Melankolins musikaliska ansikte

Håller höstmörkret på att ta knäcken på dig? Varför inte omfamna den mörka stämningen och lyssna på den deppiga musikens mästare Nick Drake. Få artister är så förknippade med ett nedtonat och melankoliskt sinnesläge som den brittiske singer/songwritern.

Den 1 september 1969 gav Nick Drake ut sin första av totalt tre skivor, ”Five Leaves Left”, en lågmäld, akustisk gitarrhistoria förstärkt av en svävande röst, som berättade om drömvärldar, naturen och tidens förgänglighet. Skivan gick närmast obemärkt förbi.

Bara drygt fem år senare – den 25 november 1974 – var Nick Drake död, efter att ha tagit en överdos antidepressiva läkemedel. Det kunde ha varit slutet på historien om en kort och misslyckad musikalisk karriär. Men det är snarare efter hans död den börjar. För Nick Drakes sånger lämnar oss inte ifred. Långt efter hans död har hans skivor sålt i miljontals exemplar. Artister som Kate Bush, REM, Norah Jones, Paul Weller, Radiohead, Beth Orton och Coldplay har alla bekänt sig som stora beundrare av folkartisten. Hans alster har använts i reklamfilmer, tv-serier och långfilmer, och hans musikaliska manér kan spåras hos en ny generation artister.

Det som gör Nick Drakes musik unik och lockande är det fingerfärdiga hantverket – de ofta perfekt utförda och nyskapande gitarrfigurerna som framstår som barnsligt lätta – kombinerat med den ljusa, androgyna rösten och texterna om att försöka fånga livet som passerar förbi. Samtidigt är det en sinnesstämning som ofta drabbar lyssnaren: melankoli, eftertänksamhet, skörhet, längtan. Men det är svårt att separera hans musikaliska gärning från hans egen livshistoria.

Nicholas Rodney Drake föddes den 19 juni 1948 av engelska medelklassföräldrar och växte upp i Shakespearetrakterna kring Tanworth-in-Arden. Den musikaliska inspirationen kom främst från mamma Molly Drake. Hon var själv singer/songwriter och spelade sina smått melankoliska sånger i hemmet. Hon uppmuntrade sonen Nick att börja spela piano, och han lärde sig även saxofon och började spela gitarr först som 16-åring. Som student var Nick Drake ingen högpresterare, han framstod som begåvad men omotiverad och ägnade sig hellre åt att öva febrilt på sin gitarr, och fullföljde inte sina litteraturstudier vid Cambridge. Däremot tillbringade han ett halvår som stipendiat i Aix-en-Provence i Frankrike där mycket tid gick åt till musiken och antagligen även cannabis.

Det var genom en konsert i London 1968 som producenten och skivbolagsmannen Joe Boyd fick upp ögonen för Drake. De skrev snabbt kontrakt och inledde ett samarbete med det tongivande skivbolaget Island. Året därpå kom skivdebuten ”Five Leaves Left”. På omslagsfotot står Drake och tittar ut genom ett fönster. Han är klassiskt bildskön, klädd i en luggsliten kavaj. Skivans ljudbild är lågmäld, nära på ödslig. Gitarren utgör ryggraden med intrikat fingerspel som i låten ”Day is Done”. Med olika stämningar av gitarren i de olika låtarna skapas nya harmonier. Vid sidan av folksångsinslagen finns det spår av chanson och österländsk musik. På låten ”Way to Blue” sjunger Nick Drake en ballad endast ackompanjerad av stråkar.

1969 var politiken ofta närvarande i musiklyriken men Nick Drakes texter rörde inte samhällsstrukturer. Han inspirerades snarare av diktare som Shakespeare och skrev naturromantiska, ofta repetitiva, rader om hur det var att vara människa.

”Five Leaves Left” följdes av annonser i musikpressen och en turné påbörjades. Men Drakes introverta personlighet gick inte ihop med stökiga scener där människor pratade och blev otåliga när han ständigt stämde om gitarren. Turnén avbröts. Nick Drake skydde också intervjusituationer och gav under sin karriär endast en intervju. Han verkar ha haft uppfattningen att musiken bäst kunde tala för sig själv. Och nu fanns ju hans debutskiva där. Men musiken hittade inte fram till lyssnarna. Få exemplar såldes och kritiken var avvaktande.

Trots den blygsamma skivförsäljningen tappade inte Island och Boyd hoppet. De satte snabbt igång inspelningarna av skiva nummer två: ”Bryter Layter”, en mer upplyft och svängig historia, även om grundstämningarna från debutskivan lever kvar. Här breder Nick Drake ut sig tillsammans med musiker som John Cale från Velvet Underground. De för Drake typiska gitarrharmonierna är på plats och understöds av jazztrummor, bas, stråkar och saxofon. ”Bryter Layter” fick dock en undanskymd plats i 1970 års musiklandskap. Den här gången tog Drake den uteblivna framgången hårdare. Samtidigt flyttade Boyd till Los Angeles och lämnade ett stort tomrum efter sig.

Nick Drake hade tidigare brottats med depression och gick nu in i en mörk period och drog sig undan. Ett intensivt bruk av cannabis gjorde inte saken bättre. Även när han var närvarande fysiskt var han inte riktigt där, berättade de få vänner han hade. Hans föräldrar var oroliga för honom och fick honom att besöka en psykiatriker, som skrev ut antidepressiv medicin. Hans mentala tillstånd speglas på nästa skiva, som Drake spelade in under två nätter i en avskalad sättning: bara hans röst och en gitarr. En skygg Nick Drake gick själv upp till skivbolaget och lämnade en plastpåse med inspelningsbanden i receptionen, utan att berätta vem han var. Resultatet blev ”Pink Moon” som gavs ut 1972 – elva intima låtar som totalt endast uppgår till 28 minuter. Den är en på många sätt oerhört mörk, naken och desperat skiva, samtidigt som de vackra harmonierna är på plats. Och på skivans sista spår ”From the Morning” finns hoppet ändå närvarande. Han sjunger om en vacker dag som gryr. Vid lanseringen av ”Pink Moon” valde skivbolaget Island att anspela på mystiken och deklarerade att de inte ens själva visste var Nick Drake höll hus, men att man borde upptäcka hans musik. Men på försäljningsfronten stod det still.

I sin sista studiosession spelade Drake i februari 1974 in fyra sånger, som präglades av mörker. I låten ”Black Eyed Dog” sammanfogas den repetitiva gitarrslingan med en ylande text om hunden som vägrar försvinna – antagligen en referens till Winston Churchill som kallade sin depression för ”black dog”.

Det var en nedbruten Nick Drake som tillbringade sin sista tid i föräldrahemmet i Tanworth-in-Arden. Han var arg, besviken och deprimerad. Förkrossad berättade han för sin mor att han hade misslyckats med allt som han hade företagit sig i sitt liv. På morgonen den 25 november 1974 fann hon sin son död i sin säng. Han hade tagit en överdos av antidepressiv medicin. Huruvida Nick Drake verkligen ämnade ta sitt liv är fortfarande en gåta. Han lämnade inget självmordsbrev.

Nick Drakes död gav inte upphov till någon köprusch, men samtidigt dog inte musiken helt. På 80-talet började många artister ange honom som en inspirationskälla. 1986 gav Island ut skivan ”Time of No Reply” där tidiga hemmainspelningar och alternativa tagningar samsas med några spår som aldrig rymdes på Drakes tre studioskivor. Den första egentliga framgången kom 1994 med samlingsalbumet ”Way to Blue”. I slutet av 90-talet började kritikerna och journalisterna på allvar få upp ögonen för honom. 1997 skrev journalisten Patrick Humphries ”Nick Drake: The Biography”. BBC producerade 1999 dokumentären ”A Stranger Among Us: In Search of Nick Drake” och The Guardian placerade ”Bryter Layter” överst på sin lista över de 100 bästa ”alternativa” skivorna någonsin.

På andra sidan Atlanten kom det riktigt stora genombrottet ironiskt nog först med en reklamfilm. Det var år 2000 som Volkswagen valde hans låt ”Pink Moon” för att marknadsföra bilmodellen Cabrio. På en månad såldes fler skivor i USA än under föregående 30 år. Den postuma framgången förstärktes sedan under 2000-talet: när musikmagasinet Rolling Stone år 2003 hade en kritikeromröstning om de 500 bästa skivorna någonsin kvalade alla tre Nick Drake-skivorna in.

I dag återfinns Nick Drake på många ställen i populärkulturen, ofta med tillhörande ”deppstämpel”. I den referensglade regissören Wes Andersons film ”The Royal Tenenbaums” sitter Margot (Gwyneth Paltrow) och lyssnar på Nick Drake-låten ”Fly” just efter att hennes beundrare försökt begå självmord. En mer verklig koppling finns hos Heath Ledger, skådespelaren i bland annat ”Brokeback Mountain”. Ledger dog av en överdos antidepressiv medicin i januari 2008. Rättsläkaren konstaterade att det var ett ofrivilligt självmord. Ledger var en stor beundrare av Drakes musik och gjorde strax före sin död en mörk kortfilm med sig själv i huvudrollen, som ackompanjerades av Drake-låten ”Black Eyed Dog”.

Även om det inte är uttalat kan Drakes musik och texter anas hos flera av dagens svenska artister: i José González stämning av gitarren och intrikata fingerspel, i Anna Ternheims harmonier och stråkarrangemang, och kanske senast i folkrock-uppstickarna The Amazings gitarrfigurer som verkar skicka en hälsning rakt in i ”Bryter Layters” hjärta.

Det finns en sorts tidlöshet i Nick Drakes musik och liv: redan när han levde framstod han som en ensam själ som skapade säregen musik. Han fångades aldrig på rörlig bild i vuxen ålder. När han dog frös därför bilden, han förblir en för evigt sorgsen och ogripbar person. Drakes musikaliska styrka är på ett sätt också hans svaghet. Trots de olika skivornas sättning genomsyras alla av samma melankoliska sinnesstämning. Detta förstärkt av Drakes egen livshistoria gör att lyssnaren knappt har en chans att bilda sig en egen uppfattning om vilka känslor som ska förknippas med musiken.

Artister som dör unga blir lätt ikoniserade och glorifierade – tänk på Jimi Hendrix, Janis Joplin, Brian Jones, Jim Morrison och Kurt Cobain. Bland Nick Drake-anhängare finns också en stark sådan kult. Vännen och artistkollegan John Martyn har försökt avstyra kultfenomenet genom att uppmana människor att se det tragiska i situationen, att det var en riktig människa och en vän som hade gått förlorad, kanske för att ingen riktigt ingrep när Drake sakta alienerade sig alltmer.

Det hjärtslitande i historien om Nick Drake är hur besviken han var på sig själv och att han inte fick uppleva uppskattningen för sin musik. Det har istället blivit hans musikerkollegor och familjemedlemmar som fått ta emot omgivningens fördröjda lovord. Men även Nick Drake måste kunna ses som en aktör och inte som någon sorts ”magiker”, en gudabenådad artist som gick mot ett förutbestämt öde. Man kan ifrågasätta hans beslut att inte spela live och hans svårighet att samarbeta.

Man lockas att fråga sig hur en tillbakadragen artist som Nick Drake hade tagits emot idag, med ett helt nytt musik- och medielandskap. Hade han hittat lyssnare på Myspace, Youtube eller Spotify? Hade han funnit ett skivbolag som trott på honom, trots att han hade ställt sig främmande till idén att marknadsföra sig själv? En gissning är att det nog inte hade varit en given succé idag heller. Den enorma mängden tillgänglig musik gör att användaren vill få hjälp att sortera i bruset, även om den sorteringen är högst individuell. En del läser skivrecensioner, en del lyssnar på radio, andra söker aktivt genom bloggar och RSS-flöden.

Vilka artister går oss i dag obemärkt förbi för att vi har vänt uppmärksamheten åt ett annat håll?