Nationalstatens överraskande uthållighet

En gång i tiden var det populärt att hävda att nationer som Sverige och Danmark helt enkelt alltid hade existerat. De flesta nationer hade i och för sig varit både splittrade och underkuvade under stora delar av sin historia, men detta ändrade inte det fundamentala faktum att svenskarna alltid hade varit svenskar, även då de förtrycktes av danskar. Sedan några decennier tillbaka har i stora drag den motsatta ståndpunkten blivit en etablerad sanning, åtminstone i den akademiska världen: nationalstater anses knappast ha existerat före 1800-talet. I stället ses de som ett särdrag för den moderna perioden, vilket också innebär att de i den postmoderna epoken mycket väl kan komma att ersättas av andra strukturer, som till exempel övernationella gemenskaper. Detta är vad som kallas den modernistiska teorin om nationalism, till skillnad från den motsatta, och numera oacceptabla, primordialistiska teorin, det vill säga tesen att nationer i någon mening alltid funnits.
En av de få ledande akademiker som på senare år vågat utmana den modernistiska ortodoxin är den engelske nationalismteoretikern Anthony D Smith, numera professor i sociologi vid London School of Economics and Political Sciences, och en gång student hos Ernest Gellner, en av
den modernistiska skolans grundare och främsta teoretiker. Vad Smith utmanar är emellertid inte modernisternas påstående om nationalismens uppkomst kring sekelskiftet 1800. Snarare försöker han tränga bortom motsättningen mellan modernism och primordialism. Vad han hävdar är snarast att nationalism och nationalstater visserligen är nya företeelser, men att nationer ändå tenderar att ha rötter som tränger längre tillbaka. Vad han frågar sig är inte bara hur gammal föreställningen om nationella kulturer är, utan även varför de nationella lojaliteterna har kommit att se ut som de gör. Våra dagars nationella lojaliteter är nämligen, enligt Smith, delvis uppbyggda kring äldre etniska gemenskaper. Det har med andra ord funnits föreställningar om fransmän, engelsmän och svenskar redan före nationalismens genombrott som ideologi, även om den tidens människor uppfattade begreppen annorlunda.
Här menar många att detta bara är ett slags lek med ord och att Smiths teorier i själva verket bara är ett nytt sätt att formulera primordialistiska anspråk. Nationalismen innebar emellertid ett antal verkliga förändringar även enligt Smith. Den viktigaste av dessa var kanske visionen om en värld där varje folk har sin egen stat och där varje stat bara har ett folk. Tidigare hade kulturella skillnader visserligen varit problematiska i vissa fall, men sällan problematiska per definition. Tvärtom hörde etniskt blandade stater till vanligheterna, även om de olika etniska grupperna ofta intog olika positioner i den sociala hierarkin. Så var till exempel fallet i osmanernas turkiska rike där ortodoxa och armeniska kristna under århundraden levde sida vid sida med varandra och med en betydande judisk minoritet under turkiskt muslimskt styre, liksom i medeltidens England där anglosaxare och kelter samsades under ledning av en normandisk adelsklass. Det var först i och med etableringen av nationalismen som detta blev riktigt problematiskt. Just därför kom 1800-talet i många länder också att präglas av kampen mot oönskade dialektala och kulturella skillnader.
Enligt Smith var de nya enhetskulturerna emellertid inte etniskt neutrala utan formades med utgångspunkt i de traditioner och den kultur som redan existerande hos en kulturell grupp som varit central i en äldre förnationell statsbildning, eller som tagit makten genom en nationell enhetsrörelse. Särskilt besvärligt blev detta i stater där en etnisk grupp tidigare härskat över en befolkning med helt annan grupptillhörighet. Så var till exempel fallet i Ungern, där bara strax under hälften av den totala befolkningen i Habsburgmonarkins Ungern verkligen talade magyariska vid 1900-talets början, och detta trots att regeringen då redan under flera årtionden aktivt försökt förhindra bildandet av nationella minoriteter inom det egna territoriet. Först efter att kartan ritats om efter första världskriget, med betydande landförluster för Ungern som följd, kunde en stat med tydlig magyarisk majoritet bildas. Än mer traumatiskt blev upprättandet av en nationalstat i Turkiet, där armenier, kurder och andra inte längre kunde fortsätta existera på det sätt som de tidigare gjort.
Betydligt lättare var övergången i de stater där minoriteterna språkligt och på annat sätt befann sig tillräckligt nära kärnan för att kunna assimileras, så som skett i Frankrike och Tyskland. Inte heller i dessa fall kan övergången emellertid sägas ha skett särskilt problemfritt: Sydtysklands katoliker var visserligen välkomna i hohenzollrarnas nya Tyskland, men detta förändrade inte det faktum att preussarnas kultur skulle sätta en tydligare prägel på den nya nationen.
Inte ens Frankrikes eller USA:s ”civila” nationalismer frias helt från ursprunget i en etnisk kärngrupp: Frankrike byggdes i högre grad på det språk och den kultur som rådde i Paris än på de traditioner som kunde ha hämtats från provinserna, medan amerikansk kultur och amerikanska institutioner har sitt ursprung bland de vita anglosaxiska protestanter som en gång grundade USA, inte bland ursprungsbefolkningen eller afrikanamerikaner. Att andra grupper sedan uppmuntrats att låta sig assimileras av de statsbärande gemenskaperna ändrar inte det faktum att även detta slags nationalism har en kulturell kärna lånad från en äldre tradition. Tvärtom visar det att nationalismen uppträder i olika former på olika platser. Enligt Smith kan det till och med vara så att dessa olikheter lättare låter sig förklaras utifrån redan existerande olikheter i de äldre gemenskaperna än – som modernisterna menar – med utgångspunkt i de strukturer som nationalismen genererat.

Ingenting av detta kan emellertid förstås fullt ut så länge vi inte först klargör exakt vad en ”etnisk skillnad” egentligen är. Bland Smiths verkligt stora insatser finns dock hans forskning kring de förnationella etniska gruppernas uppbyggnad. I ”The Ethnic Origins of Nations” (1986) definierar han sådana grupper – ”ethnie” som han kallar dem – som ”mänskliga populationer som delar ursprungsmyter, historia och kultur, anknytning till ett specifikt territorium och en känsla av solidaritet”. Sådana starka etniska gemenskaper kan enligt Smith uppstå på flera olika sätt, men tenderar när de väl finns där att konsolideras allt mer och kan därmed fortsätta att existera som urskiljbara och kontinuerliga enheter under mycket lång tid, därmed inte sagt att de skulle vara eviga på det sätt som gamla tiders primordialister föreställde sig. De flesta sådana grupper har däremot själva uppfattat sig som mycket gamla och har under historiens gång också samlat på sig en rad utmärkande kulturella drag. Ofta har det också funnits föreställningar om gemensam härstamning. Föreställningar om släktskap blir i extremare fall också självförverkligande i och med att äktenskap med utomstående skuldbeläggs.
Det viktiga är dock inte hur kulturen eller den gemensamma historiska erfarenheten ser ut, endast att den är gemensam och därmed kan bilda grunden för en känsla av solidaritet. Ofta handlar minnena om en svunnen storhetstid, i andra fall om kampen för upprätthållandet av en fortfarande existerande stat. Även om innehavet av en egen stat inte var lika centralt för etniska grupper under den förnationella epoken så har krig alltid varit en källa till heroisk mytologi. Därtill har även mytologin kring kungliga ätter ofta haft en betydande roll i skapandet av en gemenskapskänsla i de folk de härskat över. Å andra sidan kan även en historia av förföljelse spela en betydande roll vid uppehållandet av gemenskap och solidaritet, inte minst om förföljelsen blir så kraftig att minoriteten helt, eller nästan helt, uteslutits från det omgivande samhället, och därmed tvingats sluta sig mot sin omgivning.

Särskild uppmärksamhet ägnar Smith i sin senaste bok Chosen Peoples: Sacred Sources of National Identity (Oxford University Press, 330 s) åt religionens betydelse som gemenskapsuppehållande faktor. Här handlar det dock inte främst om de stora världsreligionerna, utan om religioner och religiösa riktningar som blivit utmärkande för enskilda etniska grupper. Detta sker givetvis lättast då en mindre religiös grupp omges av en större grupp med annan religiös tillhörighet, så som till exempel var fallet med de kristna imperierna i nuvarande Etiopien, omringade som de var av muslimska och ”hedniska” grannar.
Religionen har ofta bidragit till att tydliggöra och konservera existerande skillnader. Å andra sidan finns det också fall där ursprungligen rent religiösa grupper med tiden omvandlats till etniska. Så, menar Smith, har till exempel varit fallet med druserna i nuvarande Syrien, ursprungligen en religiös grupp som kring år 1000 brutit sig loss från de omgivande sunnitiska muslimerna. Med tiden kom denna minoritet emellertid att sluta sig mot omvärlden och upphörde till sist även uttryckligen att missionera. Vid det laget förekom heller inga godkända äktenskap över religionsgränsen. Man kan därmed också tala om en ny ethnie.
Religiös olikhet kunde dock lika gärna känneteckna härskande grupper som förtryckta minoriteter. Medan vissa härskande grupper – som till exempel det tidiga 1900-talets europeiska kolonialherrar eller medeltidens muslimska erövrare – försökt omvända sina undersåtar till sin egen religion, har andra agerat i rakt motsatt riktning. De västgotiska härskare som föregick muslimerna i Spanien var till exempel arianska kristna, men lät ändå sina undersåtar förbli katoliker, givetvis inte enbart av tolerans, utan även för att skilja sig från dem. Religiösa skillnader är även i dag avgörande som avgränsande markörer i konflikter mellan nationella och etniska grupper i bland annat Bosnien, Nordirland och Palestina.

Religionen har dock inte bara haft betydelse för bildandet av ethnier (och sedermera nationalstater) som särskiljande faktor. I ”Chosen Peoples” riktar Smith också uppmärksamheten mot religionens betydelse som inspirationskälla till senare tiders nationella mytologier. Inte minst riktar han strålkastarljuset mot Gamla Testamentets berättelser om Israels skiftande öden. Det är visserligen sant att åtskilliga grupper som varken är kristna, västerländska, judiska eller muslimska ändå genomgått de processer som lett fram till bildandet av en ethnie, men det är ändå påtagligt hur många av Gamla Testamentets metaforer och skeenden som upprepats i senare tiders berättelser, för att inte tala om hur ofta identifikationen har skett uttalat och med stolthet. Att sydafrikansk nationalism kunnat beskriva 1800-talets boerska utvandrare från Kaplandet till Transvaal och Oranjefristaten som en andra ökenvandring, med den brittiska administrationen i rollen som farao är bara ett exempel. Beskrivningarna av Gustav II Adolf som ledaren för ett nytt utvalt folk i kampen mot papisterna är ett annat.
Anthony D Smiths böcker flödar av en aldrig sinande mängd exempel, kännetecknande en skribent som är klassiskt bildad såväl som analytiskt begåvad. Vad man stundom saknar är dock en återknytning till dagens värld. I den mån sådan förekommer låter Smith oss ana att ethniernas förmoderna historia pekar på en fortsatt historia i en postindustriell värld. Han verkar också tänka sig att de i en sådan värld kan bidra till att göra nationalstaterna mer uthålliga än mer traditionellt modernistiska nationalismteoretiker vanligen tänker sig. Huvudsakligen koncentrerar han sig dock på nationens uppkomst och på sakernas tillstånd före denna omvälvning. Att man saknar diskussionen kring mer nutida fenomen beror dock inte på att modellerna skulle tyckas irrelevanta, utan snarare på att det skulle vara intressant att oftare se dem tillämpade på frågor som den anglosaxiska kultursfärens relation till dagens globaliserade internationella samfund, relationerna mellan regioner och stater i ett tänkbart federalt Europa eller diasporakulturernas ställning i en värld där avstånd och nationsgränser i allt högre grad tycks förlora sin betydelse.

(under strecket 20/8 2004)