Gud finns inte och Dawkins är hans profet

I dagarna utkommer den brittiske evolutionsbiologen Richard Dawkins bok The God Delusion (Bantam Press, 406 s) i svensk översättning av Margareta Eklöf på Leopard förlag. Dawkins vann världsberömmelse 1976 som författare till ”The Selfish Gene”, en bok som av många betraktas som ett av 1900-talets främsta populärvetenskapliga verk. Sedan 1995 innehar han en professur i Oxford för främjandet av vetenskapsförståelse bland allmänheten.

Under årens lopp har Dawkins ägnat allt större intresse åt livsåskådningsfrågor. Hans kritiska syn på religion har skymtat fram redan tidigare, men i ”A Devil‘s Chaplain” (2003) tog han bladet från munnen och gick till direkt angrepp på kristendomen. Hans nu aktuella bok, som på svenska fått titeln ”Illusionen om Gud”, är en drygt 400 sidor lång uppgörelse med religionen i dess judiska, kristna och muslimska varian­ter. Den lämnar en inte oberörd om man är minsta intresserad av religion.

Dawkins driver sitt angrepp längs två frontlinjer; först vill han visa att Gud inte finns och att religionen är intellektuellt undermålig, därefter vill han visa att religionen är orsak till enormt mycket elände och ondska. Bokens första fyra kapitel ägnas åt den första frontlinjen, de övriga åt den andra. Det uttryckliga syftet med boken är att göra läsaren till ateist. Med predikantens trosvissa retorik formulerar Dawkins sitt evangelium: paradiset ligger inom räckhåll; det går faktisk bra att leva utan religion.

I förordet till ”Illusionen om Gud” förklarar Dawkins att han vänder sig till dem som fått en religiös uppfostran, men som börjat inse det problematiska med detta. Han vill hjälpa dem att befria sig från tron och få dem att inse att man kan leva ett gott och lyckligt liv även som ateist. Ja, inte bara det. Eftersom religion är roten till mycket av allt elände i världen är det viktigt att så många som möjligt kastar av sig trons ok och blir medvetna om att Gud inte finns och att religion inte behövs. Religionen är en biprodukt av evolutionen och har hittills överlevt eftersom den varit till människans fördel. Men numera förstår vi att Gud är en illusion och att religionen idag är mer till skada än nytta. Alltså gäller det att begränsa dess skadeverkningar.

Enligt Dawkins överförs tron från föräldrar till barn likt ett virus eller i form av religiösa memer, det kulturella livets motsvarighet till biologins gener. De lättpåverkade barnen tar skada för livet. Den medicin som Dawkins ordinerar är att sätta stopp för religiös barnuppfostran. Häri ligger den avgörande lösningen på problemet. Ett helt kapitel i boken ägnas därför åt att visa att religiös uppfostran är en form av barnmisshandel. Religiösa skolor indoktrinerar barnen med kreationism och hindrar dem att tänka vetenskapligt. Kristna barn växer upp med rädsla för helvetet, medan judiska och muslimska gossar lemlästas så snart de är födda.

Dawkins utgår från att religionen vill ge förklaringar till olika fenomen, som exempelvis universums uppkomst. Han antar visserligen att de flesta söker sig till Gud av andra skäl (exempelvis på grund av längtan efter mening och tröst), men det är inte sådant som Dawkins fokuserar på. Hans gudsbild är föreställningen om Gud som universums intelligenta designer, och när han i bokens tredje kapitel diskuterar argumenten för Guds existens handlar det om att ta reda på om en sådan intelligent designer faktiskt existerar. Här drar han fram äldre tiders gudsbevis ur byrålådan igen, medan nyare och skarpare argument förbigås med tystnad. Dawkins missförstår dock de gamla argumenten på avgörande punkter. Två exempel ur högen: den medeltide teologen Thomas av Aquinos berömda tredje gudsbevis bygger inte, som Dawkins påstår, på skillnaden mellan fysiska och icke-fysiska entiteter utan på skillnaden mellan möjliga och nödvändiga entiteter. Immanuel Kants mycket omtalade och epokgörande kritik av det ontologiska gudsbeviset har Dawkins uppenbarligen inte alls begripit och han lyckas dessutom presentera Norman Malcolm som kritiker till det ontologiska argumentet fastän han var en av dess ivrigaste förespråkare. Som grädde på moset hänvisas till en internetsajt med fejkade skämtargument för Guds existens. Kapitlet tillför, milt uttryckt, inget nytt av värde till debatten. Det efterföljande kapitlet är emellertid bättre och där levererar Dawkins det som han säger är det avgörande argumentet i hela boken.

Argumentet som hela boken hänger på ska visa att det är ytterst osannolikt att Gud existerar. Dawkins kallar det för ”det ultimata Boeing 747-argumentet” utifrån bilden av en stormvind som drar igenom en flyghangar och slumpmässigt skapar en Boeing 747 av reservdelar som ligger utspridda på golvet. Hans resonemang ser i korthet ut som följer. Utifrån den så kallade antropiska principen framhåller Dawkins hur osannolikt det är att universum alls existerar. Det är därför naturligt att söka efter en förklaring till det. Religionens förklaring går ut på att det finns en gudomlig intelligent designer som skapat allt. Men den förklaringen håller inte av två skäl. För det första måste man fråga sig vem som i så fall har skapat Gud och då får man problemet med en oändlig regress av orsaker. För det andra måste en varelse som är så intelligent att han kan skapa universum vara extremt komplex. Men komplexa strukturer finns inte i början av en utvecklingskedja utan uppträder först mot slutet av en lång process. Alltså är det nästan helt säkert att det inte existerar någon gudomlig intelligent designer.

Argumentet mot Guds existens är intressant och förtjänar en seriös diskussion, trots vissa uppenbara svagheter. En svaghet är att det förutsätter att de mekanismer som styr den biologiska evolutionen utan vidare kan tillämpas på universums uppkomst, trots att dessa mekanismer uppkommit långt senare. Om Gud existerar är det väl dessutom rimligt att anta att han är annorlunda funtad än oss biologiska varelser och inte kan förstås som produkt av en biologisk evolutionsprocess. Vad gäller problemet med den oändliga regressen har andra tänkare redan presenterat alternativa lösningar, vilket Dawkins inte tycks känna till. En variant går ut på att Gud är unik på så sätt att han är sin egen orsak och att Gud därför är själva lösningen på regressproblemet. Dessutom tillkommer ett för Dawkins besvärande problem: om man som Dawkins själv söker efter en stor naturvetenskaplig teori om allt dyker regressproblemet upp också där. Kanske går det att utveckla Dawkins argument och göra det skarpare. Själv tillmäter han det stor betydelse, men i sin nuvarande form är det knappast övertygande. Eller som recensenten i tidskriften Nature knastertorrt konstaterar: ”a less than compelling argument”.

Debattens vågor har gått höga både i Europa och USA om Dawkins bok, som fått ett mycket varierande mottagande. Medan recensenterna i The New York Review of Books och London Review of Books sågar den för dess osakliga och raljerande tonläge, prisas den i The Times Literary Supplement som en välkommen kritik av religiös fundamentalism. En av Dawkins mest genomtänkta kritiker är Alister McGrath, professor i teologi och doktor i biofysik vid samma universitet som Dawkins själv. McGrath har skrivit två böcker som svar på Dawkins utmaning. Den senaste, The Dawkins Delusion? (SPCK Publishing, 78 s) som han gjort tillsammans med Joanna Collicutt McGrath utkommer inom kort i svensk översättning på förlaget Libris under titeln ”Ateismens illusioner”.

En punkt som McGrath skjuter in sig på är att Dawkins definierar religion som ”tro utan skäl”, det vill säga att religiös tro inte söker stöd av förnuftiga argument. En sådan trosuppfattning finns inom fundamentalistiska grupper, men den avvisas av de stora kyrkorna. Vad Dawkins presenterar i sin bok kan därför uppfattas som en övertalningsdefinition av religion, snarare än som en beskrivning som det stora flertalet troende kan känna igen sig i. Historien är full av religiösa tänkare som formulerat argument till stöd för sin tro och Dawkins ägnar själv en del av sin bok åt att diskutera sådana argument. På denna punkt verkar Dawkins ha tagit intryck av McGraths kritik, eftersom han i en intervju senare medgivit att hans definition av religion inte passar in på teologer som McGrath. Däremot verkar de inte kunna enas om en annan viktig fråga, nämligen hur kopplingen mellan tro och våld ser ut.

Dawkins ger i de senare kapitlen av sin bok många exempel på hur religion orsakar våld. Här visar han på religionens verkliga akilleshäl och argumenten i denna del av boken är också mer slagkraftiga än i bokens första del. Hur kommer det sig att religionen istället för att skapa medmänsklighet ofta leder till raka motsatsen? McGrath svarar genom att hänvisa till att det onda är ett allmänmänskligt problem som i lika mån drabbar teister som ateister. Dawkins å sin sida hävdar att religionen har orsakat mycket ont, vilket ateismen inte har. Förvisso har också ateister fruktansvärda illdåd på sina samveten, man behöver bara tänka på Stalin. Men, hävdar Dawkins, till skillnad från religionen är det inte ateismen som sådan som har inspirerat till dessa illdåd.

McGrath och Dawkins har helt skilda synsätt på religion och våld. Deras oenighet späds på ytterligare av att Dawkins menar att även modesta former av religiös tro är farliga och banar väg för våld från religiösa extremister. Den respekt som modesta former av religiös tro åtnjuter i samhället leder nämligen till att folk inte kritiserar religionen ens när den slår över i extremism. Dawkins resonemang kan naturligtvis avvisas som ett exempel på guilt by association. På motsvarande sätt skulle man kunna svärta ner varje politiskt intresserad person som en potentiell fascist. Men trots den invändningen, och även om också ateismen faktiskt inspirerat folk till våld, kvarstår den avgörande frågan: hur kommer det sig att religionen ofta används för att motivera våld?

Vilken uppgift fyller då Dawkins bok och vilka läsare kommer han att övertyga? Boken vänder sig till dem som fått en religiös uppfostran men som söker sig bort från den. Om Dawkins övertygar dem beror delvis på om de känner igen sina egna erfarenheter i hans beskrivning av religionen. När Dawkins ger exempel på hur religion kan missbrukas är han som starkast. Religiösa ledare som underblåser eller ser mellan fingrarna med att tron används som täckmantel för allsköns vidrigheter och våld har anledning att huka sig i bänkarna. Gissningsvis kommer de kapitel i boken där dessa frågor diskuteras att få större genomslag än kapitlen om trons intellektuella aspekter. För även om Dawkins självklart har rätt i att kreationism inte har i skolundervisningen att göra, så övertygar ändå inte hans kritik av religionens bristande rationalitet eftersom den bygger på en nidbild. På sina håll tillstår Dawkins visserligen att inte alla troende är fundamentalister och att det till och med finns mycket framstående vetenskapsmän som är troende. Det senare finner han dock ytterst förbryllande, så till den milda grad att han undrar om de faktiskt är troende eller om de har låtit sig mutas av religiösa organisationer.

Här visar sig det fundamentala problemet med Dawkins angreppssätt. Han delar upp världen i två läger: goda, toleranta ateister som håller på vetenskapen och onda, intoleranta troende som motarbetar vetenskapen. De som inte passar in i det schemat har ingen plats i hans världsbild. Därmed underminerar han sina möjligheter att få en konstruktiv dialog med sina meningsmotståndare, som upplever att han inte gör dem rättvisa eller inte ens försöker att förstå dem. I en värld där vi mer än någonsin behöver en sansad dialog mellan olika kulturer och livsåskådningar, präglad av respekt och vilja att förstå motparten, tar Dawkins sin tillflykt till stereotyper och provokationer. I sin iver att befria världen från alla fundamentalister och intoleranta dogmatiker balanserar han på gränsen till att själv förvandlas till en av dem.