Instängd i en förlorad barndom

I Woody Allens film ”Små och stora brott” tvingas Allens alltid lika karaktäristiskt neurotiska rollfigur göra en dokumentärfilm om sin självgott pompösa svåger, en framgångsrik tv-producent porträtterad av Alan Alda. Sittande på en parkbänk i Central Park på Manhattan förklarar Alda för kameran hur humor uppstår. ”Tragedy plus time equals comedy”, säger han med eftertryck. Tragik + tid = humor.

Fram till alldeles nyligen var det en oerhört sann och förvånansvärt träffande beskrivning av hur en humorprocess ofta ser ut. Den är bara förvånande eftersom Woody Allen lät sin nemesis i filmen formulera den.

Men i torsdags natt tog det bara några få minuter efter att Michael Jacksons bortgång på ett sjukhus i Los Angeles hade offentliggjorts innan sociala nätverk med Twitter och Facebook i spetsen fylldes av skämt. Manusförfattaren Rob Long – mest känd för tv-serien ”Skål” och den självbiografiska boken ”Conversations With My Agent” – postade den första. ”A lot of cherubs will be nervous in heaven tonight.” Många keruber kommer att vara nervösa i himlen i kväll.

Så fortsatte det, i ett allt accelererande tempo, resten av natten med så gott som samtliga 140 tecken långa skämt anspelande på Jacksons pedofila läggning. Det handlade inte längre om någon tragik plus tid.

Jacksons död är den första av internationell legenddignitet att utsättas för en nyare tids inkubationstid för humor. En obarmhärtig ekvation som lyder ”tragik = humor”.

Jag tror att det någonstans i just detta går att läsa in väldigt mycket av hur och varför Michael Jackson gick från att vara 1900-talets allra största och mest framgångsrika artist till en utblottad freak show. Ständigt anklagad, jagad, sjuk, missförstådd, ensam. Den moderna världen var ett alldeles för hårt klimat för ett tunnhudat barn fångat i en vuxen mans världsberömda kropp.

Från det ögonblick då The Jackson 5:s debutsingel ”I Want You Back” rusade upp till första platsen på världens alla försäljningslistor världen över 1969 – när Michael knappt hade fyllt elva – kunde han aldrig mer lämna sitt hem utan att bli igenkänd.

Han kände inte till något annat liv och hade av sin far, stålverksarbetaren Joseph, misshandlats och, likt en cirkusattraktion, drillats till perfektion när hans jämnåriga barn på gatan i Indiana där de bodde fortfarande bar blöjor.

Michael Jackson växte upp till en felande länk mellan underhållningens förflutna och dess framtid – från pojkband, modern r&b och Justin Timberlake till de senaste årens skickligt iscensatta och välregisserade Idol-program – som han i allra högsta grad själv utgjorde startskottet till.

Som soloartist i 70-talets slut skapade han sig en nisch precis mellan stjärnor som hade glänst som starkast under en svunnen underhållningsera när världen fortfarande dokumenterades i svartvitt – Judy Garland, Fred Astaire, Frank Sinatra, Marilyn Monroe och Sammy Davis Jr – och en sentimental futurism så som den just då såg ut i George Lucas och Steven Spielbergs blockbuster-filmer.

Det finns en logik i att Jacksons mest klassiska album, ”Off the Wall” (1979) och ”Thriller” (1982), tidsmässigt sammanföll med dessa regissörers väldigt tidstypiska framtidsvisioner i ”ET” och den första ”Stjärnornas krig”-trilogin.

De idealiserade, och utspelade sig i – precis som Jacksons alltmer verklighetsfrånvända liv – en kronisk barndom. I ett Neverland skyddat från alla vuxenvärldens krav och spelregler.

När Spielberg i 90-talets början spelade in sin version av den brittiske författaren J M Barries ”Peter Pan” föll de sista pusselbitarna på plats. Även Barrie följdes under hela sitt liv av anklagelser att tycka lite mer om andras barn än vad som verkade helt hälsosamt eller ens lagligt. Och det var just som en soulmusikens Peter Pan Jackson såg sig.

Effekterna av faderns misshandel och den kompletta avsaknaden av att någonsin ha upplevt något som ens påminde om en normal barndom resulterade i Jacksons reaktion att – likt F Scott Fitzgeralds Benjamin Button – försöka leva sitt liv baklänges.

Tvånget att träda in i en vuxet professionell yrkesroll som barn ledde till en livslång inverterad revolt av en magnitud som saknar motstycke i modern tid. Ständigt driven av en dröm att på något vis få uppleva den oskuldsfulla barndom han berövats förvandlade han sitt liv till ett, för oss andra, makabert skådespel som pågick och bara accelererade inför öppen ridå ända fram till hans död.

Efter att tillsammans med producenten Quincy Jones på blott sex korta år ha förändrat den svarta amerikanska soulmusiken för all framtid med tre album som tillsammans utgör den enskilt mest framgångsrika musikkarriären under hela det gångna seklet hade han blivit den fulländade popstjärnan; det perfekta mötet mellan Elvis Presley och James Brown. Men han hade också blivit det utan den förstnämndes sexuella karisma och den sistnämndes ”obekvämt” politiska ambitioner i sina texter och ambitioner.

Och någonstans där, mellan albumen ”Thriller” och ”Bad” (1987), tog demonerna av en förlorad barndom slutgiltigt över hela Jacksons väsen.

I hans hem lär han ha haft en staty av Marilyn Monroe i naturlig storlek och hans försök att köpa John ”Elefantmannens” Merricks skelett är väldokumenterade. Någonstans toppas denna megalomani och denna identifikation med historiens mest sorgliga offentliga personer, av hans korta skenäktenskap med Elvis Presleys dotter Lisa Marie.

Allt detta verkade vara olika utlopp för att i en förvirrad omlott försöka förstå sitt eget öde, acceptera det eller hitta en väg ut ur det. Hans långa vänskap med den av alkohol, droger och tv-sända skilsmässor svårt sargade Elizabeth Taylor framstod även det som något slags research om sig själv.

Vad som började som ett medvetet image-byggande (många av de rykten som spreds om hur Jackson sov i ett syrgastält hade han startat själv) för att bygga en barriär av mystik kring sin egen person – kanske också för att inte behöva avslöja något av sitt sanna jag för någon annan eller ens behöva konfrontera sig själv med det – tog över hans karriär och det som återstod av den ursprunglige sångaren och artisten var blott den redan inspelade musiken, de tidlösa hitlåtarna från ”I Want You Back” fram till ”Thriller”.

Att den långa John Landis-regisserade videon till just ”Thriller” utspelade sig i zombie-miljö sade väldigt mycket om Jacksons syn på både sin egen situation och än mer på hur han såg på den vuxenvärld han till varje pris ville slippa bli en del av. De återstående 20 åren av Jacksons liv stod inte längre musiken ens i närheten av fokus.

Han hade förvandlats till just den elefantman han sedan länge hade identifierat sig med. Sällan eller aldrig syntes han på bild utan ansiktet täckt av masker, huvor och halsdukar. Hans bisarra och fortfarande oförklarade pigmentförändringar, otaliga plastikkirurgiska ingrepp, ständigt med sin bäste vän Bubbles, en schimpans, vid sin sida eller i famnen. Bubbles verkade fylld av symbolik för Jackson som envisades med att klä honom i exakt samma kläder som han själv bar. Båda var de cirkusartister bakom galler utan någon möjlighet att fly från stirrande åskådarögon.

Allt framstod samtidigt som en del av hans medvetna infantilisering, alla dessa fåfänga försöka att stoppa klockan. Och vilket barn vill inte ha en egen schimpans som lekkamrat och husdjur?

Från den barnsligt ljusa röst han plötsligt anammade när han talade offentligt och enligt hans närmaste inte alls lät som hans riktiga talröst till den miljarddollar-anläggning till nöjespark han kallade sitt hem och som, fritt efter just Peter Pan-författaren J M Barrie, döptes till Neverland.

Och så hade han den svårförsvarade kärleken till barn, i synnerhet unga pojkar, som han såg som de enda som förstod honom och därför bjöd in till Neverland för att sova över i hans säng.

När han glatt och till synes oskyldigt berättade om detta för den brittiske journalisten Martin Bashir som tillåtits att träffa Jackson för en dokumentär om honom för Granada Television inleddes på allvar början till slutet, och det mesta av Jacksons tid togs upp av en märkligt utdragen rättslig freak show där alla fakta och vittnesmål talade för att inte alla Jacksons drifter hade lyckats gå i barndom.

Men redan långt innan detta blev hans slutgiltigt desperata försök att hitta ungdomens källa hade Jackson redan förvandlats till en skuggfigur från en annan era: lika mycket en varietéartist från en tid innan tv-kameror och paparazzifotografer som en biprodukt av sin destruktiva självmytologisering.

I fredagens The Times beskriver journalisten Ben Macintyre rörande perceptivt hur Jacksons högst vanliga död var det enda normala som någonsin hände honom. Hur han, till skillnad från John Lennon, Kurt Cobain eller Brian Jones, dog i en i förtid åldrad kropp av en misstänkt hjärtattack. Som vem som helst.

Så vardagligt och en så diametrala motsats till hans livslånga kamp för att finna evig ungdom.

Men till och med hans död är otidsenlig och ännu en, om man vill, pusselbit i historien om en pojke som blev vår tids allra största artist och troligen den mest igenkända personen i världen och som inte var skapad för att kunna hantera den brutala mediala tid han hamnade i centrum av alldeles för tidigt.

I London, medan alla dessa fragment och tankar skrivs ner och tillsammans förhoppnings bildar min minnesbild av Michael Jackson, avlöser nyhetsuppläsarna på BBC varandra under natten och morgonen, ända fram till tidig fredagskväll.

Rösterna förändras, nya skift tar vid när de andra åker hem och lägger sig. Men alla inleder de varje ny sändning med samma ord, levererade med brittiskt stel uttryckslöshet och fullständig objektivivet.

”The world has lost its biggest popstar.”

Världen har förlorat sin största popstjärna.