, med Birgitta Trotzigs bevingade ord, gett oss ”halva vår nationallitteratur” – har varit och är ännu tämligen anonyma. Men detta kan förhoppningsvis snart komma att ändras genom det under våren invigda nätbaserade projektet Svenskt översättarlexikon (www.oversattarlexikon.se).

Databasen har utvecklats genom ett interdisciplinärt samarbete med bas vid Södertörns högskolebibliotek, vilket involverat språk- och litteraturvetare, kritiker, bibliotekarier och naturligtvis översättare. Det betecknas som ”ett biobibliografiskt uppslagsverk”, vars stomme är kortare biografiskt och bibliografiskt orienterade framställningar kring (tillsvidare endast avlidna) svenskspråkiga översättare ”från äldsta tid till idag”. Man strävar efter att presentera relativt lättillgängliga men inte desto mindre högkvalitativa texter – i de flesta fall resultat av grundforskning – vars ambitionsnivå anges ligga mellan Svenskt författarlexikon och Nationalencyklopedin.

I nuläget uppgår databasen till ett femtiotal biobibliografiska artiklar omfattande översättningar från drygt trettio språk, författade av närmare fyrtiotalet skribenter. Tidsperspektivet är ansenligt och artiklarna sträcker sig från Jöns Budde på 1400-talet till den nyligen bortgångne Per Erik Wahlund. Utöver detta bjuder lexikonet för närvarande på förteckningar över svenska översättarpris samt ett antal tematiska artiklar kring exempelvis ”Översättarnas materiella villkor i Sverige” och ”Svensk bibelöversättning”. En stor mängd – ja faktiskt ”flera hundra” – nya artiklar uppges redan nu vara planerade eller under arbete.

Huvudredaktören och eldsjälen bakom den såvitt känt världsunika satsningen, förre professorn i ryska vid Södertörns högskola samt författaren och översättaren Lars Kleberg , redogör i en längre programförklarande artikel för lexikonets konceptuella bakgrund. ”Svenskt översättarlexikon” går enligt Kleberg inte bara ut på att övergripande ”synliggöra översättarnas roll i den svenska litteraturhistorien”, utan grundar sig också på en strävan ”att försöka lyfta fram de ofta okända eller i skymundan verkande översättarna, om vilka inget eller nästan inget hittills är skrivet, men som på ett viktigt sätt har bidragit till den svenska översättningslitteraturen i någon eller några av dess former”.

En del bekymmer ur ren informationssynpunkt bereder personer – varav gissningsvis majoriteten kvinnor – som verkat ”endast” i egenskap av översättare, och inte samtidigt närt ett eget författar- eller skriftställarskap. Kleberg skriver nästan ömsint om ”dessa tillbakadragna eller okända textproducenter, vars namn för de flesta är lika med summan av deras verk”, och nämner i sammanhanget Ellen Sofia Wester (1873–1930), mer känd under signaturen E Weer. I sin artikel om denna utomordentligt produktiva – men oskäligt obemärkta – översättare, poängterar Marie-Christine Skuncke bland annat att Wester tillhörde pionjärerna vad gäller direktöversättning till svenska från originalspråket. Hon åstadkom åtskilliga glansfulla och omtyckta översättningar av betydelsefulla verk ur de ryska, tjeckiska och till och med de grekiska och romerska litteraturerna – förutom översättningarna från polska, som hon väl mest kommit att förknippas med. Bland de senare kan nämnas verk av Nobelpristagarna år 1905 respektive 1924, Henryk Sienkiewicz och Władysław Reymont.

Kleberg omtalar även en annan översättarkategori som det tycks vara än mer kinkigt att få fram substantiell information kring, nämligen ”massproducerande lågprestigeöversättare eller översättare som överskridit genregränserna”. Dessa ställs i kontrast mot de som Kleberg benämner ”kanonöversättare”. Möjligtvis kan man finna den här dikotomiska synen på översättaryrket något skev, då ju de flesta ”kanonöversättare”, eller översättare av ”högprestigelitteratur”, vanligen parallellt tvingas eller väljer att befatta sig med exempelvis snabböversatt populär- eller underhållningslitteratur. Förmodligen är det också främst de senare genrerna som Kleberg har i åtanke då han talar om ”lågprestigelitteratur”, även om etiketten tyvärr lämnas ospecificerad. Det kan väl likaledes gälla för den omfångsrika romanproduktionen under 1800-talet, ett sekel som märkligt nog tycks ha lockat betydligt färre artikelförfattare än till exempel de äldre perioderna. Kleberg förutskickar emellertid att en av de prioriterade uppgifterna den närmaste tiden blir att sätta fokus på översättarna under 1800-talets industrialiseringsskede.

Då lexikonet såsom databas äger en kumulativ struktur, där ny information tillkommer löpande, känner den strängt taget inga begränsningar i fråga om hur mycket stoff som kan komma att införlivas. Enligt Kleberg är det i främsta rummet ”personella och andra resurser”, kort och gott finansieringsfrågan, som blir avgörande för publiceringstempot och de framtida utvecklingsmöjligheterna.

Man kan vid en genomläsning av det hittills publicerade materialet konstatera vissa korrekturmissar och ett och annat felaktigt årtal, något som kan ge intryck av en litet jäktad publiceringstakt. Men sådant låter sig lätt korrigeras i de flexibla mediernas tidevarv. Något man gärna önskar sig som användare är fler, ännu mer fördjupade, tematiska artiklar samt en enkel utskriftsfunktion, om man nu skulle få behov av att förfoga över somliga texter på pränt. Det kunde kanske därtill, i en senare fas, vara intressant med mer ”interaktiva” inslag på sajten. Ytterligare ett komplement kunde vara kommenterade hänvisningar till kvalificerade översättningssidor och -forum på nätet.

En annan, en smula paradoxal, ”brist” är att de behandlade översättarna själva inte i större mån får komma till tals. De flesta översättare uttalar sig ju någon gång om sin verksamhet, och det många gånger på i flera avseenden oskattbart sätt. Så till exempel Per Erik Wahlund om pjäsöversättandets prövningar i ”Översättaren som skådespelare” (ingår i ”Familjebok. Essäetter och intimiteter” från 1980), ur vilken en passage lyckligtvis citeras i Skans Kersti Nilssons artikel: ”Först går jag så att säga runt pjäsen några varv, läser och läser om, avlyssnar personernas egenheter och röstlägen /.../. Sedan, när uppladdningen är gjord och leveransdagen närmar sig, sätter jag papper i den gamla skrivmaskin jag för fyrtio år sedan fick i konfirmationsgåva av min förutseende mormor, och därefter brakar det med Strindbergs formulering löst. Arbetet måste ske i enrum – inte därför att omgivningen stör mig utan därför att jag i hög grad stör omgivningen, eftersom jag under det dramatiska förloppet utstöter svordomar, framkvider kärleksförklaringar, råskäller, ironiserar, fnittrar, gapskrattar, snörvlar och snyftar.”

Måhända är flera av ovanstående önskemål ovidkommande, vars realisering skulle kunna leda till att man fostrar ett smärre monstrum av en redan i krubbform värdefullt distinkt databas. En databas som man, under alla förhållanden, hoppas ska fylla luckor i, visa på förbindelser inom och låta skymta nya spännande ingångar till den svenska litteraturhistorien.

Alan Asaid är översättare och redaktör på tidskriften Hjärnstorm.