Herta Müllers språk trotsar ofriheten

Oavsett vad man tycker att litteratur är eller bör vara, kan man åtminstone anta att det som skiljer en riktigt god författare från en något mindre god, är att den förra med sin ordkonst låter just frågan om litteraturens essens vara en immanent del av sina verk utan att för den skull försöka ge ett svar på den. Med en dåres envishet har undertecknad i skilda sammanhang – också på de här sidorna – citerat en passus som på ett utmärkt sätt ringar in hemligheten bakom all litterär gestaltning: ”Man måste slå sönder viktighetsmaskineriet hos det upplevda för att kunna skriva om det, vika av från varje verklig gata till en uppfunnen, eftersom endast den kan likna den verkliga igen.” Orden är den tysk-rumänska författaren Herta Müllers och står att läsa i textsamlingen ”Kungen bugar och dödar” från 2003.

Var gränserna går mellan ”verklig” och ”uppfunnen” i Müllers värld är emellertid inte alltid gott att veta. Eller rättare: distinktionen mellan ”liv” och ”litteratur” har inte så mycket med realiteter att göra; i själva verket utgör den typen av åtskillnader en förfelad kontrastbild mellan det upplevda och det nedskrivna, där det förstnämnda är tänkt att utgöra något ”veri­fierbart” och det sistnämnda något ”uppdiktat”. Är det inte snarare så att de sant litterära gestaltningarna skapar genuina förutsättningar för att förstärka och uppenbara den verklighet som litteraturen förutan blott kunnat varseblivas som i ett töcken?

Precis så fungerar Herta Müllers prosa. I hennes verk känner denna förvirrande symbios mellan ”bedrägeriet” och ”sanningen” i själva verket inte av några skiljemurar. Hos Herta Müller är allt ett. De händelser som skildras i hennes böcker är verkligen mycket konkreta och åskådliga i all sin smärta och bedrövelse, men för­länas ett skimmer av ”mening” och rättfärdigat liv när de kläs i ord. På annat sätt kan man inte förstå hennes orubbliga försvar av individen och hennes motståndskraftiga ansatser till att levandegöra de verkliga förbindelserna mellan värld och språk. I synnerhet som dessa förbindelser i hennes fall bör uppfattas mot fonden av den politiska diktatur som hennes bittra livserfarenheter emanerat ur och som alltid tvingat språket till ideologisk tjänstgöring.

De här frågorna har präglat Müllers prosa alltsedan debuten med den anti­idylliska boken om hennes uppväxtmiljö, ”Flackland” från 1984, och vidare i bland annat hennes kanske mest uppburna ­roman, ”Hjärtdjur” (1994), och är precis lika levande i hennes senaste bok, den nyligen publicerade romanen ”Atemschaukel”, om deportationerna av tysk-rumänska medborgare till sovjetiska arbetsläger i andra världskrigets slutskede.

I så gott som samtliga hennes verk, många av dem glädjande nog också tillgängliga i svensk översättning, handlar det om makten och motståndet i en totalitär stat, om förhållandet mellan sanning och lögn, om uppriktighet och svek och om språkets förmåga att såväl belysa som bedra. Men framför allt om hur den enskilda människan bär med sig allt som utgör summan av ett levt liv. Detta är Müller själv och hennes prosa det första exemplet på. ”Hur är det med det lilla Rumänien som hamnar i helvetet”, lyder också en signifikant fråga i ”Redan då var räven jägare” (1992), en roman om diktaturens väsen betraktat ur en ung kvinnlig dissidents perspektiv.

Verklighet och dikt. Fakta och fiktion. Sant är hur som helst att Herta Müller, född 1953 och bördig från den lilla tysktalande byn Nitzkydorf utanför Timisoara i området Siebenbürgen (Transsylvanien), är ett barn av en brutal diktatur – Ceausescus kommunistiska Rumänien. Som ung kvinna avskedades hon från sitt arbete som översättare på en fabrik för tekniska maskiner, och fick utstå repressalier och förhör efter att hon vägrat att samarbeta med den fruktade säkerhetstjänsten Securitate (starkt skildrat i romanen med den fantastiska titeln ”Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv” från 1997). Slutligen blev situationen för henne så odräglig att hon 1987 flydde till Tyskland och till det Berlin där hon ännu är bosatt. Müller är mångfaldigt prisbelönad och sedan 1995 också medlem i Die Deutsche Akademie für Sprache und Dichtung.

Men vad betyder allt detta? Vilken sorts människa och författare har Müller blivit mot bakgrund av sin historia? Vad gäller de rent litterära impulserna är hon i den europeiska samtidslitteraturen i det här avseendet en skrivande syster till såväl Christa Wolff – vars erfarenheter av enpartistaten DDR ofta skildrats i en avancerad metaforik kretsande kring begrepp som kropp och stat, myt och politik – som till Imre Kertész med sina evigt upprepade frågor om vad förtryck egentligen innebär och hur man ska handskas med sin frihet. Liksom Kertész har Müller i sin litterära gestaltning lärt sig att skala ned de mänskliga erfarenheterna till individens verklighet, till den enskilda människans jakt efter en livsmening bortom filosofins och ideologiernas övergripande ”sanningar”. Kertész sats – ”Min väg leder ingen vart; du ska inte se till vart den leder, utan snarare till var den började” (”Likvidation”) – är i lika hög grad Müllers.

Behovet av att litterärt gestalta den närmast absurda bristen på överensstämmelse mellan verkligheten och den officiella dikaturens fraser, delar Müller med många andra författare med erfarenhet av politisk totalitarism. Hos kollegor som polacken Slavomir Mrozek och Milan Kundera har detta resulterat i en tradition som huvudsakligen använt satiren som vapen mot övermakten.

Men Müllers litterära metoder vilar på en annan grund; på en tradition eller världsbild som i hennes verk snarare tar sig uttryck i en mer inåtvänd prosa präglad av långt drivna metaforer och en snarare poetiskt genomsyrad än naturtroget återgiven verklighet. I skilda sammanhang har hon särskilt lyft fram Thomas Bernhards författarskap som en viktig inspirationskälla, men också Peter Handkes tidigare verk. Handkes senare böckers mer transcendentala karaktär, däremot, ställer hon sig desto mera skeptisk till. ”När helt plötsligt den saliga världen gled in i tingen förstod jag mig inte på Handke längre”, avslöjade hon i en intervju härom året. Uttalandet förvånar en smula, om man betänker att hon själv ofta gestaltat språket som något av en besvärjelse, som ett verktyg för balansgången mellan ”avslöjandet och hemlighållandet”.

Liksom i fallet med alla stora berättare kan man om Müller hävda att hennes betydande litterära verk är större än sin upphovsman. Hos henne besannas denna tes med hjälp av en närmast otäck förmåga att liksom frysa de enskilda bilderna och hålla dem levande genom något som skulle kunna kallas väsensskådande. Hos Müller både bevarar språket det onda och förlöser oss från smärtan, och det är de frilagda orden som ger oss de sanna bilderna av världen. Anar man då inte här ett stråk av transcendentalism? Av en estetikens översinnliga karaktär? Nej, Müller är benhård på den punkten; i intervjuer, essäer och artiklar har hon med emfas och med fötterna på jorden värjt sig mot just den idealistiska uppfattningen av språket som ett ”väsen” eller som en ”autonom kraft”. ”Språket är för mig någonting lukt-, smak- och färglöst /.../ Språket är ju bara en transportör. Det är inte i sig självt innehåll.”

Däremot betyder litteraturen allt för att i diktaturer blottlägga allt sådant som i olika sammanhang inte är tillåtet att yttra. I frånvaron av en fri press och av ett demokratiskt fungerande rättssamhälle, kan litteraturen åta sig en rad vitala funktioner, menar hon. Litteraturen kan naturligtvis aldrig ersätta de yttre bristerna eller i sig själv utgöra den saknade friheten, men väl kan den granska maktens mekanismer, om än med betydande inskränkningar.

I den meningen är Müller också en engagerad författare som förpliktat sig till att skriva om högst konkreta problem som rasistiska våldsbrott i Tyskland, romernas situation i Rumänien eller kriget i Bosnien. Ändå återkommer hon upprepade gånger till följande slags självanalyser: ”Jag har aldrig /.../ mytifierat skrivandet, aldrig betraktat det som en så kallat högre syssla. Det hade under mina levnads­villkor heller inte varit möjligt. Jag ville egentligen inte bli någon författare, utan hade hela tiden helt andra föreställningar om mig själv. För mig har det alltid varit ett arbete som jag snubblat in i”, bedyrar hon i ett samtal med Wolfgang Müller 1996. Skall man tro på ett sådant uttalande? Nog finns där väl mer metod i hennes skrivande än så? Jo, antagligen – och ändå har Müller fog för att låta påskina denna sin jordbundna syn på sitt skapande, ty vad hon därmed säger är att den sanna litteraturen, också den kontemplativa och symbolmättade, aldrig är längre bort än ett tuppfjät från det verkliga livet, och aldrig kan inskränkas till något terapeutiskt självuppfyllande.

Den värld som framträder i Müllers böcker är ingen vacker värld. Men deprimerande eller hopplöst blir det aldrig, och det tack vare den intensiva närvaro i språket som syresätter den gestaltade människan och hennes obetvingliga uppfattning av att vara just människa tvärs igenom – eller snarare i och genom – allt det bräckliga och krossade. Det är ju rentav så att människans tankar och minnen, känslor och registreringar av denna mörka värld paradoxalt nog är vackrast och lyser som starkast i galenskapen eller i drömmarna om ett liv i frihet. Att denna frihetens idé i lika hög grad är existentiell som politisk är ytterligare en lärdom som dröjer sig kvar efter läsningen av Müllers böcker. Vilken avgrundsdjup erfarenhet av livet ligger till exempel inte bakom följande mening: ”Av rent trots börjar man älska sitt liv” (”Kungen bugar och dödar”)!

Ja, vad är litteratur? Idéer, motiv och engagemang, förvisso. Men också rytm, röst och klangfärg; den ordens musik som skiljer konstprosan från en rapport, en bruksanvisning eller ett föredrag. I all sin ämnesmässiga förtätning komponerar snarare än skriver Müller sina böcker, och det med en formmedvetenhet som till följd av hennes tunga stoff är lätt att förbise.

Men Müller – i likhet med exempelvis Robert Walser – läser man med fördel högt, långsamt och deklamerande. Då hör man också de skrivna ordens signifikans, uppfattar dess egentliga räckvidd. Ty i litteraturen handlar det om att få sagt exakt det man vill ha sagt, och det går inte utan att ta hänsyn till ordens lyriska och konnotativa kvaliteter eller utan dess i Müllers fall akustiska sammansättning. Exempelvis är följande trohjärtade stycke ur ”Atemschaukel” fullkomligt omöjligt att inte läsa högt för sig själv, och gärna upprepade gånger (om föreställningen hos fångarna i de sovjetiska arbetslägren att det i himlen finns en värmande ytterrock för var och en som dör):

Weisst du, welcher Mantel dir gehört.

Erst wenn ich oben im Himmel bin.

Dort sind doch die Toten.

Ja.

Wie kommen sie dorthin.

Sie wandern mit der Seele.

Hat die Seele auch Zehen.

Nein, Flügel.

Haben die Mäntel Ärmel.

Ja.

Sind die Ärmel ihre Flügel.

Ja.

(Vet du vilken rock som tillhör dig. / Inte förrän jag är uppe i himlen. / Där finns väl de döda./ Ja. / Hur kommer de dit. / De vandrar med själarna. / Har även själarna tår. / Nej, vingar. / Har rockarna ärmar. / Ja. / Är ärmarna deras vingar. / Ja.)

Så kan hennes toccator och fugor manifestera sig, hennes klockrena kammarmusik ur sorgens bergrum och dunkla salar. Men en sådan orkestral beskrivning hade hon väl också värjt sig mot.