Många vägar till myternas mystik

En myt är en myt är en myt, men vad är en myt egentligen och hur har myterna uppstått – därom tvista de lärde. Om myters betydelse och användning, generellt sett, tycks det vara som med vissa svårtydda språkliga uttryck – inte minst inom mitt eget ämnesområde, den antika grekiskan – om vilka det sagts att deras betydelse är välkänd, om än inte tillräckligt väl förklarad eller återkopplad till tillräckligt väl definierade orsaker. Vissa saker kan man dock slå fast: myter och mytiska berättelser tycks vara ett kitt som förbinder individer, samhällen, kulturer och till och med slår broar mellan sådant som verkar vara kulturellt åtskilt. Och myter intar av hävd en central position som referenspunkt i våra litterära och kulturella diskussioner.

I filmen ”Natural Born Killers” förekommer en fabel, eller myt, i vidare bemärkelse. På sin flykt längs Route 66 stöter huvudpersonerna Mickey och Mallory på en shamanliknande indian som berättar följande: en kvinna tar sig an en sjuk skallerorm, som hon vårdar och ger föda. När ormen kommit till krafter, biter den kvinnan, som döende frågar: ”Varför gjorde du detta?” Den svarar: ”Kvinna, du visste att jag är en orm!” Berättelsen har en äldre motsvarighet i fabeln om grodan och skorpionen. Skorpionen ber grodan att ta den på sin rygg över en flod. Grodan säger nej, eftersom skorpionen då säkert skulle komma att sticka den med sin skorpiongadd. Skorpionen övertalar grodan med argumentet att ju då båda skulle drunkna, och varför skulle skorpionen vilja sin egen död? Mitt ute på floden sticker skorpionen grodan, som frågar ”Varför gjorde du detta? Nu dör vi båda!” Skorpionen svarar: ”Det är min natur.” På ett tidlöst sätt lär oss berättelsen ungefär att ränderna aldrig går ur, samt varnar oss för att lita på den som en gång svikit. Både den sedelärande aspekten hos berättelsen om skorpionen eller ormen och det sentida återuppdykandet av väsentligen samma fabel är typiska drag hos mytiska berättelser.

Många myter med motsvarigheter i dag kommer från det antika Grekland. Det finns till och med de som menar att ingen enda myt nyskapats i vår västerländska kultur utom möjligen Don Juan-myten. (Detta menar George Steiner i ”The Death of Tragedy”, 1961). I övrigt har vi från antiken till idag endast återanvändningar av exempelvis myten om den fatala kvinnan (Helena, som bland annat återfinns i form av karaktären Rebecca à la Daphne du Maurier och i Alfred Hitchcocks film), liksom av den om staters uppgång och fall (Atlantis, Troja, Rom och Sovjetunionen) för att inte tala om människors uppgång och fall (alltifrån den lydiske kungen Kroisos till kändisar av idag, Britney Spears och andra, vilkas stigande respektive dalande stjärna närgånget dokumenteras i skvallerpressen).

Även den i västerlandet så produktiva Faustmyten – liksom, till en del, senare varianter av berättelsen om Satan eller om Vampyren – kan enligt somliga uttolkare ytterst härledas från den antika berättelsen om Prometheus, titanen som förlorade gudarnas gunst sedan han från dem stulit elden och gett den till människorna. Andra teoretiker, som den inom mytforskningen mycket inflytelserike socialantropologen Claude Lévi-Strauss, har spårat universella drag som sammanlänkar myter från olika kulturer och tider – tankemönster som förbinder människor över tid och rum och som har ett viktigt budskap än idag. Ett sådant betraktelsesätt reducerar det antika Greklands betydelse men lyfter fram det globala perspektivet, omfattande all mänsklig kultur.

Det har sagts, inom den så kallade kognitiva lingvistiska teoribildningen, att metaforer styr vårt tänkande. Detta skulle lika gärna kunna sägas om myter. De tycks styra våra tankar, kanske rentav våra liv. Men vad betyder myter egentligen? Kan man beskriva dem begreppsligt, kognitivt och kommunikativt? Därom finns en lång och lärd diskussion, som knappast kan sägas vara avslutad. Länge ansåg man att myter, även det antika Greklands, var ett alternativt sätt att kommunicera eller rentav tänka, så att säga ett primitivt förstadium till rationellt tänkande och berättande. Detta synsätt är dock sedan länge övergivet. Till exempel har det sagts att myterna inte alls är irrationella, primitiva, omogna och oförnuftiga utan en omistlig källa till kritik av det vi tror vara förnuft och civilisation – de är, så att säga, inte felaktiga svar utan riktigt ställda frågor.

Bland de skolbildningar som tagit myternas budskap på allvar kan nämnas den psykoanalytiska, med företrädare som Sigmund Freud, Carl Gustav Jung och Karl Kerényi, och den strukturalistiska, som har Claude Lévi-Strauss som förgrundsfigur. Inte minst inom den så kallade Parisskolan har man i modern tid ägnat sig åt djuplodande tolkning av antikens myter. Inom denna har forskare som Jean-Pierre Vernant, Pierre Vidal-Naquet och Marcel Detienne argumenterat för en mytförståelse någonstans mellan historiskt-socialt orienterad kontextualism och strukturalism. Kännetecknande för deras tolkningar av fenomen som atenska initiationsriter och kulten kring Adonis, en av det antika Greklands fertilitets- och vegetationsgudar, är att dessa realiserar möjligheter, fångar känslolägen och fantasi, men ofta är svårgripbara och, har det sagts, omöjliga att sammanfatta.

I förordet till den klassiska ”Lodjurets historia” (1991) jämför Lévi-Strauss mytanalytikerns arbete med schackspelarens: denne står inför en helt annan situation än patiensläggaren. Han är inte upphovsman till den oordning som det är hans uppgift att reducera. Det är inte bara så att denna oordning inte har något att göra med hans ingripande utan den föregår det; det är också så att det som ter sig som oordning snarare är en annorlunda ordning, som följer begränsningar och regler som skiljer sig från de begränsningar och regler med vilkas hjälp analytikern kommer att arbeta. För honom är myterna motståndare. Frågan gäller vilken av de två strategierna – myternas eller hans – som kommer att vinna. Detta är en fråga som är relevant än idag – förmår vi nutidsmänniskor att sammanfatta myternas innehåll, blottlägga deras strukturer och tillgodogöra oss deras kunskap eller utgör de en skattkista vars rikedomar skiljs från oss genom ogenomträngliga lås med koder som vår tid och kultur inte längre känner till?

Jesper Svenbro, filolog, poet och akademiledamot, kom 2007 ut med volymen ”Försokratikern Sapfo och andra studier i antikt tänkande”. Svenbro behandlar här en rad teman, där språkliga och litterära kopplingar ofta är själva essensen. Inte sällan handlar det om myter – deras betydelse och uppkomst, exempelvis myten om Orfeus, som med sin musik betvingade dödsrikets makter, så att de frisläppte hans döda maka, Eurydike, som Orfeus dock igen förlorade till Hades, eftersom han inte kunde avhålla sig från att under återfärden vända sig om och betrakta henne. Mytens kärna, menar Svenbro, är i detta fall namnet Orfeús , som för grekiskt tänkande, enligt honom, bland annat är kopplat till ordet för havsabborre, orfós , och de föreställningar som omger denna fisk: att den lever länge efter att ha styckats (som Orfeus avslitna, sjungande huvud) och att den byter kön från hona till hane (vilket skulle motsvaras av Orfeus sörjande över den döda Eurydike, hans forna kvinnliga jag). Denna och andra myter ses sålunda som sammansatta och genererade av ett flertal kulturspecifika ordbetydelser, begrepp och associationer.

Svenbros text är tankeväckande, spännande men i viss uträckning mystifierande. Tolkningarna är engagerande, ofta ett intellektuellt äventyr att följa, men grekerna, deras texter och myter framstår hos Svenbro som mycket långt från vår egen tid och kultur, ytterst som endast begripliga genom grannlaga tolkning, helst, eller endast, av den som är filolog – och helst också filosof eller poet. Man frågar sig emellertid: skiljer så mycket oss från grekerna, eller finns det någon mera tidsövergripande gemensam nämnare – bortom oss och dem – de andra?

Ett slags uppgivenhet vidlåder ofta mytforskningen. Exempelvis yttrade den brittiske grecisten Geoffrey Kirk i ”Methodological Reflexions on the Myths of Heracles” (1977) att alla universella mytteorier automatiskt är felaktiga. Också när man läser Svenbros mytanalyser får man, som sagt, intrycket att myter utgör ett ständigt flöde med en mångfald ad hoc -kopplingar till språkliga och kulturella idiosynkrasier bortom varje allmängiltig förståelse. Men är det verkligen så? Olika tiders myter, åtminstone inom en och samma kultur, tenderar att återanvändas med tämligen konservativ innebörd, vilket borde berättiga någon typ av anspråk på universalitet. Ett exempel, förutom de redan nämnda, är berättelsen om kung Oidipus, som genom ett centralt motiv, det fruktade men aktivt eftersträvade mötet med det egna monstruösa jaget, kan kopplas samman med den amerikanske fantasy-författaren H P Lovecrafts novell ”Främlingen” (1926).

Svenbro bekräftar även som mytanalytiker sin identitet som just poet/diktare (eller möjligen filosof) i aristotelisk bemärkelse. Han gör det just diktaren och filosofen kan – finner samband mellan olika fenomen i tillvaron, där andra inte gör det, och förmår förmedla dessa, så att vi upplever något nytt, ofta ett slags lustfyllda, eller åtminstone överraskande aha-upplevelser, som upprättar sammanhang, etablerar kopplingar, mellan till synes disparata företeelser. Aristoteles betonar i ”Om diktkonsten” att diktningen är mera filosofisk än historieskrivningen eftersom den framställer sannolikheter snarare än sanningar, världen som den borde, eller skulle kunna, vara men inte nödvändigtvis är. I denna bemärkelse är även Svenbros tolkningar av grekiskt tankegods, enligt min uppfattning, mycket poetiskt-filosofiska.

Vilken tolkningslinje skall man då föredra av två viktiga, bland flera tillgängliga, alternativ – Svenbros mångfasetterade, fantasieggande kalejdoskop eller Lévi-Strauss reducerade, kyligt eleganta modell med anspråk på allmängiltighet i tid och rum? I sådana frågor blir det ofta det egna temperamentet som avgör riktningen. Själv känner jag mig närmare Lévi-Strauss, som sorgset blickar tillbaka på den stora reserv av visdom som myter från olika kulturer (inte minst äldre och primitiva sådana) innehåller, och som i vår egen tid håller på att gå förlorad.

Till yttermera visso har det nyligen påpekats, såväl i kulturartiklar med anledning av Lévi-Strauss 100-årsjubileum som i Christina Schmidts ”Nostalgisk längtan och iskallt förnuft. Claude Lévi-Strauss som civilisationskritiker” (2008 ) att denne franskspråkige författare i många viktiga hänseenden förenklats genom översättningar och på andra sätt missförståtts, till exempel som alltför ensidigt språkvetenskapligt orienterad strukturalist i Ferdinand de Saussures efterföljd.

Ett slående exempel, i all sin enkelhet, är kanske redan en av Lévi-Strauss boktitlar, ”La pensée sauvage”, i svensk översättning Det vilda tänkandet. Som illustration till originalutgåvan av boken fanns en bild av penséer, eftersom pensée betyder både tanke och penséblomma (jämför uttrycket att gå i sina penséer), och Levi-Strauss med titeln – och texten – önskade en koppling mellan tanke och natur, vilken han tyckte alltmer befarades gå förlorad i den egna tiden. Lévi-Strauss arbetade mycket med tvetydigheter, och eftersom sådana ofta är bundna till en författares egna språk, menar man att mycket av hans djupare budskap gått förlorat eller förvanskats genom översättning till andra idiom. Själv vill jag gärna tro att Svenbros myllrande detaljrikedom skulle kunna återföras på en formel, eller åtminstone beskrivning, som förenar grekernas mytologi med andra folks världen över. Men ytterst för kanske också Svenbros mytanalys dithän – måhända handlar det bara om två vägar till samma sanning.