Nietzsche bevarade sin hemlighet

Friedrich Nietzsche var besatt av hemligheter. Egna och andras. En av de mest fascinerande gesterna i hans filosofiska åtbördsgarderob är avslöjarens: den som upptäcker och blottlägger en skamlig hemlighet.

Ta moralen. För den som till äventyrs tror att det bakom orden ”gott” och ”ont” finns något fast, något beständigt, har Nietzsche en annan och beskare lärdom att dela med sig av. De moraliska föreställningarna har nämligen en alldeles egen historia, och en historia som enligt Nietzsche ingen tidigare har förmått gräva i och avslöja. Och den historien om moralen är ingen uppbygglig sådan, det kan den förvissa sig om som läser det senast utkomna bandet i Symposions gedigna utgåva av Nietzsches Samlade skrifter (band 7, 352 s, i översättning av Lars Holger Holm respektive Peter Handberg och med efterord av Hans Ruin), vilket innehåller den utmanande, spänstiga och vanvettiga ”Bortom gott och ont” samt stridsskriften ”Till moralens genealogi”.

Från början, menar nämligen Nietzsche, fanns inte begreppen ”ond” och ”god”. Den ursprungliga moralen var härskarnas, de lyckades och lyckligas, och
för dem var ”god” helt enkelt en självbeskrivning – men en egenskap vars motsats inte var ”ond” i vår mening, utan ”dålig” i meningen fattig, eländig, svag, usel. Moralens härkomst var därför väsentligen politisk: dess begreppsvärld uppstod ur ett samhälleligt maktförhållande. Nietzsche relativiserar alltså moralen, han ställer dess nuvarande form, som tas för given, mot något annorlunda, nämligen dess eget skandalösa ursprung.

Det här är naturligtvis inte en historieskrivning som skulle tillfredsställa ett strängare vetenskapligt sinnelag, men grecisten Nietzsche visar övertygande på det stora begreppsfält i den klassiska grekiskan som låter ett och samma ord betyda både förkastlig och eländig. För Nietzsche var detta just härskarnas moral: den identifierade det goda med det starka, framgångsrika och sunda. Men mot denna herremoral reste sig en annan moral, nämligen slavarnas, och moralens historia blev på så sätt historien om hur slavarnas hat mot det överlägsna erövrade tolkningsföreträdet. Det överlägsna, det som rådde i kraft av sin styrka, uppfattades därför inte längre som något gott, utan som det onda. Kampen mellan de olika begreppen var alltså det slagfält där den berömda striden mellan härskarmoral och slavmoral utkämpades. Den moderna förståelsen av moral är enligt Nietzsches synsätt kristen, platonsk, slavmoralisk, alltså inte i enlighet med den ursprungliga herremoralen. Och Nietzsche går längre än så: han nöjer sig inte med att hävda att moralens historia har varit som han beskriver den, utan visar tydligt var de egna sympatierna ligger, nämligen hos den antikristna härskarmoralen.

”Till moralens genealogi”: det genealogiska i historieskrivningen ligger i att Nietzsche menar sig nosa upp moralens hemliga historia, dess egna klädbyten och gestaltskiften, för att problematisera föreställningen om moral över huvud taget. Genom att visa att moralbegreppen inte faller ned från någon principiell och teoretisk himmel, utan själva är en produkt av samhällelig kamp mellan höga och låga, vill Nietzsche ifrågasätta det sätt på vilket vi förstår ”ont” och ”gott”. Inför den stora variation som historien uppvisar just vad gäller moraluppfattningar måste man på något sätt ifrågasätta och revidera sin egen omedelbara uppfattning om moralens ställning. Men frågan är förstås vad man kan dra för slutsatser av denna historieskrivning. Ett vanligt påstående i vår slentrianrelativistiska tidsålder är att historiens mångfald på något sätt skulle visa att det inte finns något egentligen ”rätt” eller ”fel” i moralfrågor, bara åsikter om det – en slutsats som dock inte följer av argumentet om att de olika moraluppfattningarnas inte är förenliga, eftersom vissa av dem ju i själva verket kan vara felaktiga. Skall man ta Nietzsche på orden (inte en lätt sak när det gäller en tänkare som själv avfärdar ”sanningen” som en fiktion) omfattar han dock själv den härskarmoral som handlar om den starkes rätt.

Frågan är då hur Nietzsche själv kan argumentera för en viss sorts moral snarare än en annan. Kanske ligger svaret i posen som obarmhärtig avslöjare och hemlighetsuppdagare. Även i ateismen och den försiktiga avhållsamheten från försök att besvara metafysiska frågor ville Nietzsche nämligen bara se en fortsättning på allt det som han lägger ned så mycket energi på att avsky – kristendomen, asketismen, tron på ”sanningen”. När man avstår från att uttala sig om saker som man inte kan veta något om, som Gud eller universum, innebär det nämligen bara att man därmed har skalat av allt utanverk från tron på sanningen, och bara har kvar ”kärnan”, just den trons ”vilja till sanning” som Nietzsche själv skandalöst och vällustigt avvisar. ”Det är”, heter det i en av de mest utmanande texterna i ”Bortom gott och ont”, ”inte mer än en moralisk fördom att sanningen är värdefullare än skenet; det är rentav världens sämst bevisade antagande”. Och detta blir det mest hygieniska för Nietzsche: att gå tillbaka till denna yttersta förutsättning och ifrågasätta också den.

Nu finns det en mycket viktig poäng i detta. Det visar att även förkärleken för sanningen måste grunda sig i ett normativt ställningstagande, nämligen att sanningen har ett högre värde än lögnen – och det är värt att begrunda för den vetenskap som tror sig vara ”värdefri”. Även den mycket trista, mycket positivistiska, mycket 50-talsmässiga drömmen om att vetenskapen bara skall mäta och väga saker, aldrig värdera dem, måste luta sig mot det sällan ifrågasatta ställningstagandet att det är sanningen som skall uttryckas, inte skenet eller lögnen. Drömmen om den fullkomliga värderingsfriheten var därför en ogenomtänkt sådan. Insikten om att också den grundar sig i ett normativt ställningstagande, alltså handlar om hur saker bör vara, borde vaccinera de ännu drömmande och sovande mot överdriven skepsis gentemot normativa politiska och moraliska frågor och sanningsanspråk i vetenskapliga sammanhang.
Däremot finns det något mer svårsmält i Nietzsches avsked från sanningssökandet och sanningen. För om man hävdar att ”sanningen” alltid bara hittas på eller uppfinns av människor, exempelvis för att få makt över verkligheten eller andra människor, det vill säga att sanningen, som Nietzsche hävdar, bara är en sorts mer eller mindre nödvändig fiktion – då måste man fråga sig om detta påstående självt är sant, det vill säga om det överensstämmer med verkligheten. Den frågan visar att det är en utsaga som inte kan framföras utan självmotsägelser. Är det sant att det inte finns någon sanning? Eller är det inte heller sant, det vill säga finns det alltså en sanning?

Denna motsägelsefullhet är Nietzsche naturligtvis medveten om, och med en typisk vändning söker han i stället omtolka den till något positivt. Det finns en vällustig förtjusning i hans vägran att följa reglerna och försöka formulera en lära som inte är självmotsägande. Om allting bara är tolkningar, och det inte finns någon sanning, så måste väl åtminstone det påståendet vara något annat än bara en tolkning, nämligen en sanning? Nietzsche har ett svar som också är en fråga: ”Antag att också detta bara är en interpretation – och ni kommer att vara nog så ivriga att invända just detta? – nå, desto bättre”. Att fly framåt är också en väg. Men när man avvisar ”sanningen” som bara en vanföreställning, måste man falla tillbaka på det sanningsbegrepp som man själv avvisar.

I bokens efterord försöker Hans Ruin försvara Nietzsche mot den sortens anklagelser. Han menar där att den teoretiska position som Nietzsche formulerar inte är det väsentliga i dennes lära. I stället bör man uppmärksamma det som Nietzsche faktiskt gör: han ifrågasätter våra egna fördomar och förståelse av världen. Och genom insikten om någots tillkomsthistoria, som exempelvis moralens eller vetenskapens ursprung, så skall vi också ifrågasätta den förståelse av moral eller vetenskap som vi själva tar för given. Läst på det sättet blir Nietzsche en inte alltför sorgfällig historiker som å ena sidan kan hjälpa oss att revidera synen på historien, och som å andra sidan just därigenom kan skapa en ny förståelse både av samtiden och av principiella problem. Förstår vi Nietzsche så, blir hans egna åtbörder, poser och insikter visserligen inte motsägelsefria, men däremot fruktbara för den som på ett mer grundläggande sätt vill förstå något. I en berömd passage i ”Avgudaskymning” säger Nietzsche att vi har ”avskaffat” den sanna världen lika väl som den skenbara – och kanhända är detta påstående bara yvighet, bara en sorts gestik, bakom vilken ett brinnande intresse för just den sanna världen döljer sig. Som metod för förståelse får Nietzsches ”genealogi” på det sättet kanske ett värde som är oberoende av de lika storslagna som ohållbara försöken att avsäga sig ambitionen att uttrycka sanningen.

På så sätt måste man också förstå Nietzsche som en man för vår tid. I de akademiska förlagens utgivning kommer allt starkare tendenser att historisera alla företeelser. Så skrivs sanningens naturhistoria, sjukdomens begreppshistoria, moralens socialhistoria – och det finns en sorts trendkänslig estetisk retning i den samtida kulturvetenskapliga forskningsindustrins förtjusning i titlar som handlar om något till synes beständigt och oföränderligt, som könet eller könen, vilket likväl skall förstås som historia, alltså som något som har förändrats radikalt. Kanske kan man säga att det är svårt att föreställa sig dessa utan inflytandet från Nietzsche.

Men därför framstår också arvet från Nietzsche som en sorts draksådd. I den postmoderna kulturen finns förtjusningen i den historiska relativismen kvar: i den är all historia bara berättelser, historier som inte längre kan göra anspråk på att uttrycka sanningen. Och om Nietzsche insåg det motsägelsefulla och teoretiskt osunda i hans egen position, tycks däremot de postmoderna kulturvetenskaperna varken ha kommit ur de ohållbara motsägelser som Nietzsche vecklade in sig i eller ens förstå att det rör sig om ett problem och en självmotsägelse.

Men kanske är detta Nietzsches egen hemlighet: att man faktiskt inte skall ta hans lära på alltför stort allvar, utan betrakta den som en väg, en metod att följa för fria andar. I sådana fall handlar Nietzsches historieskrivning framför allt om att uppöva känslighet för de intressen som döljer sig bakom mänskliga föreställningar och begrepp, och därför om att kunna bli medveten om och övervinna orsakerna till att man själv eller andra tänker fel. För Nietzsche, som ju menade sig avslöja alla skamliga hemligheter, lägger på ett kokett sätt ut egna villospår och ledtrådar. ”Man älskar inte längre sina insikter tillräckligt då man meddelar dem”: därför borde han ha kommit till nya insikter som han förtiger. Nietzsche antyder att han inte bara avslöjar all tidigare historias masker och förklädnader, utan att han också själv bär mask. Om alla djupa tankar, som han säger, älskar att förklä sig och därför måste rymma en hemlig lära, så måste även avslöjaren Nietzsche ha sin hemlighet. Kanske var den just detta: medvetenheten om att hans egen filosofi var ett helt näste av programmatiska självmotsägelser, och att den därför inte heller skulle tas på allvar eller förstås så som han själv uttryckte den.

Johan Tralau är fil dr i statsvetenskap vid Uppsala universitet.