Osmanerna visste värdet av etnisk mångfald

En fråga där åsikterna i dag skarpt går isär: är Turkiet moget för EU? Hör landet över huvud till Europa? Motståndarna hävdar att 70 miljoner EU-turkar skulle göra slut på det sista vår världsdel har kvar av egen identitet. Islam ser, säger inte bara Oriana Fallaci, den italienska stjärnjournalisten, en chans att på nya fredliga vägar ta revansch för nederlagen vid Poitiers och Wien. Om några år väntas tre av Hollands största städer få muslimsk majoritet, och rysande talar man redan om ”det nederländska kalifatet”.

Men de låga födelsetalen är inte invandrarnas fel. När holländare och danskar allt ängsligare stänger om sig glömmer de att deras levnadsstandard på lång sikt är extremt beroende av tillgången på främmande arbetskraft.

Vad Turkiet beträffar hänger allt på hur genuint landet lyckas förena västdemokratiska värden med muslimsk tradition, ett unikt experiment är på gång som ytterst bestämmer islams riktning även inom de turkiska enklaverna i Berlin och Rotterdam. EU måste vara med i den här processen hur stora riskerna än är.
Att få veta mer om Turkiet och dess historia är en naturlig önskan hos europén av i dag, och en bok som Caroline Finkels Osman‘s Dream: The History of the Ottoman Empire (John Murray, 660 s) är därför välkommen. Titeln syftar på den dröm som Osman, den förste sultanen, råkar ut för, en dröm där ett träd växer fram ur hans navel och överskuggar världen och därmed profetiskt illustrerar dynastins kommande storhet. Sex osmanska sekler passerar revy hos Finkel, som matar oss med en mängd nyttiga fakta utan att ändå våga ge dem en uppfriskande personlig touch. Jason Goodwins ”Lords of the Horizons” (1998) är fortfarande oöverträffad.

Bilden av ”Turken” har fått många fasetter under århundradenas lopp, men bland dem är grymheten envist återkommande. Chockad av färska massakrer i Bulgarien skulle William Gladstone, den brittiske statsmannen, så sent som 1876 förbanna turkarna: ”var de än rör sig lämnar de efter sig ett brett spår av blod”. Hade inte Wiens försvarare tvingats hjälplöst bevittna hur osmanska trupper kastade sina fångar levande i elden, för att inte tala om Mehmet III som vid sitt trontillträde 1597 lät strypa 19 av sina bröder för att få ”arbetsro”.

Det här är en brutalitet som vi känner igen redan från det bysantinska hovet. Efter sin seger över bulgarerna ger Basileios II sina bödlar order om att sticka ut ögonen på 14 000 fångar. Ett mer ömkansvärt tåg har Europa säkert aldrig sett skrida fram, var hundrade man fick ju behålla ett öga för att kunna leda sina kamrater hem. Vid det bysantinska Bosporen hörde för övrigt ”bländningen” till favoritmetoderna när det gällde att eliminera rivaler om makten.

Undra på att Joseph Brodsky för sin del drar slutsatsen att sultanerna och de bysantinska kejsarna är av samma onda virke. Sinnet för mänskolivets värde är vad som skiljer väst från öst, om Sokrates i Athen fått hålla tal i en öppen rättegång ”skulle en sådan Sokrates i exempelvis Isfahan och Bagdad ha spetsats på påle eller flåtts på fläcken, och så hade det varit bra med det”.

I Europa har T E Lawrence starkt bidragit till demoniseringen av osmanerna, genom att romantisera den arabiska revolten – under första världskriget – och behagfullt posera som en öknens son fick han turkarna att verka dubbelt motbjudande. Vi har att göra med en regim som överlevt sig själv, som sprider omkring sig en stank av död och stagnation.

En tidig själsfrände har Lawrence i den finländske orientalisten Georg August Wallin. Året 1843 passerade han Istanbul och äcklades av den lokala slavmarknaden (som förresten stängdes tre år senare), redan vid infarten till Dardanellerna stördes han av muezzins rop från minareten, i hans öron lät det som om man släppt lös en tjutande hund. Gång på gång eldar han upp sig på Gladstones vis och gisslar turkarna, ”dessa österns blodiglar som suger märgen och kraften ur det härliga landet”.

Men vem om inte barbarerna vid Bosporen, de ”grymma” osmanerna, var det som hjälpte judarna att överleva när de 1492 fördrevs från Spanien av Ferdinand och Isabella. Inom kort skulle Istanbul ha den största judiska församlingen i Europa, betjänad av ända till 44 synagogor. Spanska flyktingar förvandlade det sömniga Saloniki till Medelhavets ledande transithamn, alla yrken var öppna för dem, låt vara att deras närvaro märktes mest inom handel och industri. Eller som en jude redan på 1400-talet skrev hem till sina plågade anförvanter: ”Här kan var och en få bo under sitt eget fikonträd”.

Som sultanernas bankir och rådgivare blir spanskättlingen Joseph Nasi en av imperiets mäktigaste män, belönad med den ståtliga titeln ”Hertig av Naxos och Cykladerna”. Synen av honom ridande genom gatorna med ett följe av janitsjarerna skulle ha varit otänkbar i någon annan europeisk huvudstad. Bara i morernas Granada hade judar rört sig lika stolt och fritt.

Men denna trygghet var bedräglig, judarna, deras intelligens och kapital behövdes i kampen mot spanjorer och habsburgare. När konjunkturerna vände pressades de på nytt mot botten, nu ersatta av ännu smartare greker. Ändå förblev Istanbul en av världens mest kosmopolitiska städer, där greker och georgier trängdes med araber och bulgarer på Galatabron.

Mot slutet av 1800-talet skulle platsen fyllas av flyktingar undan de romanovska och habsburgska regimerna.

Den polska författaren Henryk Sienkiewicz dog i osmansk exil. Att Erich Auerbach erbjöds en fristad i Istanbul mitt under andra världskriget kunde kanske tolkas som en sista reflex av gångna tiders tolerans, här fick han i lugn och ro fullborda sitt mästerverk ”Mimesis”.

Konstantinopels fall 1453 har i Europa uppfattats som ett hjärtslitande drama där Balkanfolken slutligt böjdes under ett främmande ok. I verkligheten skulle det bara formellt bekräfta ett maktskifte som inletts redan genom spektakulära osmanska framgångar i Serbien och Bulgarien. Mentalt var Balkan färdigt på glid mot öster, för många ortodoxa hade Rom blivit det stora hatobjektet och man föredrog som det hette sultanens turban framom påvens mitra. Bönderna i sin tur vann på att de gamla feodala strukturerna bröts ner, med allt vad det betydde av drastiskt minskade dagsverken.

Den nya osmanska eran bjöd på något för Balkan så ovanligt som lugn och ordning, Fernand Braudel citerar en anonym fransman som häpen noterat frånvaron av stråtrövare. Kunde, frågar Braudel, något liknande ha sagts om Kalabrien eller Katalonien? När europeiska legotrupper drog till sig slödder av värsta slag imponerade den turkiska armén med sin disciplin och nykterhet, sin tysta effektivitet.

Men det historiska slaget på ”koltrastfältet” i Kosovo 1389 visade vilket pris Balkan fick betala för pax turcica, tiotusentals serber såldes som slavar på fjärran marknader. Och var tredje år hemsöktes byarna av höga funktionärer som bland ungdomen spanade in de mest begåvade och välväxta exemplaren. Det var en hård skola som väntade dem vid sultanens hov, både fysiskt och intellektuellt, med alla rötter till det kristna förflutna avklippta formades de till systemets lydiga redskap. Enda trösten var hoppet om en lysande karriär inom armé och förvaltning.

Västerlandet har aldrig kunnat nog förundra sig över frånvaron av fasta hierarkiska strukturer i det osmanska imperiet. En bördsadel hade svårt att uppstå i ett samhälle där sultanerna regelbundet var söner till slavinnor och bondgossen från Balkan en dag fann sig bestämma över miljoners liv och död.

Men janitsjarerna, sultanens stolthet, började urarta under 1700-talet, och det alltmer oregerliga gardet upplöstes 1826 efter en gruvlig massaker. Även rent militära reformer stötte på segt motstånd hos denna ”elit”, och ännu på 1700-talet saknades till exempel bajonetten i deras arsenal. Ändå hade Mehmet II utnyttjat dagsfärsk expertis redan vid belägringen av Konstantinopel, 1453. Slaget avgjordes kanske av den kanon som en ungersk överlöpare så briljant förstod att hantera.

I princip hade osmanerna kunnat göra som japanerna, det vill säga snabbt ta till sig alla västerländska framsteg inom teknik och vetenskap utan att för den skull ge avkall på sin egen uråldriga identitet. Men den vägen var blockerad av Profetens ord: ”varje nyhet är ett misstag, och varje misstag leder till helvetet”.

Ytterligt illavarslande var förstörelsen 1580 av det bara tre år gamla ultramoderna observatoriet i Galata (till sin standard jämförbart med Tycho Brahes i väst). En vildsint mobb hade eggats av präster som ville sätta stopp för varje försök att ”spionera på Gud”. Tryckerierna råkade ut för samma misstro, ett halvt sekel tidigare rentav hotade med dödsstraff av Bayezid II. Den första arabiska tryckpressen kom till först 1727, men intresset var måttligt inom den lilla kretsen av läskunniga.

Även militärt fick landet plikta för den brist på korrekt information som följde med den intellektuellt sett låga ambitionsnivån. Komiskt avslöjande är reaktionen på nyheten om att ryska flottan 1787 via Gibraltar i stället för Bosporen – tagit sig in på turkiska vatten. Ett överraskat Istanbul skyndade sig att beskylla venetianarna för att ha släppt fram ryssarna till Adriatiska havet genom en hemlig kanal!

När Selim 1517 lade beslag på Egypten – ”juvelen i den osmanska kronan” – blev han samtidigt högsta beskyddare för Mecka och Medina med ansvar också för de stora pilgrimsrutterna. Förlänad nyckeln till Kaaba, den heliga stenen, och likaså rätten att föra Profetens gröna banér lät han utropa sig till kalif, en upphöjelse som signalerade att islam nu gått in i sin nya osmanska fas. Förskjutningen hade stor betydelse för det intellektuella klimatet i Istanbul, som de heliga platsernas väktare var sultanerna dubbelt frestade att vända ryggen åt Europa och det moderna projektet.

Å andra sidan påminner oss Caroline Finkel om att Turkiet inte kom undan sin andel i den så kallade europeiska konserten. Imperiet hade startat under den enkla devisen ”död åt de otrogna”, men stegvis drogs det in i ett helt nätverk av fördrag och diplomatiska kompromisser. Stäppernas söner fick motvilligt lära sig att det fanns internationella spelregler som man inte ostraffat kunde sätta sig över. Även mullorna var maktlösa mot den sortens ”europeisering”.

Men för Turkiet blev 1800-talet en enda lång utförsbacke, inifrån hotat av nationella frihetsrörelser och utifrån allt hårdare trängt av giriga grannar. Försök till reformer gjordes, men de kom för sent och var för halvhjärtade. Den sjuke mannen i Europa var glosan som Nikolaj I 1853 lanserade i ett samtal med brittiska ambassadören, till synes saligt omedveten om hur skakigt hans egen regim fungerade.

Stormakternas ambassadörer i Istanbul dolde inte sina koloniala avsikter, där de styrde och ställde som stadens verkliga kungar. 1915 fick Ryssland skriftligt löfte om att efter kriget ta över Bosporen och Istanbul.
Så kom Kemal Atatürk och gjorde slut på förnedringen, men den enhetsstat han piskade fram var föga lämpad att lösa till exempel kurdproblemet. Det moderna Turkiet skulle ha mycket att lära av de ”efterblivna” osmanerna, alla sina övergrepp till trots visste de mer om värdet av en etnisk och religiös mångfald.