I dag tror vi oss veta bättre

I år är det 100 år sedan Ingemar Hedenius föddes och snart 60 år sedan han blev ryktbar genom sin skarpa vidräkning med kyrka och kristendom i boken ”Tro och vetande”. Att säga att den slog ner som en bomb är ingen överdrift. Hedenius blev ateisternas apostel nummer ett och de hudflängda teologerna fick huka sig i bänkarna.

Då Aftonbladets politiske chefredaktör och tillika prästen, Helle Klein, som ung inte endast gick med i SSU utan också ville gå med i Kyrkans Ungdom satte hennes mamma ”Tro och vetande” i händerna på henne – ett motgift av bästa märke. Sådan nimbus hade Hedenius skrift fått. Det kan finnas anledning att fundera över skillnaden mellan den religiösa situationen i Sverige då och nu mot bakgrund av vad som då skedde.

När jag för snart tio år sedan skrev en understreckare om ”Tro och vetande” och ur ett vidare samhällsperspektiv försökte förstå och förklara varför det blivit ett sådant väldigt ståhej fick jag dagen därpå ett skarpt och mycket upprört brev av en professor emeritus i Uppsala. Han var med på den tid det begav sig och tyckte inte om att Hedenius stridsskrift nu bedömdes utifrån ett samhällsperspektiv – rent trams var vad jag sysslade med. ”Börja med texten själv och ta dess egna ord på en smula allvar, så förstår Du bättre” läxade han upp mig. Paff över den våldsamt känslomässiga reaktionen svarade jag och frågade om jag fick tillåtelse att citera ur professorns brev i min kommande bok om Hedenius och tro och vetande-debatten. Efter viss brevväxling – professorn hade glömt vad han skrivit – fick jag märkligt nog tillåtelse.

Men varför inte gå den gamle professorn till mötes nu nästan tio år senare och börja med texten själv? Var det den teoretiska tyngden i Hedenius kristendomskritik som var det nya och avgörande för att det skulle bli debatt?

Hedenius riktar tre argument mot den kristna tron. Det första argumentet ­pekar ut en motsägelse ut­ifrån tanken att Gud är både fullständigt kärleksfull och allsmäktig – en variant av det så kallade teodicéproblemet. Denna syn på Gud går inte ihop med den kristna frälsningsläran där till exempel vissa slutgiltigt hamnar i helvetet. Hade Gud så velat hade han ju kunnat ordna upp det där med frälsningshistorien på ett annat sätt, resonerar Hedenius. Gud kan inte vara både fullständigt kärleksfull och allsmäktig. Frälsningshistorien som den beskrivs i Bibeln omöjliggör detta. Kristendomen är således en motsägelsefull lära och måste därför av­visas. Det andra argumentet handlar om Kristi uppståndelse. Denna idé strider mot naturlagen att döda kroppar förblir döda och bör således också avvisas. Det tredje argumentet rör endast föreställningen om Guds existens. Efter ett sannolikhetsresonemang avfärdar Hedenius denna idé.

Dessa argument var varken nya eller originella. De följer en rak linje bak till 1700-talets upplysningstänkare. Hedenius var inte minst genom sin doktorsavhandling om den irländske biskopen och filosofen George Berkeley väl bevandrad i denna tradition och den religionsdebatt som fördes där. Det nya var möjligtvis att Hedenius satte upp vissa villkor för debatten – vad han kallar postulat – som stängde ­vägen för andra religionsfilosofiska positioner än hans egen. Det vill säga, om man accepterade dessa villkor.

Varför blev det då ett sånt herrans liv? En förklaring är den motståndare han med liv och lust sökte förgöra – kyrkan. Till skillnad från idag var kyrkan en del av statsapparaten och då inte endast i rent formell mening. Biskoparna upplevde sig ha ett ansvar för svenskarnas vandel och uttalade sig med pondus om dansbane­elände och allehanda spörsmål kring familjebildning och sexualitet. Biskoparna hade rätt att inspektera skolans kristendomsundervisning (upphörde 1958) som självklart var konfessionell. Morgonbönen var ännu obligatorisk . En svensk medborgare hade inte heller rätt att gå ur Svenska kyrkan utan att gå in i annat av staten godkänt trossamfund.

Det var med andra ord en mäktig organisation med lagfästa privilegier som Hedenius utsatte för lustmord. Hans tillvägagångssätt var genialt. ”Tro och vetande” består till stora delar av knastertorra religionsfilosofiska utläggningar föga tillgängliga för andra än de specialintresserade. Men det var inte denna svårsmälta kost som satte känslorna i svang och skapade en av 1900-talets största idédebatter. Det som satte snurr på debatten var Hedenius anfall på vissa spe­ciellt utvalda biskopar i Svenska Kyrkan. Hans ton var fullständigt respektlös och smädelserna över biskoparnas intellek­tuella otillräcklighet kryddades med en alldeles speciell maliciös humor. För de som retat sig på prästers och biskopars auktoritära ton var detta gefundenes Fressen. När Hedenius gode vän, Dagens Nyheters mäktige chefredaktör Herbert Tingsten, sedan bjöd in till debatt var de angripna biskoparna ofta arga och sura medan Hedenius svarade i glad, elak och uppsluppen stil. Hedenius och Tingsten hade tillsammans riggat den mediala segern och utan tvekan vann Hedenius det retoriska slaget i stor stil – teologer och ­biskopar fick springa gatlopp. Smolk i bägaren var möjligtvis att Hedenius inte fick något som helst understöd från sina filo­sofiska professorskollegor som istället blottade svagheter i hans argumentation, men denna diskussion exponerades inte medialt.

Idag är Svenska kyrkan skild från staten sedan snart tio år. Få känner till namnen på våra biskopar som aldrig skulle uttala sig på annat vis än att den stora allmän­heten kan rycka på axlarna och hålla med. En folkhemskristendom med i huvudsak humanistiskt innehåll har kommit att dominera. Från en position mitt i byn har kyrkan förflyttats till periferin och söker sitt existensberättigande vid stora katastrofer såväl nationella som personliga. När svaren inte kan ges i logiska och rationella termer bjuds prästerna in till tv:s morgonsoffor, men endast då. Svensken har blivit myndig i så måtto att hon väljer själv i religiösa frågor. Institutionen kyrkan har förlorat i dragningskraft. Sökandet religiöst och existentiellt har blivit vars och ens individuella ansvar – kyrkoreligiositet har förbytts till privatreligiositet. ”Tro och vetande” skulle idag knappast ha blivit den succé den blev då den starke motståndaren som skulle förgöras saknas.

Tro- och vetande-debatten var en uteslutande nationell debatt i ett land som var extremt homogent i etniskt och religiöst avseende. Detta skiljer sig starkt från dagens situation. Idag har Sverige en stor invandrarbefolkning. Slöjor och turbaner är inte något exotiskt inslag på våra gator och olika konfessioner med därtill kopplade sedvänjor är en naturlig del av vårt samhälle. Tolerans och respekt inför människors övertygelser är den offentliga hållningen. ”Tro och vetande” skulle idag betraktas som både intolerant och okänslig.

Hedenius bok genomsyras av en oförblommerad, naiv vetenskapstro. På denna punkt har stora förändringar skett. Att alltid hålla sig till vetenskapens nuvarande ståndpunkt är Hedenius norm för vad vi skall tro. Så kunde man yttra sig för 50 år sedan, men knappast idag. Det är sällan det finns en vetenskaplig ståndpunkt och det är länge sedan forskningen byggde på tanken om det vetenskapliga bygget som en pyramid där den översta stenen just är det sista rönet för dagen. Till detta tankekomplex hör även idén att vetenskapen är neutral och skild från rådande ideologiska strömningar i det samhälle inom vilket forskningen bedrivs.

Herbert Tingsten drev tesen att de politiska ideologierna var döda och Hedenius försökte själv avliva den i Sverige rådande religiösa ideologin, kristendomen. Ur vidskepelsens dimmor skulle den förnuftstroende människan stiga fram – vetenskapen skulle segra.

Redan under sin livstid fick Hedenius känna på nya ideo­logiska vindar. Han hade själv alltid uppfattat sig som radikal. När 68-rörelsen svepte in över landet förpassades han till sin stora förtrytelse till gruppen reaktionära sura gamla gubbar. Efter detta har vi kunnat beskåda en framväxande miljörörelse och en feministisk rörelse för att bara nämna ett par av de ideo­logiska strömningar som växt sig starka under senare decennier. Det går inte att öppna en tidning utan att religiösa frågor eller konflikter speglas. Iran, Irak, Turkiet, Malaysia, Indien och Polen är bara några av de länder där religion och/eller religiösa motsättningar sätter agendan för dagen. Hemmavid frodas intresset för religiösa frågor, men som sagt, mestadels utanför formella kyrkliga strukturer. På Hedenius tid fanns två teologiska fakulteter. Idag kan man studera religion vid en hel rad universitet och högskolor – det finns ett sug efter att bearbeta religiös och existentiell problematik. Både religionen och ideologierna har visat sig häpnadsmässigt livskraftiga. Förutsättningarna för en kraftfull reli­gionskritik har således förändrats. Svenska kyrkan är svag och sedan åtta år skild från sin ställning som statskyrka. Människor har blivit religiöst myndiga och Sverige har blivit del av ett större globalt sammanhang. Det kyrkosekulariserade Sverige framstår vid en internationell jämförelse tillsammans med några andra nordligt belägna länder inte som norm utan som undantag. Vetenskap har fort­farande anseende, men det går inte längre att som Hedenius endast hänvisa till sin egen filosofi som vetenskap och förnuft och därmed punkt.

”Hemma hos mig är det Ingemar Hedenius som gäller” sa en kamrat till mig under mina tonår på 70-talet. Så fungerade Hedenius skrift. Med all säkerhet hade få tagit sig igenom de snåriga resonemangen, men han fungerade som positionsbestämning – ett alibi i religiösa frågor. Idag står de flesta ungdomar säkerligen helt främmande inför namnet Ingemar Hedenius. Arvet förvaltas av ett antal entusiaster i ateistföreningen Humanisterna. Föreningen delar varje år ut ett Ingemar Hedenius-pris till personer som verkat i dennes anda. Medialt har föreningen lyckats väl. Hem­sidan har fått en rejäl ansiktslyftning och man har knutit vissa kända ansikten till sin krets.

Humanisterna har propagerat för att biblar på hotellrummen skall bort och även lagstiftningen som säkerställer religionsfriheten. En annan idé som föreningen torgför är att gudstjänster i radio och tv bör redigeras eller kritiskt kommenteras – inte sändas rakt av. Dessa aparta idéer har väckt stor uppmärksamhet. I ett mångkulturellt och mångreligiöst samhälle förväntas respekt och tolerans. Humanisternas idéer rimmar dåligt med dessa ideal. Agerandet förefaller dessutom svårförenligt med en allmän uppfattning om innebörden i ordet humanism.

Det ivriga hänvisandet till vetenskap och förnuft i föreningens retorik känns igen från Hedenius tid. Vetenskapstron förkunnas till synes helt omed­vetet om att vetenskap och förnuft inte är oproble­ma­tiska begrepp som definierar sig själva. Till detta kopplas den egendomliga tanken att den egna ideologin är neutral och står bortom all ideologi. Man möter samma filo­sofiska utgångspunkter och samma typ av resonemang som Hedenius formulerade 1949 och som då slog an, men knappast längre. När den religiösa och vetenskapliga kartan förändrats krävs en om­orientering.

Trots sin kritiska inställning kände ­Hedenius en stark dragning till kristen­domen. Kristusgestalten och påskens händelser engagerade och grep tag. Han studerade Nya testamentet på grekiska och understundom bevistade han gudstjänsten. Han var ambivalent och skrev till och med att han var religiös, även om detta skall förstås i en speciell känslomässig mening. Med Hedenius egna ord var han inte ”religiöst oskyldig”. Man kan undra vad Hedenius tänker i sin himmel om sina bildstormande arvtagare?