Kommer Haag att efterlysa denne man?

När nu George W Bushs åtta år vid makten kan summeras framstår resultaten av hans politik som närmast katastrofala. USA befinner sig i ett krig mot terrorismen, som inte kan vinnas med militära medel. Förutom att krigföringen har kostat det amerikanska folket miljarder, så har det bidragit till att USA:s internationella anseende försämrats radikalt. Orsaken till det försämrade anseendet är inte bara att Bush initierat ett illegalt krig mot Irak som destabiliserat hela Mellersta Östern, utan också att hans regim på ett flagrant sätt åsidosatt amerikansk lag, Genèvekonventionerna och de mänskliga rättigheterna för att kunna fängsla och tortera vem som helst som ansetts stå på terroristernas sida.

Bilderna på människor som torterades i Abu Ghraib-fängelset i Irak talar här ett tydligt språk. Vittnesmål och bilder från Guantánamo kompletterar bilden av ett maktmissbruk som urartat. Liknande verksamhet bedrivs av amerikanska militärer världen över, i länder som Afghanistan, Armenien, Azerbajdzjan, Bulgarien, Georgien, Kazakstan, Lettland, Pakistan, Polen, Rumänien, Tjeckien, Thailand och Ungern. De praktiker som tillämpas på dessa platser har med tiden blivit allmänt kända. I Philip Gourevitchs och Errol Morris Standard Operating Procedure – Inifrån ett krig (övers: Henrik Gundenäs, Atlas, 400 s), som bygger på intervjuer med amerikanska soldater som arbetat i Abu Ghraib, ges mycket ingående och fasansfulla beskrivningar av hur människor systematiskt bryts ner genom en mängd av olika tortyrtekniker. Fångarna hålls i sina celler nakna eller endast iförda rosa damunderkläder för att förnedras. Samtidigt tvingas de ofta att stå i så kallade stresställningar, exempelvis med armarna utsträckta eller benen i 90 graders vinkel, i timtal. Deras sömn och ätvanor störs systematiskt, och i cellerna spelas hög musik praktiskt taget dygnet runt. Ibland hetsas hundar mot fångarna. Allt detta för att det ska bli lättare att dra information ur dem i förhör som pågår i timtal, och som hålls med hjälp av en rad nedbrytande förhörstekniker som inbegriper exempelvis skendränkning ( waterboarding ), att skrämma den förhörde, upprepa samma fråga hela tiden, och att angripa eller såra hans ego.

Ibland har det framstått som om tortyrhandlingar av det här slaget varit enskilda incidenter som utförts av några rötägg inom militären. Så var fallet i fråga om händelserna i Abu Ghraib som blev världskända 2004. I militärens egna internutredningar fastslås att de brutala handlingarna inte varit en del av en ”övergreppspolicy” och att de ”utförts av en liten grupp av moraliskt korrupta militära och civila” som förvirrats av oklara instruktioner om vilka förhörstekniker som varit auktoriserade.

Även om de elva soldater av låg rang som sedermera dömdes för övergreppen i Abu Ghraib faktiskt gått längre än vad reglerna tillät, så råder det emellertid ingen tvekan om att de agerande inom ramarna för en högst explicit övergreppspolicy. Alla de ovan nämnda teknikerna var tillåtna enligt de regelverk som utvecklades i Guantánamo och Abu Ghraib, och godkändes av Bushs administration. Detta framgår både av ”Standard Operating Procedure” och Mattias Gardells Tortyrens återkomst (Leopard förlag, 252 s). Gardell visar i sin omtumlande bok, som baseras på en noggrann genomgång av tusentals tidigare hemligstämplade dokument, hur Bushregimen genom en rad manövrer skapat ett juridiskt rum där USA:s förmenta fiender gjorts rättslösa, och där tortyr sanktioneras. Gardell redovisar konsekvenserna av en cynisk maktutövning som utspelats inför våra ögon, men som när det blottläggs i sin helhet framstår som en närmast osannolik nedmontering av den globala rättssäkerheten.

Historien om tortyrens återkomst börjar den 13 november 2001 då Bush i en militärorder fastslog att varje individ som misstänks för att ha planerat utföra, eller för att på något sätt ha bistått en internationell terroristhandling som orsakat eller kunde tänkas orsaka ”skada eller negativa effekter för Förenta staterna, dess medborgare, nationella säkerhet, utrikespolitik eller ekonomi” skulle interneras på obestämd tid. Om de misstänkta terroristerna alls lagförs, så ska det enligt samma order ske inför speciella militärdomstolar som inte tillämpar vanliga amerikanska rättsprinciper och bevisregler.

I en annan order, från februari 2002, annullerade Bush internationell rätt genom att hävda att ”ingen av Genèvekonventionernas bestämmelser kan tillämpas på vår konflikt med al-Qaida i Afghanistan eller någon annan stans i världen, bland annat därför att al-Qaida inte är en av de parter som undertecknat Genèvekonventionen”. Han fastslog också att talibanfångar och fångar tillhörande al-Qaida är illegala kombattanter som därför inte kvalificerar sig som krigsfångar under Genèvekonventionens fjärde artikel.

Konsekvensen av dessa två order blev att de misstänkta terrorister som tillfångatas eller överlämnas till USA är helt rättslösa, eftersom de varken skyddas av amerikansk lag eller internationell rätt. I detta utomlegala rum utvecklades enligt Gardell ”en tortyrpraktik genom en strid ström av presidentens exekutiva order, memoranda av den dåvarande försvarsministern Donald Rumsfeld, militära förordningar, byråkratiska dekret, fångreglementen och innovativ förhörspersonal”. Av särskild betydelse var, hävdar Gardell vidare, ”de juridiska betänkanden som skrevs av Vita husets chefjurist Alberto Gonzales, justitieminister John Ashcroft, biträdande justitieminister John Yoo, försvarsdepartementets chefjurist William J Haynes II och justitiedepartementets chefjurist Jay S Baybee”.

Baybee fastslog i ett betänkande i augusti 2002 exempelvis att den amerikanska lag som förbjuder tortyr inte gäller i kriget mot terrorismen eftersom ”denna lag skulle innebära en otillbörlig begränsning av presidentens befogenheter att föra krig, och således strida mot konstitutionen”. I samma pm argumenterar Baybee också för att de förhörspraktiker som tillämpas gentemot de misstänkta terroristerna inte bryter mot FN:s tortyrkonvention. Anledningen är, menar Baybee, att som tortyr kvalificeras bara handlingar som utförs med sadistiskt uppsåt och orsakar en sådan smärta som kan leda till livshotande organkollaps.

De flesta jurister torde vara ense både om att en president inte kan upphäva vare sig nationell eller internationell rätt på detta sätt och att Baybee förvridit innebörden av FN:s tortyrkonvention enligt vilken tortyr inbegriper ”varje handling genom vilken allvarlig smärta eller svårt lidande, fysiskt eller psykiskt, medvetet tillfogas någon antingen för sådana syften som att erhålla information eller bekännelse av honom eller tredje person”. John Yoo vidareutvecklade av det skälet Baybees argumentation. Bland annat menade han att de förbud mot tortyr som finns i amerikansk lag, och i det femte och åttonde tillägget av den amerikanska konstitutionen, inte kan appliceras utanför USA:s gränser. Det var ett av skälen till att placera Guantánamo och andra fångläger utanför USA. Yoo anslöt sig också till Baybees mycket originella definition av tortyr.

För att ytterligare minimera riskerna för att Bushadministrationen eller militärmakten ska ställas inför rätta för krigsförbrytelser har USA vägrat att acceptera Internationella brottmålsdomstolen i Haag, som invigdes den 1 juli 2002. I ”American Service Member’s Protection Act of 2002”, som signerades av Bush i augusti 2002, skyddas varje amerikansk myndighetsanställd från att ställas inför rätta för krigsförbrytelser. Lagen auktoriserar också ”presidenten att använda alla nödvändiga medel” för att befria varje person som arbetat på uppdrag av amerikanska styrkor eller andra myndigheter som arresterats av Internationella brottmålsdomstolen”.

När det gäller frågan om Bush verkligen kan upphäva internationell rätt så fastslog amerikanska högsta domstolen i ett utlåtande i juni 2006 att presidenten varken kan upphäva internationell rätt eller amerikansk lag. Bushadministrationens jurister besvarade denna anklagelse med en ny lag, ”Military Commissions Act of 2006”, enligt vilken presidenten bland andra vittgående befogenheter bemyndigas att upphäva, omtolka eller åsidosätta Genèvekonventionerna. Bush undertecknade själv lagen i oktober 2006. I mars 2008 lade han in ett veto mot ett lagförslag som skulle förbjuda förhörstekniker som inte är förenliga med hur tortyrförbuden tolkas i internationell rätt.

Åtminstone för mig är det först efter att ha läst Gardells analys som vidden av Bushadministrationens övergrepp mot rättssamhället blir uppenbara. I syfte att kunna behandla varje person som misstänks för terrorism utanför alla gällande juridiska principer kringgås den amerikanska lagen, den amerikanska konstitutionen, de mänskliga rättigheterna och Genèvekonventionerna. Bland de instanser som opponerar sig mot detta agerande finns USA:s högsta domstol, den amerikanska kongressen, FN och den internationella brottmålsdomstolen. Dessa instansers invändningar kringgås genom en form av juridisk manipulation, som upphäver demokratins spelregler.

Den fråga man ställer sig är hur detta varit möjligt. Hur har USA:s domstolar, kongress, senat, journalistkår och medborgare kunnat acceptera ett sådant agerande? Och varför har inte världssamfundet opponerat sig starkare?

Mattias Gardell besvarar i ”Tortyrens återkomst” dessa frågor genom att argumentera enligt två huvudlinjer. Den ena linjen är att tortyren rättfärdigas genom att motståndaren, terroristen, är så farlig, så ond och så irrationell att krigets vanliga lagar inte längre gäller. Argumentationen bygger på att ändamålen helgar medlen, det vill säga att tortyr och andra liknande praktiker kan rättfärdigas om man på så sätt förmår betvinga en farlig fiende. Samtidigt utgår den enligt Gardell från två amerikanska säregenheter: å ena sidan tanken om att man är ett utvalt folk som har till uppgift att rädda världen, å andra sidan den närmast sjukliga rädsla som präglar det amerikanska samhället, och som gestaltats av Michael Moore i ”Bowling for Columbine” (2002).

Den andra argumentationslinjen är att Bushadministrationen uppfattade elfte september som en attack mot Guds världsordning. Bush agerar därefter som världsordningens suveräna makt. För att demonstrera sin matfullkomlighet blir tortyren ett utmärkt instrument, ett slags politisk ceremoni som befäster världsordningen. Genom att vi alla görs till vittnen i detta skådespel bekräftar vi makten, och blir i en viss mening också medskyldiga. Detta förklarar enligt Gardell omvärldens passivitet: ”Skulden bidrar till den offentliga tystnad som omger Guantánamo. Vi låter det vara, vi är ju inte islamister.”

Samtidigt blir konsekvenserna av USA:s agerande och världssamfundets undfallenhet alltmer uppenbara. När de länder som tidigare varit de mänskliga rättigheternas främsta förespråkare bryter mot de grundläggande rättigheterna, eller passivt bevittnar brott mot dem, eroderar respekten för dem över hela världen. Samtidigt skapar brotten mot de misstänkta terroristernas rättigheter en grogrund för mer terrorism. Både Barack Obama och Förenta Nationerna står därför inför den oerhörda uppgiften att återupprätta den globala rättsordningen, och tilltron till de mänskliga rättigheterna.

Hur ska det göras? Gardell påpekar det närmast självklara att Bushadministrationens terroristlagar måste upphävas, men framför också den mer radikala ståndpunkten att åtal för brott mot mänskligheten måste väckas mot de som varit huvudansvariga för dessa lagars införande. Jag är benägen att hålla med, och menar dessutom att man måste överväga både en sanningskommission som får tillgång till all tänkbar och nu hemligstämplad dokumentation, samt skadestånd till de många människor vars grundläggande människovärde kränkts.