Nytt ljus i skaldediktens mörker

De fornnordiska skaldernas konst, som utövades i hela det skandinaviska språkområdet men framför allt på Island under vikingatid och tidig medeltid, hör till det mest svårgenomträngliga i nordisk ­litteraturhistoria. Medan ättesagor och Eddadikter fortfarande kan läsas och uppskattas av envar, har skaldedikterna förblivit en exklusiv specialitet för lärda forskare, trots att de är högintressanta både som diktverk och historiska källor. Först nu, ­efter lång tids mödor, har man börjat ge ut dessa texter i en pålitlig kommenterad utgåva som gör det möjligt för de flesta att förstå vad det handlar om.

Vad är det då som gör skaldedikterna så svårtillgängliga? Knappast deras ämnen eller budskap, som ofta är tämligen enkla för att inte säga primitiva. Vanligen går de äldsta texterna ut på att hylla en kung eller vikingahövding för hans seger över fienden eller hedra honom efter döden för hjältemod under livstiden. Ibland kan det också gå ut på det motsatta: att håna en fiende för hans omanlighet, feghet och påstådda benägenhet att spela den ”kvinn­liga” rollen i en sexuell förbindelse med andra män. Skaldedikten är alltså till sin ursprungliga natur en utpräglat maskulin genre som hör hemma i ett krigarsamhälle och går ut på att fastställa en mans värde eller brist på värde inom den hierarki som där var förhärskande.

Svårtillgängligheten ligger alltså inte i textens innehåll utan dess form, som är ­ytterligt komplex, framför allt genom ­användningen av så kallade ”kenningar”, metaforiska eller mytologiskt betingade omskrivningar av substantiv, till exempel ”havets häst” = skepp eller ”Ymirs blod” = hav, eftersom havet enligt nordisk mytologi ansågs ha uppkommit ur jätten Ymirs blod. Kombinerar man vidare dessa två kenningar blir resultatet en treledad kenning, ”Ymirs blods häst”, som fortfarande betyder ”skepp”, vilket i sin tur betyder att en sjöfarare kan betecknas med en fyrledad kenning som ”Ymirs blods hästs ryttare”.

Om man nu vidare vill säga att ”sjöfararen dödade många fiender”, vilket är ett normalt sätt att hedra en vikingafurste, kan man förslagsvis omskriva detta till att ”Ymirs blods hästs ryttare” (= sjöfararen) ”gav rikligt med mat till sårmåsen” (= korpen, som ansågs livnära sig på blodet från döda krigare). Vill man dessutom hylla fursten för hans givmildhet, kan man säga till exempel att han ”var hård mot” (= behöll inte för sig själv) ”Fafnes bädd” (= guldet, över vilket draken Fafne ruvade enligt myten). Vill man krångla till det ytterligare – och det ville gärna de fornnordiska skalderna – kan man exempelvis ersätta kenningen ”Fafnes bädd” med ”Regins broders viloläger”, eftersom Fafnes bror hette Regin och ”viloläger” är en synonym för ”bädd”.

Resultatet av dessa omskrivningar kan för ett ytligt betraktande likna modernistisk lyrik, men verkningsmedlen är ändå i grunden olika. Skaldediktens bildspråk ­används inte i första hand som modernismens för att uttrycka känslor eller översätta själstillstånd utan för att presentera gåtor som vädjar till åhörarens skarpsinne och mytologiska lärdom. Med andra ord: en diktkonst för en intellektuell elit. Bara ett fåtal skalder använder under hedna­tiden kenningar också för att tolka inre upplevelser.

Ett exempel är när mästerskalden Egil Skallagrimsson i sorgekvädet över sina döda söner klagar över hur tungt det är att sätta i svang ”sångens vågskål” (= tungan) och att dra fram ”Odins tjuvgods” (= skalde­mjödet eller poesin) ur ”själens gömsle” (= bröstet). Sådan användning av kenningar är undantag snarare än regel under hednisk vikingatid, men de blir vanligare när skaldediktens formspråk under äldre ­medeltid övertas av kristna diktare och ­används i den nya troslärans tjänst för att uttrycka känslor av sorg, syndaskuld eller gudslängtan.

Som om det inte vore nog med den komplexitet som kenningspråket åstadkommer, är skaldedikterna dessutom för det mesta komponerade i extremt krångliga versmått med allitterationer, inrim och assonanser som tvingar skalderna att radikalt ändra på den normala ordföljden för att få den metriska ekvationen att gå ihop. En ordagrann översättning till svenska av några rader ur en kristen isländsk skaldedikt till ära för Olaf den helige (Einar Skúlasons ”Geisli” från 1153) kan se ut så här: ”Och lätt tyckte sig slingerfiskens den mörka ljungens i luften upp gå liggplats fiende sedan.” För att förstå detta måste man först ändra ordföljden till: ”Fienden till den mörka slingrande ljungfiskens liggplats tyckte sig sedan gå lätt upp i luften.” Därefter gäller det att begripa att den slingrande ljungfisken är en drake, och att drakens liggplats är guldet, samt att guldets fiende är den fromme och givmilde kung Olaf den helige, som nyss lidit martyrdöden i slaget vid Stiklastad och nu är på väg att föras av en ängel till himmelriket.

Man kan fråga sig hur mycket åhörarna fattade av detta, när skalderna muntligen reciterade sina mästerverk, ofta i stökiga hirdförsamlingar där det var svårt att höra, eftersom de närvarande krigarna inte så sällan var i färd med att äta och dricka. Men eftersom det var ärofullt att förstå sig på skaldekonst, var det säkert många som låtsades att de hängde med, trots att de inte förstod något alls. Det är också uppenbart att texterna ofta blev missförstådda och förvanskade när de sedan förmedlades i muntlig tradition, ofta genom flera generationer, innan de blev nedtecknade på 1200-talets Island av lärda män som Snorre Sturlasson. De äldsta pergamenthandskrifterna har dock som regel gått förlorade, så att deras text i bästa fall bevarats i senare avskrifter. För att få fram någorlunda autentiska och begripliga läsarter av en skaldedikt måste därför forskarna först samla in och jämföra alla tillgängliga handskrifter, i enstaka fall även runinskrifter, där dikten återges eller citeras, ofta bara fragmentariskt. Sedan gäller det att med hjälp av metrikens och den fornnordiska poetikens lagar rekonstruera den ursprungliga ordalydelsen, återföra varje enskild sats till normal ordföljd, upplösa kenningarna och slutligen försöka tolka vad det hela går ut på. Ingenting för amatörer, vågar man lugnt påstå!

Den förste som lyckades åstadkomma en samlad vetenskaplig utgåva av skaldedikter var den isländske lärdomsgiganten Finnur Jónsson (1858–1934), professor i nordisk filologi i Köpenhamn och skicklig utgivare av talrika fornisländska texter. Hans utgåva ”Den norsk-islandske Skjaldedigtning” (1912–15) består av fyra tjocka band, varav de två första återger dikterna efter samtliga då tillgängliga handskrifter, medan de två följande återger samma texter i rekonstruerad och normaliserad form med översättningar till danska. Det är den utgåvan som legat till grund för alla vidare studier av skaldedikt, och de flesta har fått nöja sig med att läsa de danska översättningarna, eftersom resten är så svårtydd. Experterna var dock tidigt kritiska mot Finnur Jónssons läsarter och översättningar, som de menade i alltför hög grad var baserade på gissningar och förutfattade meningar. Den svenske filologen Ernst Kock ägnade en stor del av sitt liv åt att kritisera och rätta Finnurs utgåva, men inte heller Kocks tolkningar har vunnit allmän tillslutning.

Först på 90-talet har ett stort nytt utgivningsprojekt dragits i gång, lett av fem kvinnliga professorer, omtalade som ”The Learned Ladies”, från fem olika länder: Margaret Clunies Ross från Australien, Kari Ellen Gade från USA (ursprungligen Norge), Guðrún Nordal från Island, Edith Marold från Tyskland och Diana Whaley från England. Gruppens sammansättning speglar det faktum att studiet av fornnordisk diktning numera blivit en internationell angelägenhet, som i ganska hög grad domineras av kvinnor. Dessutom har man insett att forskningsprojekt av den här dimensionen inte längre kan hanteras av en enstaka forskare utan förutsätter omfattande teamwork. De fem lärda damerna har flitigt korresponderat via e-post och till sitt förfogande haft en jättelik stab av medarbetare som bland annat med hjälp av en databas och modern datateknik finslipat utgivningsarbetet. Finansiering och administrativ assistans har kommit från flera länder – tyvärr inte Sverige – men ­dominerats av Australien, som blivit ett ­internationellt centrum för fornnordisk ­filologi, främst tack vare den dynamiska Margaret Clunies Ross, professor vid University of Sydney.

Nu föreligger de två första av nio planerade volymer av utgåvan, Skaldic Poetry of the Scandinavian Middle Ages (1040 s). Förläggare är det belgiska förlaget Brepols, och debutvolymerna, som redigerats av Margaret Clunies Ross, omfattar del 7:1 och 7:2, ”Poetry on Christian Subjects”. Det handlar alltså om kristen skaldedikt, i huvudsak komponerad av isländska präster och munkar under 1100-talet och 1200-talet. Att man startar med just dessa texter visar att den litterära smaken förändrats sedan Finnur Jónssons tid. Då var det nästan bara de äldsta och mest hedniska skaldekvaden man brydde sig om, huvudsakligen på grund av deras betydelse som källor till vikingatidens historia.

Dessutom uppfattades hednadikterna då som ett äkta uttryck för ”vikingalynnet”, medan de kristna dikterna avfärdades som förkonstlade och papistiska klosterprodukter utan märg och must. Den snillrike norske litteraturforskaren Fredrik Paasche försökte redan 1914 visa att skaldedikter till den kristne gudens ära hade poetiska skönhetsvärden, men han hade länge forskaretablissemanget emot sig. Numera är det nästan omvänt: åtskilliga medeltidsforskare intresserar sig idag för de kristna skaldernas texter, där krigiska kenningar av nordiskt ursprung på ett fascinerande vis kombineras med färgstarka bibliska metaforer

Varje enskild skaldestrof – som vanligen omfattar åtta rader – presenteras i den nya utgåvan med långt större utförlighet än i den gamla. Först kommer själva texten i normaliserad poetisk form, därefter samma text upplöst till prosa med ”normal” ordföljd, därefter ordagrann översättning till engelska, därefter en fullständig variantapparat baserad på samtliga handskrifter samt slutligen en kommentar, som i vissa fall sväller ut till en hel uppsats om tolkningsproblemen. Det innebär att behandlingen av varje strof upptar ungefär en sida, ofta mer. Härtill kommer introduktioner av varje längre dikt med utförliga litteraturanvisningar och forskningsdiskussion. Tillsammans blir det åtskilliga tusen sidor innan denna utgåva nått sin fullbordan.

Den som gör sig mödan att tränga in i textmassorna blir dock rikligt belönad, trots att arbetet med att komma till rätta med kenningarna kan vara frustrerande. Till de hermetiska mästerverk, som här blir någorlunda tillgängliga, hör den berömda ”Solsången” (Sólarljóð) och kaniken Gamlis dikt ”Sorgens sol” (Harmsól), diktad i klostret Thykkvabær mot slutet av 1100-talet. Den senare texten är en mäktig drapa som i kraftfullt kenningspråk och i dróttkvætt-strofens extremt komplicerade versmått uttrycker diktarens ånger för begångna synder och hyllar Kristus i bilden av solen som lyser upp i sorgens mörker. Den dunkla texten har på ett föredömligt sätt, under de fem lärda damernas översyn, redigerats och förklarats av Katrina Attwood, som tog sin doktorsgrad vid universitetet i Leeds men numera arbetar som dataingenjör i York med utvecklandet av kontrollsystem för flygplansindustrin. Ett av flera exempel på att forskare som idag specialiserat sig på den svåraste sortens medeltidstexter får söka sig nya vägar på arbetsmarknaden!