Livet i Pompeji sett med nya ögon

Första gången var jag 17 år. Det var på den tiden det fanns gott om sista minuten-resor, så dagen efter skolavslutningen for vi oväntat till Rom, föräldrarna och jag. Kort därefter vandrade jag för första gången utmed Pompejis öde gator.

Var de öde? Turisterna borde ha trängts där, fast det var tidigt på sommaren. I minnet är de fullkomligt frånvarande – det är vi tre, och solen skiner stark på gatorna med sina berömda övergångsstenar. Allt är vitt omkring oss. Den döda staden är så overklig, som livet kunde vara när man var 17 – i en annan tid, då jag rynkade på näsan åt den där konstiga buffelosten vi bjöds till lunch.

Alla känner till Pompeji. Stadens förstörelse finns i vårt gemensamma minne och är ett tacksamt ämne för fiktion av skilda slag. Edward Bulwer-Lytton gav 1834 ut sin inflytelserika ”The Last Days of Pompeii”, en bok som dramatiserats, filmats ett antal gånger och till och med lär ha blivit musikal i Tyskland så sent som 2008. På senare år har staden skildrats av Robert Harris (”Pompeii” , 2003) och av Maja Lundgren (”Pompeji”, 2001) samt varit skådeplatsen för ett nervkittlande äventyr i senaste säsongen av kultserien ”Doctor Who” . Fackböcker om staden har utkommit i århundraden. Ett sent och gott svenskt exempel är Hans Furuhagens ”Pompeji bakom ruinerna” (2004).

Ingenting jag läst om Pompeji kan dock tävla med Mary Beards Pompeii: The Life of a Roman Town (Profile Books). På 360 sidor ger Beard en noggrann översikt av stadens liv, historia och njutningsmedel – och det inbegriper besökstips, litteraturlista samt ett utförligt register. Det är en populär introduktion, avsedd för en allmänintresserad läsekrets, men med stark vetenskaplig förankring. Beard är Cambridgeprofessor i Classics – ett ämne som omfattar både klassiska språk och antikens kultur och samhällsliv – och har tidigare skrivit en rad uppmärksammade studier. Pompeji har hon velat skildra sedan hon första gången kom dit som student för 30 år sedan.

Beard berättar delvis den historia vi förväntar oss, om den syditalienska staden som några år tidigare delvis förstörts av en jordbävning, men där livet återgått till det normala – för att plötsligt avbrytas av Vesuvius utbrott. Hon börjar från början. Pompeji var en gammal stad, grundad av etruskerna på 500-talet fKr. Ännu år 79 eKr uppvisade staden spår av denna tid – delar av ett etruskiskt tempel hade exempelvis inkorporerats i ett senare hus och uppenbarligen behandlats med vördnad. Precis som andra städer ägde Pompeji byggnader från skilda tider, som alla var i bruk vid förstörelsen.

Det finns ibland en tendens att se allt i staden som toppmodernt vid vulkanutbrottet, vilket är lika anakronistiskt som sådana historiska filmer, där varenda statist springer omkring i sista modet. Pompejis mest kända byggnad – Faunens hus, som bland annat innehåller Alexandermosaiken – ses gärna som ett typiskt romerskt hem. I själva verket var det gammalt redan år 79 och tycks ha behandlats som ett kulturarv.

Pompeji var en levande stad, som ändå bar tydlig vittnesbörd om äldre tider – ungefär som om man skulle gräva ut en nutida svensk småstad, med gammalt rådhus, medeltida kyrkor och kanske ett slott. Pompeji var dessutom en håla, belägen långt från rikets politiska och kulturella centrum i Rom. Under antiken var staden enbart känd för sin utmärkta garum , den sås på rutten fisk som romarna älskade. Man producerade alla varianter – till och med kosher-garum, för kejsardömets minoriteter.

Först när Pompeji på 80-talet fKr blev koloni upphöjdes latin till det officiella språket, men många talade fortfarande traktens eget språk, oskiska. Studiet av lämningarna ger unika insikter i hur en stad av den sorten kunde styras. Jag skriver ”kunde styras”, för riktigt säkra är vi inte. Istället för att ge visshet lämnar oss Beard med frågor. På många punkter är nämligen inte bara amatören utan också forskaren okunnig. Det känns befriande att läsa en historisk skildring, som istället för att måla upp harmoniserande kulisser visar upp en intresseväckande gåta.

Så här går historien: Den 24 augusti år 79 eKr började Vesuvius sitt utbrott, och under det närmaste dygnet täcktes den oanande staden Pompeji av pimpsten och lava. Fel, fel, fel! För det första är datumet mera osäkert än man kan tro. Skilda bevarade avskrifter av Plinius brev – den främsta källan till dateringen – nämner olika dagar. Bland de arkeologiska fynden finns dessutom rikligt med höstfrukter, och de återfunna döda är påfallande påbyltade för en italiensk högsommardag. Ett upphittat mynt – inte tappat av plundrare – är daterat i september år 79. Det är alltså möjligt att Pompeji gick under på hösten.

Den stad som grävts ut är inte heller någon vardaglig stad, där livet plötsligt frusits. Verkliga vulkanutbrott var invånarna omedvetna om – man visste inte ens att Vesuvius var en aktiv vulkan – men ungefär 15 år tidigare hade staden drabbats av en svår jordbävning, som förstörde många monumentalbyggnader. Dagarna innan vulkanutbrottet tycks det ha kommit förskalv, och i flera hus hade man hunnit sätta igång med reparationer. Många människor flydde från staden. Vissa hann inte långt – man har hittat kvarlevorna av flyktingar som tagit skydd bakom gravmonument nära staden, och som bara haft småmynt, lättburna värdesaker samt en lampa att lysa med. Det blev nämligen mörkt som på natten. Andra tycks ha klarat sig. Sammanlagt har man hittat kvarlevorna av 1100 personer. Sannolikt ligger det fler i den fjärdedel av staden som ännu inte är utgrävd, och framför allt barn kan arkeologerna ha missat – deras ben är ju så små och påminner ibland om djurben – men de återfunna utgör ändå en liten del av stadens befolkning. Beräkningar uppskattar invånarantalet till allt mellan 6400 och 30000. Skattgömmorna visar att stadsbor gömde undan det dyrbaraste vid flykten, men det är inte alls uteslutet att tunga lass med möbler hann lämna staden innan pimpstenen började regna. Det skulle också förklara varför många av stadens hus tycks så minimalistiskt möblerade.

Arkeologer brukar skämta om att Pompeji dött två dödar – första gången plötsligt under vulkanutbrottet, andra gången långsamt genom de senaste århundradenas turism. Staden har också bombarderats två gånger – dels av stenar och lava, dels av de allierade 1943. När husen grävs ut ser de nästan bombade ut – de hus som idag kantar Pompejis gator är ofta ganska hårt restaurerade.

I det levande Pompeji bodde folk av alla de slag – inte bara män och kvinnor, fria och slavar, rika och fattiga, utan också människor av olika ursprung, med skilda hemspråk (där latin, oskiska och grekiska väl var de vanligaste) och av varierande religion. Beard ägnar ett kapitel åt Pompeji som ”a city full of gods”. Man dyrkade förstås de sedvanliga romerska gudarna. Det olympiska myllret hade sina tempel och ägnades både privat och offentlig vördnad. I människornas liv var de alltid närvarande. På en vägg inuti teatern har exempelvis slavinnan Methe klottrat en bön till den pompejanska Venus att välsigna hennes kärlek till Chrestus och ordna så de fick leva lyckliga i alla sina dagar.

Liksom hela romarriket var Pompeji mångkulturellt. Romarna färdades vida, var mottagliga för det mesta och tycks inte ha hämmats av traditionen. Det gällde även religionen. I Pompeji har man funnit en elfenbensstatyett, föreställande den indiska gudinnan Lakshmi, och i ett hus nära amfiteatern fanns rikligt med kultföremål ägnade den östlige guden Sabazius. I staden bodde dessutom helt säkert judar och möjligen också kristna. Isistemplet uppvisar en underbar blandning av egyptiska, grekiska och romerska element och ska ha inspirerat Mozart till Trollflöjten.

De arkeologiska lämningarna berättar om pompejanernas liv och tro. Här får vi hjälp att lära känna dessa människor, som dog för nästan 1930 år sedan – kanske en varm augustidag, kanske på hösten. Invånarna bidrar själva till att vi känner samhörighet med Pompeji och uppfattar staden som ett återsken av vårt eget samhälle. De människor som lyckades fly, och kanske blev lyckliga någon annanstans, betyder mindre för oss än de som blev kvar. Genom det geniala greppet att hälla gips i hålen, som deras förmultnade kroppar lämnat i lavatäcket, har vi möjlighet att se Pompejis invånare i all deras förtvivlan och ångest. På så sätt blir de våra samtida.

Inte mycket i Pompeji är som man tror – och ändå förblir denna stad den bästa existerande källan till kunskap om romarnas vardag. Beard lotsar oss genom gatulivet, familjerna – inte latinlärobokens mamma, pappa, barn, två slavar, utan ett fullsatt hushåll med alla möjliga slags släktingar och påhäng – yrkeslivet och religionen. Hon berättar också utförligt om det vi alla undrar över – sex.

På ett romerskt gravmonument finns inskriptionen: ”Bad, vin och Venus förstör våra kroppar, men bad, vin och Venus är livet.” Beard ägnar ett kapitel åt kroppens nöjen – åt baden, som var så mycket mer än simhallen därhemma, åt krogarna och kärlekslivet. Gränsdragningen mellan utskänkningsställen och bordeller är svår – erotiska motiv förekommer här och var i staden, och skulle blottade genitalier vara kriteriet för en bordell funnes här fler bordeller per person än det fanns krogar i Bellmans Stockholm. Just det erotiska har särskilt fascinerat besökarna i Pompeji. Vid mitt besök släpptes också 17-åringen in på ”bordellen”, men tidigare begränsades publiken till herrarna. Beträffande antikforskningens djupa insikter om erotiken gör oss inte Beard besviken.

Det har skrivits hyllmeter om gladiatorernas dragningskraft på kvinnorna, och en viktig utgångspunkt har varit pompejanskt klotter. Beard konstaterar dock kyligt att alla uppgifter om den läckre Celadus och hingsten Cresces kommer från deras egna väggar. Där satt de ensamma gladiatorerna och önskade att tjejerna älskade dem. Ibland avslutar Beard en redogörelse med ”so they said” eller ”so the usual story goes”, för att visa detta beklagliga faktum att vi faktiskt inte vet. När Beard beskriver den så kallade mysterievillan, med dess fascinerande målningar, vågar hon slå fast att alltsammans är förbryllande. Också experten kan ibland stå handfallen.

Antiken är inte lättbegriplig. Att över huvud taget förstå den kräver lång inläsning – eller en klok ledsagare, som exempelvis Mary Beard. Hon hör till Storbritanniens mest kända antikforskare men är ingen marmorsval, världsfrånvänd gestalt.

Hon är lärd, fräck och upprorisk. I hemlandet blev hon riksbekant efter elfte semptember-attacken, när hon konstaterade att USA ”had it coming” – ty taktfull är hon inte. Senare har hon medgett att ordvalet var väl drastiskt. Frispråkigt berättar hon i intervjuer om sina vilda, vänstriga tonår, när hon låg med gifta män och gjorde färdigt terminens pensum i grekiska och latin redan första veckan, så hon hade tid över till annat. I Times Literary Supplement bloggar hon under rubriken ”A Don’s Life” (timesonline.typepad.com/dons_life), och i slutet av förra året meddelade hon sin avsikt att samla ett urval i ”that old-fashioned thing called a BOOK”. Blogginläggen skriver hon på kvällen och läser igenom nästa morgon, ”just in case I was too pissed”. Hon uttrycker sig nämligen inte riktigt professorligt. Faktiskt gör hon det inte ens i ”Pompeii”, där hon bland annat diskuterar kvaliteten på ”pompejanskt rödtjut”. Bloggen har för övrigt 40000 träffar varje dag.

”Pompeji: The Life of a Roman Town” är alltså en ovanlig bok om döda människors liv, skriven av en mycket originell professor. Här berövar oss Beard många av myterna kring Pompeji – men istället ger hon oss en ny, god historia.