Inget tjafs om mänskliga rättigheter

Det är ett tragiskt och solkigt kapitel i USA:s historia som grundligt dissekeras i dokumentärfilmaren Errol Morris och Philip Gourevitchs bok Standard Operating Procedure (Penguin Press, 304 s) och i Morris film med samma namn. Boken är baserad på hundratals timmar av Morris intervjuer med de militärer av lägre grad som blev ökända i samband med att bilderna från Abu Ghraib-fängelset i Irak blev kända och publicerade i all världens medier i april 2004.

Intervjuerna är också en viktig del av filmen ”Standard Operating Procedure”, där Morris med kylig intensitet visar – paradoxalt, kan tyckas, för en dokumentär­filmare – att tusen ord ofta säger långt mer än en bild – och att vad vi ser i en bild inte nödvändigtvis är det vi tror oss se. Att läsa boken och att se filmen ger lite samma sorts varseblivning som den Othello erfar när Jago iscensätter ett drama med Othellos älskade Desdemonas näsduk som synligt bevis för hennes otrohet. Med andra ord: vi ser det vi vill se.

Nu är det inte bara en bild det handlar om att tolka. Från de tusentals bilder som tre av de tjänstgörande militärpoliserna i Abu Ghraibs beryktade 1A-sektion tagit, valdes 280 ut för rättegången, bilder som ansågs dokumentera de kriminella handlingar som soldaterna gjort sig skyldiga till. Som den ytterst formmedvetna estet Morris är, har han koreograferat bilderna så att de blir bärande element i filmens struktur, liksom ett antal iscensättningar av de i fotografierna förekommande vardagliga rutinerna. Rutiner som alltså ofta var kriminella övergrepp. Egentligen är Morris alltså inte främst ute efter att tolka innehållet i bilderna, där de unga soldaterna glatt poserar bredvid lik och nakna fångar i konstiga ställningar. Han är mer intresserad av varför bilderna togs, vad de egentligen visar.

Errol Morris är dokumentärfilmaren som hatar dokumentärer. Hans bakgrund med studier i filosofi och teoretisk fysik och en period som detektiv ger en fingervisning om varför han, i brist på bättre, föredrar att kalla sina filmer fiktionsdokumentärer – ”det enda verkliga i dem är människor som intervjuas och det de säger”.

Men det är en hel del. Död och förgängelse är ett tema som i en eller annan form går igen i hans säregna filmer om säregna människor. De är en sorts hyperrealistiska grotesker som sammantagna ger en bild av normalitet som är ganska oroväckande.

I mästerverket ”På en skör tråd” (1988) skildrar han en rättsröta i Texas, där en man blivit oskyldigt dömd för mordet på en polis. Morris, som med sin film lyckades få mannen frikänd, blandar redan här iscensättningar med intervjuer, där de ­intervjuade talar rätt in i kameran, utan (hörbara) frågor från regissören.

Errol Morris är en medveten dramaturg som gör precisa avvägningar i bildval och komposition, hans närgångna bilder har ett hypnotiskt sug. Men berättelserna som hans intervjupersoner bidrar med, och som ofta utspelar sig i en hemlig eller okänd terräng av det mänskliga psyket, är det mest fascinerande. I ”Fast, Cheap & Out of Control” (1997) möter vi fyra särlingar som är besatta av formklippta träd, lejontämjeri, robotar och nakenråttor. I den sällsamt komiska ”Gates of Heaven” (1978) berättas historien om två rivaliserande kyrkogårdar för sällskapsdjur. (Denna film, Morris första, kom för övrigt till som ett resultat av en vadslagning med den tyske regissören Werner Herzog, som lovade att han skulle äta sin sko om Morris lyckades göra en film. Herzog förlorade vadet, vilket också resulterade i kortfilmen ”Werner Herzog Eats His Shoe”.)

”Mr Death: The Rise and Fall of Fred A Leuchter, Jr” är historien om ingenjören som engagerade sig i dödsstraffsteknologi ”av humanitära skäl” – så onödigt att låta en människa koka som en kyckling bara för att el-tillförseln till elektriska stolen inte är jämn! Men bilden av hygglige Fred växer till ett porträtt av en ihärdig förintelseförnekare, en man som också är ett exempel på det banalas patologi. Det är här Errol Morris styrka som filmare ligger: hans mer eller mindre knäppa människor är en provkarta på oälskade existenser som funnit sätt att uppmärksammas eller skriva in sig själva i historien, sin egen eller mänsklighetens.

Möjligen gäller den beskrivningen även Morris förra film, den Oscarsbelönade ”Fog of War”, där den förre försvarsministern Robert McNamara talar om sin syn på Vietnamkriget. I ”Standard Operating Pro­cedure”, som vann jurypriset vid årets Berlinfestival, vänder Morris på perspektivet och låter de nu ökända soldaterna komma till tals, särskilt om de dagliga fängelserutiner, banala i sin perversitet, som kom att gå under beteckningen ”standard operating procedure”. En sorts regelverk som ger intryck av en av högre auktoritet sanktionerad manual, en garant för att moralen och det mänskliga förnuftet ska tryggas även under extraordinära förhållanden.

Men det ska snart visa sig att ordergivning i hierarkiskt etablerade mönster med glasklar ansvarsfördelning – det som militären ska vara bäst på – redan från begynnelsen av övertagandet av Saddam Husseins ökända fängelsehålor utanför Bagdad var rörig och oklar. Det fanns ett skäl till det: kriget mot terrorismen ansågs kräva helt nya spelregler – men ingen ville ta ansvar för att sätta dem på pränt. Inte minst för att Genèvekonventionen om fångars rätt till anständig behandling från och med dag ett i kriget mot terrorn var en läpparnas bekännelse, som inte ansågs behöva efterlevas. Presidenten själv hade ju bestämt att talibaner, afghaner och irakier var ”unlawful combatants” och om de bryter lagar så gör vi det också! Ingen insyn och inte för mycket tjafs om mänskliga rättigheter. Ungefär så såg den mentala terrängen ut när de oerfarna och mycket unga militärerna tog Abu Ghraib i besittning hösten 2003.

Boken ger hela den politiska bakgrunden till den militära underrättelseinsats som kom att bli den största amerikanska sedan andra världskriget. Här redogörs också utförligt för hur det som skulle bli en stödjande insats när irakierna skulle ”få” demokrati i själva verket blev en symbol för en ockupation som i flera avseenden uppvisade stora likheter med Saddam Husseins skräckvälde. Donald Rumsfeld och hans generaler kopierade upplägget från Guantánamo och ”gitmoiserade” Abu Ghraib. Man kan, som en av de intervjuade militärerna i filmen, med rätta fråga sig varför Abu Ghraib alls ­existerade: det låg mitt i en krigszon, det var en symbol för ondskan och var ständigt under attack utifrån. Men viktigast av allt: den högsta missionen, att få fram information, misslyckades totalt. Antingen hade man fel män eller så fick man fel information – tortyren fick fångarna att säga vad som helst. Alltför ofta var det fel män som gav fel information.

Det mest frapperande är att de militärer i Abu Ghraib som av sin president beskrevs som ”ruttna äpplen” i själva verket var äppelkart – med ett undantag var ingen av de tio dömda över 23 år. En annan ­intressant omständighet är att de tortyrhandlingar som de dömdes för inte hade kunnat verkställas utan order eller godkännande uppifrån, av ett befäl med minst sergeants grad. Men de dömda hade lägre rang.

Av boken framgår att de egentliga övergreppen redan var utförda av den militära underrättelsetjänsten när militärpoliserna fick ta över hanteringen av fångarna. Men det var militärpolisernas uppgift att ”mjuka upp” fångarna före förhör – alltså de ­rutiner som kom att bli standardrutin för hanteringen av fångar: fastlåsta med handbojor i cellen i obekväma positioner, låtsasavrättningar och drunkningsritualer, aldrig mer än fyra timmars sömn per dygn, nakna så när som damtrosor på huvudet och så småningom även aggressiva hundar för skräckeffekt. Och alltid: skrika förolämpningar och obsceniteter – ”ungefär som första hälften av ’Full Metal Jacket’ ”, som en av militärerna säger.

Boken är förstås mer informationstät än filmen. Men människorna med sina ärliga uppsåt, mångskiftande motiv och efterhandskonstruktioner är som sagt det mest fascinerande. Till och med Lynndie England, hon som flinande stod bredvid en naken fånge på alla fyra som hon höll kopplad, också hon fascinerar, trots att hon förefaller vara en genuint fantasilös person.

Halva tricket är regissörens egen uppfinning ”interrotronen”, en kamera där den intervjuade ser regissören som på en tv-skärm. Effekten blir att den intervjuade talar direkt till åskådaren, ungefär på samma sätt som en nyhetsuppläsare som läser på en teleprompter.

Och människorna i Morris filmer talar och talar, tills allt är obarmhärtigt uppenbarat: motsägelser, lögner och självbedrägeri.

Möjligen kan ”Standard Operating Procedure” sägas vara ett undantag till regeln i just detta avseende. Visserligen ekar de intervjuade soldaters förklaring, att de foto­graferade bisarra tilltag och övergrepp i fängelset för att kunna visa omvärlden vad som faktiskt var tillåtet och pågick i Abu Ghraib, ganska ihålig. Men med distans mellan händelserna och intervjuerna är det ingen som förstår vad de varit med om. Problemet, som flera av dem ser det, är helt enkelt att bilderna blev tagna. ”Vi bröt inga regler, för det fanns inga.”

Faktum är att det finns en viss bakvänd logik i argumentet, eftersom situationerna i bilderna av snapshotkaraktär i allt högre grad kom till för just kamerans skull. Bakom kameran stod alltsomoftast löjtnant Graner, en karismatisk och manipulativ person som två av de kvinnliga soldaterna var kära i. Det var han som arrangerade den mänskliga pyramiden av nakna fångar, det var han som sa åt de andra att agera i bilderna.

”Standard Operating Procedure” erbjuder ingen katharsis, utan en obehaglig känsla av att de enskilda förövarna i detta drama aldrig kan komma till insikt om att de gjort fel, när de faktiskt agerat i enlighet med uttalat eller implicit godkännande av sina överordnade.

I Errol Morris filmer finns ett bedrägligt sken av normalitet. Är det vardagen förklädd till hallucinatorisk mardröm – eller är det tvärtom? En känsla som förstärks genom uppmärksamheten på till synes ovidkommande detaljer, föremål som får en poetisk lyster och tycks tala för sig själva. I detta avseende kan Errol Morris påminna om Jan Troell. Likheter finns också i det intresse för särlingar som ­Troell visar i ”Sagolandet” och Morris i ”Fast, Cheap & Out of Control”. Bägge filmer om människor som är oomtvistliga experter på sitt område och just i den egna verksamheten finner svaren på de stora livsgåtorna.

Men de frågor som mest sysselsätter ­Errol Morris kreativa fantasi rör teoribildning och vetandets gränser, epistemologins ”hur vet vi det vi vet?” I ”Stephen Hawkings kosmos” från 1992 handlar det inte bara om kosmiskt vetande och hur det förmedlas av fysikern Hawkings, berövad rörelse- och talförmåga. I ”Standard Operating Procedure” är bilden inte ens halva berättelsen, utan bara en invit till att gå närmare inpå och söka berättelsen bakom bilden, det som ligger utanför bildfältet. Bilden är inte ett svar på en fråga utan kräver undersökning och tolkning. Den undersökningen har Philip Gourevitch gjort med imponerande grundlighet i boken och Errol Morris med förförisk visuell musikalitet i filmen – förstärkt av Tim Burtons ”hovkompositör” Danny Elfman. En av världens intressantaste filmare har gjort ett konststycke av ett svårt ämne. Det är väl ett slags dystert mått på biografdistributionen att bara Cinemateket tycker det är värt att visa på duk.



Filmen ”Standard Operating Procedure” ­visas på ­Cinemateket i Stockholm den 10 och 15 ­oktober. I mars 2009 utkommer filmen på dvd.