Kampen mot terrorn på avvägar

Den amerikanska konstitutionen innehåller sedan 1791 en Bill of Rights som är ett omistligt dokument i de mänskliga rättigheternas tradition. USA:s andre president, Thomas Jefferson, står här bakom ett antal naturrättsliga formuleringar om alla människors lika värde och rätt till personlig säkerhet. Den amerikanska nationen har under åren med berättigad stolthet uppskattat sitt konstitutionella arv och skaffat sig en positiv självbild enligt vilken de vackra principerna omhuldas av presidentmakten, administrationen och kongressen.

En journalist och författare som under decennier rivit och ryckt i denna självbild är Seymor M Hersh. Redan 1970 publicerade han en bok om Vietnamkriget och massakern i My Lai (Song My) som åtföljdes av en serie artiklar om administrationens egna undersökningar och mörkläggningsförsök i frågan. Sedan dess har han skrivit böcker om bland annat Henry Kissinger och Israels kärnvapenkapacitet och i den vevan kritiserat och utmanat aspekter av amerikansk utrikespolitik.

Seymor Hershs nu aktuella bok, Chain of Command: The Road from 9/11 to Abu Ghraib (HarperCollins, 394 s) fokuserar inledningsvis just på tortyrskandalen i Abu Ghraib-fängelset utanför Bagdad och den diskussion om militärt och politiskt ansvar som skandalen lett till. Författaren sätter därefter in detta i ett större perspektiv: Bush-administrationens svar på terrordåden den 11 september genom kriget i Afghanistan, samarbetet med Pakistan, fångarna på Kuba, kriget och ockupationen i Irak. Boken bestyrker den oroväckande känslan av att kampen mot terrorismen inte alltid förs med moraliskt och rättsligt acceptabla medel. I Sverige har FN-förbundet genom den nyligen utgivna skriften "I skuggan av 11 september" låtit sex skribenter föra fram sina tankar om utvecklingen i världen efter detta nu klassiska datum. Flera av kommentarerna andas oro, för att uttrycka det milt.

Hershs bok visar att oron är är befogad i den meningen att rapporterna om övergrepp i Guantánamo, Abu Ghraib och även Afghanistan alla är delar i ett politiskt mönster, som inte direkt styrs, men ändå är resultatet av en politisk vilja i Washington. Det rör sig om en policy av hårda tag i underättelsearbetet för att vinna snabba resultat och framgångar i kampen mot den internationella terrorismen. Som en genomgående ond genius i Hershs skildring framstår USA:s försvarsminister Donald Rumsfeld (internt ofta kallad Rummy av dem som Hersh talat med).

Boken är baserad på arkivforskning och ett stort antal intervjuer med personer vars namn i regel måste undanhållas läsaren. Resultatet är en lika imponerande som skrämmande sammanställning av amerikansk utrikes- och försvarspolitik i detta sammanhang, även om man stundom får en känsla av att osäkerhetsmarginalerna är påtagliga. Till skillnad från Bob Woodwards bok tidigare i år om Irakkrigets bakgrund, "Plan of Attack", har Hersh inte tillgång till intervjuer med president Bush själv och hans ministrar. Woodward vann en del i autencitet på sin politiska access, men Hersh vinner å andra sidan mycket i
politisk trovärdighet genom att inte sitta i knät på makthavarna. Samtidigt är han beroende av intervjuer med personer på lägre nivå i administrationen och deras eventuella rancuner och trovärdighet kan läsaren inte alltid bedöma.

Hersh menar att Rumsfeld i slutet av 2001 fick president Bush att i det fördolda auktorisera ett "special access program" (SAP), som skapade en specialstyrka med mandat att överallt i världen gripa, transportera, förhöra och eliminera al-Qaida-operatörer. Verksamheten leddes från ett hemligt och avskilt kontor i Pentagon-komplexet. Bakgrunden var att Rumsfeld misstrodde det militära ledarskapet. Generalerna var alltför bundna av formalia och sina egna handböcker för att vara effektiva i kriget mot terrorismen. SAP var ett sätt att gå runt detta och nå snabba resultat.

Specialstyrkans första transport av misstänkta terrorister till ett land där "effektiva" förhör kunde genomföras ägde rum den 18 december 2001, då två egyptiska asylsökande hämtades i Stockholm. Hersh återger
uppgifter från TV4:s Fredrik Laurin om hur de två överlämnades till amerikanska agenter på Bromma som klippte sönder deras kläder, förde in stolpiller i deras anus, satte på dem blöjor och mörka overaller, band dem till händer och fötter i en specialkonstruerad sele och drog ned huvor över deras ansikten. Så packeterade flögs de två i ett av amerikanska regeringen leasat flygplan till Kairo. Förfarandet påminde om CIA:s i kongressen dokumenterade praxis med "extraordinary renditions", där juridiska spelregler om utlämning kringgås genom snabba transporter av fångar till länder där de kan utsättas för "intensiva" förhör.

Hersh hävdar att Rumsfeld i augusti 2003 tog ett ödesdigert beslut att utvidga "special access"-progammet till att omfatta fängslade personer i Irak. I ett försök att få fram underättelseinfo om den irakiska revolten skulle man utnyttja den arabiske mannens kulturellt sett svaga punkter, kroppslig och sexuell förödmjukelse, rädslan för hundar, och detta inom ramen för pressande förhör.

Augusti 2003 var också den månad då Guantánamolägrets kommendant, general Geoffrey Miller, på order från Washington besökte Irak för att effektivisera underättelseinhämtandet bland fångarna där. Pentagon hade uppfattningen att förhörsmetoderna på Guantánamo (GTMO) borde "exporteras" till Irak, eller, som man också sa, det gällde att "Gitmoize" fängelsesystemet i Irak. Millers rapport efter ankomsten till Bagdad, som läckte till vissa journalister, föreslog just detta.

Hershs bok innehåller en del information om förhörsmetoderna på Guantánamo som numera bekräftats av New York Times efter intervjuer med lägerpersonal. Således har fångar kedjats fast i svåruthärdliga kroppsställningar, eller avklädda hållits i iskalla rum och utsatts för ljus- och ljudstress i uppåt 14 timmar i sträck. USA har ratificerat FN:s tortyrkonvention av 1984 som förbjuder "varje handling" som vållar "svårt lidande, fysiskt eller psykiskt". Pentagons jurister menar att amerikansk konstitutionell rätt medger mycket av det som folkrätten förbjuder och många i administrationen låter sig nöja med det beskedet. Den internationella rätten står inte högt i kurs.

Millers Guantánamo-inspirerade rapport togs ad notam i Irak. Generalen Sanchez överlät i november 2003 kontrollen av Abu Ghraib, som militärpolisen stod för, till den 205:e militära underrättelsebrigaden. Förhörsmetoderna skulle anpassas till de krav som kampen mot terrorismen ställde. Militärpolisen (MP) kom dock även i fortsättningen att ha ett stort ansvar för fängelset, vilket skapade förvirring om vem som bestämde vad. Fängelsepersonalen lyssnade på önskemål från "Military intelligence" (MI) om att fångarna skulle "mjukas upp" inför förhör för att bli maximalt meddelsamma. Därmed var normupplösningen på gång.

De nya förhörsmetoderna lär ha ökat mängden av användbar underrättelseinformation, även om den irakiska revoltens upphovsmän inte kunde kartläggas. En tidigare konsult i Pentagon som Hersh talat med säger att Rumsfeld och generalen Richard Myers, ordförande i Joint Chiefs of Staff, godkänt förändringarna. Rumsfeld kände kanske inte till detaljerna om Abu Ghraib, men han utövade ett allmänt inflytande i bakgrunden. "Helt klart har vi sedan 11 september ändrat reglerna om hur vi hanterar terrorismen och infört förhållanden där ändamålet helgar medlen", säger den tidigare konsulten.

Missförhållandena i Abu Ghraib uppdagades sedan den 24-årige rekryten Joseph Darby sett en cd med de numera bekanta bilderna och först anonymt anmält saken, därefter trätt fram och vittnat formellt. I januari 2004 fick generalen Antonio Taguba i uppdrag att genomföra en undersökning och i slutet av februari levererade han en osminkad 53-sidig rapport. Rapporten var enbart avsedd för internt bruk men den läckte till CBS och Seymor Hersh i april. Hersh började genast förbereda ett avslöjande i The New Yorker där han medarbetar sedan många år.

Taguba hade konstaterat att det förutom hårda förhörsmetoder hade förekommit rent kriminella och sadistiska handlingar i Abu Ghraib som måste bli föremål för åtal. Efter påstötningar från MI, CIA och civila kontraktanställda hade militärpoliserna villigt "förberett" fångarna för förhör. Det högre ansvaret låg, menade Taguba, hos översten Thomas Pappas, chef för en MI-brigad, och generalen Janis Karpinski, chef för den aktuella MP-brigaden. Rekommendationen var att dessa borde avstängas eller avsättas.

CBS förberedde sig för att i programmet "60 Minutes II" avslöja skandalen, med bilder och allt, men kontaktades då av Joint Chiefs of Staff genom generalen Myers. CBS ombads att skjuta upp sändningen till dess Pentagon hunnit sätta sig in i saken. Sändningen kom emellertid till stånd den 28 april sedan CBS fått reda på att även Hersh och därmed The New Yorker var i besittning av materialet. Två dagar senare kunde en artikel av Hersh med ytterligare bilder läggas ut på The New Yorkers hemsida. Tortyrskandalen var ett faktum.

Under 2003 gjorde den Internationella rödakorskommittén (ICRC), i enlighet med sitt humanitärt övervakande mandat, ett antal besök på Guantánamo. Rapporterna från sådana fånglägerbesök är i regel konfidentiella så att eventuellt inhumana förhållanden kan förbättras genom en förtrolig dialog utan politiska pinsamheter för den kritiserade parten. Inte desto mindre kunde Washington Post i juni 2004 publicera Pentagon-promemorior som visade att ICRC var bekymrade på flera punkter, främst för att det inte fanns en process som skilde ut fångar som inte kunde åtalas och som alltså borde friges. Röda korset gick till slut ut med offentlig kritik eftersom förhandlingarna med Bushadministrationen inte gett något resultat.

Ungefär samma sak hände med en ICRC-rapport om läget i Irak från februari 2004. Den från början konfidentiella rapporten kritiserade den amerikansk-brittiska koalitionens sätt att arrestera misstänkta personer utan att informera anhöriga. Personer försvann och kunde inte alltid efterforskas. Rapporten konstaterade också att misshandel av fångar var vanligt i två situationer; vid gripandet och under förhör när
fången ansågs ha "högt underrättelsevärde". ICRC misslyckades i sina försök att inleda en konstruktiv dialog med koalitionens företrädare och rapporten kom slutligen att offentliggöras och läggas ut på nätet.

Hershs bok innehåller även andra teman, som USA:s märkliga tilltro till de falska uppgifterna om irakisk import av kärnvapenrelaterat uran från Niger, men det är temat om rättslösheten i kampen mot terrorismen som gör mest intryck. Försvarsminister Rumsfeld och hans medarbetare beskrivs som upphovsmän till en ny kultur i administrationen, där traditionella militära värderingar om fair play och krigets lagar viftas undan som ineffektiva och byråkratiska. Rumsfeld är irriterad över de militära beslutsfattarnas benägenhet att noga utvärdera olika handlingsalternativ. Han strävar efter att modifiera den militära kulturen och få generalerna att agera snabbt och ta risker. Förhörstekniker har reviderats och anpassats till "the global war on terror" (GWOT).

Det nya tänkandet har genomsyrat Guantánamo och har därefter – som man uttrycker det i Washington – "migrerat" till Afghanistan och Irak. Rättsstatens principer – juridisk förutsägbarhet och rättstrygghet, en människovärdig behandling vid gripanden, rätten att veta vad man är anklagad för, frihet från tortyr – har hamnat i bakvatten. Thomas Jefferson skulle vända sig i sin grav i Virginia.