Kaotisk historia föregår våldet i Xinjiang

De senaste dagarnas våldsamma upplopp i Xinjiang i kinesiska Centralasien är troligen de blodigaste i Kina sedan massakern på Himmelska fridens torg i Peking 1989, och de är samtidigt de värsta i det muslimskdominerade Xinjiang sedan kommunisterna tog över makten där för snart 60 år sedan. Det förefaller inte osannolikt att händelserna i efterhand kan komma att betraktas som en brytpunkt i utvecklingen och att vi nu står inför en helt ny fas i den redan mycket långa historien om Kinas politiska, ekonomiska och kulturella roll i Centralasien.

Kinas förflutna i Centralasien är inte precis glasklart. Xinjiang är en av många regioner i världen som till hela sitt väsen ligger ”mittemellan”, som inte entydigt låter sig definieras, särskilt i kulturell och historisk mening. Sverige har särskilda möjligheter att närma sig Xinjiangs förflutna, eftersom Sven Hedin, Gunnar Jarring och andra resenärer släpat hem mängder av källmaterial (se Under strecket 12/11 2006). Den bästa och mest aktuella boken om Xinjiangs historia är dock den amerikanske forskaren James Millwards gedigna Eurasian Crossroads (Columbia University Press, 440 s).

Den börjar med de tusenåriga mumier som man numera kan beskåda på historiska museet i Ürümqi, och redogör sedan för de långa århundraden av östvästliga relationer som har format regionens öden. Särskilt finner man där Xinjiangs viktiga medierande roll längs den historiska ”Sidenvägen”, i vars avsaknad varken Mellanöstern, Europa eller Kina hade varit vad de är i dag. Det är genom Xinjiangs förmedling som buddhismen når Kina och det är via Xinjiang som Kina får avgörande kulturella impulser exempelvis på musikens område. I Xinjiang levde och verkade på ett tidigt stadium även flera av Kinas kulturella giganter, som Tangpoeten Li Po, och regionen är populärt förekommande även i nutida kinesisk kultur, som i Ang Lees film ”Crouching Tiger, Hidden Dragon”.

Det fanns en tid när Xinjiang bestod av mindre buddhistiska stadsstater. Men den buddhistiskt präglade kulturen i Xinjiang fick senare se sig överflyglad av islam, en process som var fullbordad framåt 1600-talet. Därmed inlemmades Xinjiang allt starkare i en muslimsk kulturkrets där de främsta kulturspråken var persiska och tjagataiska.

Men samtidigt fortsatte Xinjiang att påverkas av starka politiska krafter baserade i norra Kina och Mongoliet. Från 1600-talet kontrollerades stora delar av Xinjiang av vad Millward kallar det ”sista stora stäppimperiet”: dzungarerna. Det var dzungarernas expansion som fick Kina under den mångårige Qingkejsaren Qianlong att bestämma sig för att Xinjiang måste erövras. Han grep tillfället 1755, då det dzungariska väldet befann sig i en kris. Delar av Xinjiang hade dessförinnan varit under kinesisk kontroll vid ett par tillfällen (särskilt under Han- och Tangkejsarna), men det var först nu, från 1700-talets andra hälft, som Xinjiang på allvar kom att kontrolleras från Peking.

Integrationen med Kina var till en början relativt konfliktfri. Handeln utvecklades gynnsamt. Många kineser flyttade in, men någon kulturell assimilation var det dock inte frågan om och i södra Xinjiang, med gamla kulturcentrum som Kashgar och Yarkand, var det till en början förbjudet för hankineser att bosätta sig.

På 1850-talet förvärrades dock läget i Xinjiang avsevärt till följd av utvecklingen i Kina i stort. Kejsardömet pressades av västmakterna och plågades av inre uppror. Det finansiella stödet från Peking kom av sig vilket ledde till högre regionala skatter i Xinjiang. Befolkningen blev alltmer otålig. En rad uppror följde i flera städer. Dessa betraktas numera av många uigurer som embryot till en självständighetsrörelse, vilket Millward dock pekar på som en kraftig förenkling. I själva verket var det inte ens uigurerna som startade upproret, utan icke-turkiska, kinesiska muslimer (huikineser). Och rebelledaren Yaqub Beg var ingen uigurisk frihetskämpe; han kom från uzbekiska Kokand, och uigurerna protesterade mot Begs införande av sträng islamisk lag. 1871 tog även Ryssland fördel av det kaotiska läget i Xinjiang då man erövrade den viktiga Yilidalen i nordvästra Xinjiang, inklusive provinshuvudstaden Yining.

I Peking tvekade kejsaren in i det längsta om man verkligen skulle göra sig besväret att försöka återerövra Xinjiang från Yaqub Beg och ryssarna. Många av rådgivarna ansåg det mycket viktigare att satsa på försvaret av Kinas kuster; de såg innehavet av det avlägsna och okinesiska Xinjiang med dess öknar och berg som dyrt och meningslöst. Andra pekade dock på att om inte Kina återerövrade Xinjiang så skulle förmodligen Ryssland eller kanske England göra det. Men det intressanta är att ingen i Peking såg det som helt självklart att Xinjiang var en naturlig del av Kina.

Till slut bestämde sig kejsaren för att återerövra Xinjiang, vilket skedde utan större motstånd 1878. I det nya kinesiska greppet om Xinjiang, där Ürümqi blev ny huvudstad, ingick också den nya idén att ett Xinjiang som var demografiskt och kulturellt mer likt Kina skulle bli lättare att regera över. Man valde nu bland annat att satsa stort på ett konfucianskt utbildningsväsende för Xinjiangs övervägande muslimska befolkning. Projektet misslyckades dock helt, mycket på grund av motstånd mot det uppenbara försöket till massiv kulturell assimilation. Till saken hörde också att det redan fanns ett väl utvecklat islamiskt undervisningsväsen med etablerade traditioner och starka band särskilt till Buchara i nuvarande Uzbekistan och Kazan i ryska Tatarstan.

Efter kejsardömets undergång 1911 blev den hankinesiska provinsmakten mer eller mindre oberoende av Peking. I gengäld kom Ryssland och senare Sovjetunionen att få ett starkt inflytande, och det var med rysk hjälp som regionens stora oljefyndigheter började exploateras.

Händelserna under Qingerans sista år innefattade också flera lokala uppror som kan betraktas som föregångare till de senaste dagarnas blodiga uppgörelse. Men även om dessa uppror innehöll ett element av etnisk medvetenhet, skriver Millward, var det inte frågan om något egentligt försök att få bort kineserna från makten i Xinjiang. Till skillnad från situationen vid samma tid i Mongoliet och Tibet, där Qingimperiets fall ledde till att inhemska eliter deklarerade nationell självständighet, fanns det i Xinjiang inga motsvarande elitgrupper som var tillräckligt starka för att Xinjiang skulle ha kunnat göra någonting liknande. Sålunda kom det aldrig till någon enat uigurisk reaktion på Qingdynastins fall 1911.

Ändå är det tydligt att en uigurisk nationalism var på väg att växa sig stark vid denna tid. Nationalisterna tog hjälp av sina kontakter i västerled, särskilt i Turkiet och i Sovjet. Under 30-talet följde en våg av uppror och interetnisk blodspillan. Uiguriska nationalister framställer gärna dessa uppror som bilaterala uppgörelser mellan uigurer och hankineser, men Millward visar att detta är en efterhandskonstruktion. I verkligheten var det oerhört mycket mer komplext: särskilt de kinesiska huimuslimerna är svåra att placera under denna tidsperiod, då de ibland kämpade på samma sida som uigurerna och ibland med icke-muslimska hankineser. Det förekom också kazakiska och kirgisiska uppror i Xinjiang och vid ett flertal tillfällen handlade det om maktkamp mellan olika hankinesiska falanger och armégrupperingar.

I samband med dessa uppror utropades i november 1933 Östturkestanska republiken – en symbolladdad, mytisk händelse för dagens uigurer. I formella dokument kallades republiken ibland ”islamisk”, men ibland inte, vilket visar att det inte var självklart vilken roll religionen skulle ha i den nya staten. En liknande tvetydighet finns ifråga om betydelsen av det nationella: benämningen ”Östturkestan” signalerar en panturkisk dimension snarare än en uigurisk; man valde inte benämningen Uiguristan.

Republiken blev kortlivad och omintetgjordes till slut efter att Sovjet blandat sig i konflikten. Men i november 1944 utropades en andra östturkestansk republik. Denna utkämpade ett hårdfört krig mot kinesiska Guomindang. Återigen kunde kineserna, framåt hösten 1945, med sovjetisk hjälp återta kontrollen över Xinjiang, efter att Sovjet och Kina slutit ett vänskaps- och alliansavtal.

Hösten 1949 övergick styret över Xinjiang till den nybildade Folkrepubliken och kommunistpartiet. De följande årtiondena innebar i hög grad ett förverkligande av de kinesiska visioner som ursprungligen formulerats på 1800-talet: att i massiv skala stöpa om Xinjiang till en provins dominerad av hankineser. Innan 1949 var den kinesiska andelen av Xinjiangs befolkning mindre än 10 procent; i dag är den nära 50 procent. Därmed har Xinjiang i praktiken också blivit just den ”oskiljaktiga” och ”integrerade” del av Kina som centralregeringen hävdar att provinsen alltid har varit – en orwellsk historieskrivning fabricerad i Pekings sanningsministerium.

Till den kommunistiska eran hör också det faktum att vi egentligen inte vet så mycket om vad som har hänt i Xinjiang. Förmodligen har det förekommit många revolter som varken kineser eller vi i väst någonsin fått höra talas om.

Av det begynnande kinesiska uppsvinget som inleddes under Deng Xiaoping i slutet av 70-talet fick Xinjiang till en början inte del. Det hade att göra inte bara med avståndet till kustregionernas dynamik, utan även med Xinjiangs militära status som en buffertzon i händelse av en sovjetisk invasion.

Men efter Sovjets kollaps förändrades detta och en dynamisk utveckling inleddes. Ingenstans i Kina fick Sovjets upplösning en så stark påverkan. Å ena sidan började man återknyta de gamla handelsförbindelserna mellan Xinjiang och de andra turkspråkiga områdena – nu självständiga stater – i vad som tidigare varit sovjetiska Centralasien. Som ett resultat av detta har Sidenvägen åter blivit ett begrepp i dessa trakter. Samtidigt började Peking investera stort i provinsen då hotet om en sovjetisk invasion tycktes ha försvunnit.

På medeltiden skapade det ekonomiska och kulturella utbytet längs Sidenvägen rikedom som tog sig uttryck i en explosiv utbyggnad av tempel, moskéer och palats, liksom i färggranna, livliga basarer i Kashgar och andra oaser i denna svårtillgängliga del av världen. Resultatet av vår egen tids uppsving låter sig beskådas i Ürümqi, provinshuvudstaden där söndagens blodiga tragedi utspelade sig, med dess väldiga skog av skyskrapor i glas som numera ockuperar stadens centrum och de extravaganta nya shoppinggallerior som snabbt tar form. Nätterna är neonljusa och utbudet av nattliga nöjen en sektor för sig, med nischer inriktade mot hitresta ryska och kazakiska affärsmän. Det tar nästan fyra timmar att flyga hit från Peking – eller två dygn med tåg – det är lättare att ta sig till Ürümqi från Almaty, Bishkek, Tashkent eller Islamabad.

Men man ska inte överskatta betydelsen av de nyöppnade gränserna västerut. Mycket av rikedomen i dagens Ürümqi är starkt subventionerad från Peking, och näringslivet domineras fortfarande av statliga bolag. Nyckeln är den olja som finns i Xinjiang och även regionens strategiska betydelse som korridor för framväxande olje- och naturgastransporter från Ryssland, Kazakstan och Turkmenistan till de östkinesiska industriregionerna. Detta har gjort Xinjiang till en verkligt strategisk provins på 2000-talet och i Peking ställer ingen längre kejsarnas tidigare fråga om det verkligen är värt att behålla kontrollen över det etniskt, religiöst och geografiskt besvärliga Xinjiang.

De verkliga ödesfrågorna för Xinjiang bottnar dock kanske inte så mycket i etniska konflikter utan snarare i en havererad miljö, särskilt problem med vattenförsörjningen är något av en tidsinställd bomb. Men miljöproblem har historiskt sett ofta spätt på djupare samhälleliga konflikter på olika håll i världen. Detsamma gäller ekonomiska problem och det är knappast någon slump att den nuvarande konflikten sammanfaller i tiden med den globala ekonomiska krisen. Framtiden för Xinjiang förefaller minst sagt osäker.