Kärnteknikens dubbla natur tydlig i Asien

Kärntekniken har återerövrat sin centrala roll i den globala debatten – i såväl civil som militär bemärkelse. I frontlinjen står ett växande antal asiatiska länders ytterst dynamiska men ofta tveeggade nukleära utveckling. Att Nordkorea nyligen genomfört ett kärnvapenprov och att Iran satsar stort på urananrikning, troligen med liknande målsättning, har knappast undgått någon. Men Iran och Nordkorea ger i verkligheten bara en föraning om någonting som på längre sikt ter sig mer omfattande. Vad vi bevittnar är snarast något av en "asiatisk atomålder" i anstormande, en politisk-teknologisk epok som faller i ögonen inte bara genom dess kvantitativa avtryck i megawatt och kiloton, utan även genom dess förmåga att på ett obehagligt sätt sudda ut gränserna mellan civilt och militärt. 2000-talets asiatiska atomålder påminner på ett nästan spöklikt sätt om västvärldens nukleära utopier och dystopier från 1940- och 1950-talen. Nu som då griper kärntekniken djupt in i många länders syn på sig själva. Och i bakgrunden figurerar, nu som då, en längtan efter nationell säkerhet i såväl militär som energimässig mening, men också en växande nationell äregirighet – teknologiskt, politiskt och ekonomiskt.

Västvärldens atomålder är numera ett minne blott. 70- och 80-talens antikärnkraftrörelser bromsade i kombination med nedrustningspolitik och oväntade teknologiska svårigheter effektivt upp kärnteknikens tidigare till synes ohejdbara expansion i västerlandets efterkrigstida industrisamhällen. I sin ungdom betraktades kärntekniken närmast som ett slags internet, en general purpose technology som inte bara skulle komma till nytta för energi- och vapenproduktion, utan även förutspåddes kunna tränga in på ett otal sätt i det moderna samhället och rentav revolutionera människors vardag. (Inte minst i Sverige tycktes kärntekniken passa utmärkt in som en avgörande kraft i såväl folkhemsbygget som i uppbyggnaden av ett högteknologiskt nationellt försvar – ty vad kunde garantera "neutraliteten" bättre än inhemska kärnvapen?)

Men på 70-talet vände alltså utvecklingen. Framtidsreaktorer och avancerade anrikningsanläggningar lades på is, upparbetningsfabriker för plutoniumtillverkning avvecklades och europeiska samarbetsprojekt på kärnteknikområdet kom av sig. Italien blev på 80-talet först med att lägga ned all sin kärnkraft. Österrike avbröt sitt kärntekniska program redan innan den första reaktorn hunnit färdigställas. Polen skrotade sina pågående kärnkraftsprojekt av rädsla för att bli teknologiskt beroende av Sovjet. Sverige röstade igenom en total avveckling 1980, vilket sedermera har följts av liknande beslut i länder som Tyskland och Belgien. Kärnkraften i DDR avvecklades hastigt efter Berlinmurens fall, och Litauen håller som bäst på att lägga ned Ignalina (vilket var ett villkor för landets EU-inträde häromåret).

Om det kalla krigets slut väckte förhoppningar om att kärnvapnens epok kanske var på väg att ebba ut för gott, står det i rent statistisk mening samtidigt klart att Tjernobylkatastrofen 1986 blev något av en dödsstöt för den civila kärntekniken i Europa. Därefter avstannade i princip all faktisk utvecklingsdynamik. I USA hade utvecklingen upphört redan på 70-talet. Nya beställningar på kärnkraftverk uteblev helt enkelt. De ännu existerande kärnkraftverken i Europa och Nordamerika påminner numera mest av allt om ett slags levande teknikhistoriska museer – särskilt i jämförelse med de hypermoderna anläggningar som under tiden tagits i bruk i offensiva asiatiska kärnkraftländer som Japan, Kina, Indien och Sydkorea.

En snabb titt i statistiken visar att så gott som samtliga reaktorer som konstruerats sedan Tjernobylolyckan ligger i Asien. Och av det runt hundratalet reaktorer som för tillfället är under byggnad eller planeras ligger praktiskt taget alla i asiatiska länder. Och det är inte vad som helst som byggs. Det är en visionärernas tid, i vilken ingenting tycks omöjligt – med högeffektiva bridreaktorer och så kallad transmutation (för oskadliggörande av kärnavfallets farliga isotoper) till synes gripbara i en inte alltför avlägsen framtid. Kina lyckades nyligen till och med genomföra ett fusionsexperiment, och kärnkraften har i detta land tilldelats en särskild prioritet i det nationella utvecklingsstrategin för högteknologi. Ja, om framtidens kärntekniska innovationer har en chans att bli verklighet någonstans i världen, då är det definitivt i Asien. I länder som Indien, Pakistan, Japan, Kina, Taiwan och Sydkorea liksom nyligen även Nordkorea och Iran, har atomen därtill, som i västvärlden på 50-talet, i växande utsträckning blivit om inte en symbol för nationell stolthet, så i alla fall en bekräftelse på nationellt framåtskridande och högteknologisk förmåga – och i många fall alltså även på militär styrka. Ytterligare asiatiska uppstigarländer, som Vietnam och Indonesien, har också låtit sig inspireras och därvid låtit omvärlden veta att de är på väg i samma riktning.

En intressant aspekt är att denna dynamik fortgår trots att det i länder som Japan och Sydkorea har vuxit fram livliga antikärnkraftrörelser. Dessa har, till skillnad från sina motsvarigheter i väst, inte förmått hindra de extremt motiverade asiatiska ingenjörerna och forskarna från att steg för steg förverkliga en mycket omfattande nybyggnation av ett otal typer av kärnanläggningar – från konventionella lättvattenreaktorer och anrikningsfabriker till anläggningar för den i västvärlden så hårt kritiserade upparbetningstekniken (plutoniumproduktion) och nya, futuristiska reaktortyper. För ett land som Japan ter sig Nordkoreas nukleära upprustning dessutom så utmanande att Japans tidigare tabubelagda drömmar om kärnvapen nu riskerar få nytt liv. Att Japan trots flera allvarliga olyckor i sina civila kärnanläggningar fortsätter att utveckla en "sluten" kärnbränslecykel, med omfattande anriknings- och upparbetningskapacitet, har i västvärlden börjat tolkas i detta ljus. Den inneboende tvetydighet som kärntekniken alltid varit förknippad med – det vill säga möjligheten att använda sig av samma teknik för såväl civila som militära syften – har därigenom fått nytt liv inte bara i Iran, utan även i Japan.

Sydkorea är kanske det asiatiska land som på det nukleära området påminner mest om vårt eget land. I likhet med Sverige har Sydkorea nämligen gett upp sina tidigare kärnvapenambitioner och i stället satsat på en "öppen" kärnbränslecykel, utan någon upparbetning eller inhemsk anrikning av uran (även om utvecklingen i Nordkorea mycket väl kan komma att påverka denna strategi). Men till skillnad från Sverige tycks den sydkoreanska antikärnkraftrörelsens styrka inte ha bromsat upp landets nukleära framfart, utan snarare bidragit till att styra in det på en utveckling präglad av ännu större teknologisk äregirighet än tidigare, bland annat med införandet av nya, tidigare helt obeprövade metoder för återanvändning av använt kärnbränsle.
Som asiatiskt skulle man också kunna räkna Ryssland, särskilt med tanke på den osannolika renässans som detta land upplever just nu på kärnteknikområdet, såväl väster som öster om Ural.

Strategin bottnar i att Ryssland vill undvika att använda sina enorma olje- och naturgastillgångar för inhemsk energiproduktion, eftersom landet tjänar bättre på att exportera dessa naturresurser till en allt energihungrigare omvärld. Inom landet bör kärnkraften därför komma bättre till nytta, vilket ytterligare motiveras av den avsevärda kompetens som Ryssland byggt upp inom såväl civil som militär kärnteknik sedan 40-talet. Men den ryska kärnkraftsatsningens syfte kan också tolkas symboliskt, som ett uttryck för den i Putins storryska politik så typiska återkopplingen till Sovjettiden.

Problemet är att finansiera det nya ryska kärnteknikprogrammet, vilket är bakgrunden till att det mäktiga ryska atomenergiministeriet, Minatom, hoppas göra stora affärer framöver genom att erbjuda upparbetnings- och slutförvarstjänster för utländskt kärnavfall.

Ryssland (och tidigare Sovjetunionen) har för övrigt spelat en viktig roll för den historiska uppkomsten av många asiatiska kärnteknikprogram. Iran är det senaste exemplet. Men även flera västländer har genom åren utvecklat intrikata relationer med regeringar och nukleära organisationer i ett otal asiatiska länder. Dessa relationer förefaller att i takt med västerlandets nukleära stagnation ha stärkts, vilket nu har börjat ta sig kontroversiella uttryck. Tidigare var det nämligen något av ett tabu att samarbeta alltför nära med länder som inte skrivit under icke-spridningsavtalet – men etik och moral tycks på senare år alltmer ha frikopplats från ekonomiska överväganden i detta avseende. Det senaste exemplet är turerna kring det långtgående samarbetsavtal som USA slöt med Indien på kärnteknikområdet tidigare i år, ett avtal som kritiserats hårt eftersom Indien inte har undertecknat icke-spridningsavtalet. Även Frankrike samarbetar nära med Indien.

Indien har i sin tur på ett intressant sätt vid upprepade tillfällen fungerat som den kanske viktigaste inspirationskällan för andra asiatiska länder med kärnkraft- och kärnvapenambitioner. Det indiska
kärnteknikprogrammet går tillbaka ända till 1940-talets sista år, men det väckte uppmärksamhet på allvar först genom en "fredlig" nukleär provsprängning 1974. Genom att utveckla inte bara tungvattenreaktorer och upparbetningsanläggningar, utan dessutom bridreaktorer och framför allt egna kärnvapen, kan Indien ironiskt nog sägas ha förverkligat den en gång så stolta "svenska" linjen på kärnteknikområdet. Indiens framgångar blev tidigt en stark inspiration för till exempel Korea (både Nord- och Syd-), och även för många fattigare asiatiska länder blev Indien tidigt ett uppmuntrande bevis på att även utvecklingsländer kan utnyttja atomens inneboende krafter för både det ena och det andra syftet.

Kärnkraftens förskjutning i riktning mot Asien på 2000-talet speglas för övrigt också inom tillverkningsindustrin. Så sent som för ett par veckor sedan spikades japanska Toshibas köp av den ursprungligen amerikanska reaktortillverkaren Westinghouse (med en ärevördig historia som går tillbaka ända till Manhattanprojektet). Det innebär bland annat att det tidigare svenska nukleära flaggskeppet ASEA-Atom, som fortfarande har runt 800 anställda i Västerås, numera är ett asiatiskt ägt företag. Även Frankrikes reaktortillverkare Areva tycks på flera sätt vara inriktat på att överleva genom samarbete med japanska och andra asiatiska företag, som Mitsubishi.

En intressant fråga är huruvida den asiatiska nukleära dynamiken kan komma att bidra till en renässans för kärntekniken även i västvärlden. Det är inte helt otänkbart. Men det är också tänkbart att 2000-talets asiatiska atomålder, till följd av att den så tydligt framhäver kärnkraftens intima relation till det militära, tvärtom kan komma att få en hämmande inverkan på utvecklingen i väst. Detta trots argumenten för kärnkraft i relation till växthuseffekten. Asiens atomålder framhäver helt enkelt alltför tydligt kärnteknikens "faustiska" dubbeltydighet. Nyligen hänvisade till exempel Australien, som hittills inte har några kärnkraftverk, till att man visserligen övervägde kärnkraft som ett alternativ i kampen mot växthuseffekten. Men man konstaterade samtidigt att Nordkoreas och Irans ambitioner på det militära området har ökat risken för att ett eventuellt australiskt kärnkraftprogram skulle kunna tolkas av omvärlden som ett första steg på vägen mot kärnvapentillverkning. Därför kommer man förmodligen att avstå från varjehanda satsning på kärnkraft – åtminstone för den närmsta framtiden.

Det återstår att se om andra västländer kommer att resonera på liknande sätt. Men framför allt återstår det att se om 2000-talets asiatiska atomålder kommer att bli lika kortlivad som den västerländska ett halvt sekel tidigare, eller om kultur och samhälle i denna för oss ofta svårbegripliga del av världen kommer att kunna hantera kärnteknikens mångtydiga utmaningar på ett mer uthålligt sätt än västerlandet.