Gränsen mellan historia och myt en nationell ödesfråga

Jag minns första gången jag såg en jesuit. Året var 1970, platsen Nationernas palats i Genève, en sommarkurs om ulandsfrågor. Det var obegripligt att den gemytlige, mörklockige, ganska charmige irländske sociologen i blå tröja och manchesterjeans kunde ingå i katolska kyrkans kommandotrupper. Jag kom på mig med att spana efter krucifixet med dolken. Ni vet, den där som springer fram när man trycker på en hemlig fjäder, den som pater Hieronymus hade i beredskap för den ädle Gustav Adolfs hjärta.

"Fältskärns berättelser" hade med andra ord satt spår som varade ännu hos en sekulariserad och, i eget tycke, politiskt medveten svensk 20-åring.

Nationell mytbildning och historia är traditionellt intimt sammanvävda. Den brittiske historikern Eric Hobsbawm citerar i sin bok "On History" Ernest Renans observation för mer än ett sekel sedan: "Att glömma, till och med att misstolka historien, är en väsentlig faktor i formandet av en nation. Därför är historieforskningens framsteg en fara för det nationella medvetandet." Historikerns uppgift är att insistera på åtskillnad mellan verifierbara historiska fakta och fiktion – att dekonstruera myten. Sällan har, säger Hobsbawm, historikernas ansvar varit så stort som i de nya stater som bildats eller återuppstått sedan andra världskriget. Paradexemplet är Makedonien. Allt i denna explosiva fråga, som berör fyra stater, EU och Nato, och som kan orsaka ännu ett Balkankrig, är historia.

Att gränsen mellan historia och myt varit särskilt svår att dra när det gällt krig och försvar är inte konstigt. Det rör sig ju här om existentiella ödesfrågor, om staters, nationers och individers överlevnad. I samtalsboken "The New Century" pekar Hobsbawm på medborgarnas frivilliga lojalitet och lydnad, inte mot fältherren eller godsherren, utan mot staten/ nationen, som förutsättningen för att de skall kunna övertalas att offra liv och frihet för gemensamma mål. Utan detta sociala kapital vore allmän värnplikt en omöjlighet. Det är ingen slump att idén om värnplikt föddes med franska revolutionen. Ännu på 1600-talet hävdade filosofen Thomas Hobbes i "Leviathan" att bland de få ting som statsmakten inte kunde tvinga en individ att göra var att döda eller vilja dö.

Minnet av jesuiten i Genève träder fram vid läsningen av Inge Jonssons lärda och spirituella uppsats "Myten om fältherren" i Historia, krig och statskonst, en vänbok till militärhistorikern Klaus-Richard Böhme utgiven av Försvarshögskolans strategiska institution (Probus förlag, 412 s). Jonsson uppehåller sig särskilt vid Tolstojs och Solzjenitsjyns skildringar av militära organisationer i "Krig och fred" respektive "Augusti 14". I Tolstojs verk ställs den ärrade ryske befälhavaren Kutuzovs förlitan på psykologisk kunskap om fiendens karaktär och förståelsen av de egna soldaterna mot de österrikiska generalernas tilltro till planer och scheman enligt den klassiske militärteoretikern Clausewitz.

Tolstoj ser historien, liksom fältslagen, som styrd av krafter som vi endast i begränsad utsträckning kan påverka och aldrig kontrollera. Det är logiskt att hans politiska val blev ickevåldet, liksom Kutuzovs militärstrategiska val blev det försiktiga avvaktandet.

Tolstoj tar också ställning i en mycket gammal idéhistorisk motsättning, den mellan öst och väst. På samma sätt som Clausewitz ser kriget som ett förnuftsstyrt projekt, "politikens fortsättning med andra medel", har (väst)européerna tenderat att se sin historia som ljus, rationell, harmonisk och välordnad, i kontrast till öst som förknippats med barbari, efterblivenhet, mörker och farlighet. Öst har, i olika inkarnationer, fungerat som den Andre i (Väst)Europas kollektiva identitetsbildning, den mörka skugga som det egna ljusa självet kontrasterat emot. Ett exempel på det ger Stellan Bojerud i sitt bidrag till vänboken, "Blixtkriget i Polen 1939 – myter och realiteter". Han visar hur omedveten beundran för Tyskland, även hos en allierad general som Bernard Law Montgomery, och lika omedveten ringaktning för det östeuropeiskt polska fått omvärlden att överskatta styrkan hos den tyska fälttågsinsatsen och underskatta den polska.

Öst-väst-dikotomin har djupa rötter och har tenderat att överskugga andra dimensioner i Europa, till exempel axeln nord-syd. Den kan spåras till det antika Greklands kamp mot det persiska imperiet på 400-talet f Kr. Det romerska riket försköt öst-väst-linjen österut, vilket skapade osäkerhet om Grekland och Balkan. Östrom och Västrom skapade en politisk gräns som också blev religiös, mellan katolicism och ortodox kristendom. En än skarpare gräns gick mellan det kristna Östrom, senare hela kristenheten, och islam ("de otrogna", "saracenerna", "hundturken"). Kulmen nåddes i blockuppdelningen under det kalla kriget.

Ett återkommande tema som fortfarande har politisk aktualitet är strävan att definiera sig på rätt sida, det ljusas/rationellas sida, mot mörker och barbari.

Turkiet har som argument för EU-medlemskap hävdat att det sedan sex århundraden tillhör Europa. Kritiken mot bristande respekt för mänskliga rättigheter har inte bemötts med förnekande av deras giltighet eller relevans, utan med påståendet att Turkiet, med hänsyn till sin säkerhetssituation, redan uppfyller rimliga krav i det avseendet. År 1999 kunde en rysk utrikesminister i Europarådet försvara kriget i Tjetjenien med argumentet att man skyddade den europeiska civilisationen mot barbariet. Också de öst- och centraleuropeiska demokratiernas strävan att bli medlemmar i EU och Nato kan ses i detta perspektiv. Det handlar inte bara om välstånd och trygghet, utan också om en hemkomst till det "riktiga" Europa, ett Europa som fungerat som positivt identifikationsobjekt under decennier av sovjetisk dominans.

Medan Öst- och Centraleuropa har uppfattats som en visserligen mindre utvecklad, men dock självklar del av Europa, har Rysslands och Turkiets europeiska tillhörighet alltid varit kontroversiell. De har, som den norske statsvetaren Iver B Neumann visat, var och en fungerat som den Andre i relation till (Väst)Europa och uppfattats inte höra hemma i den europeiska kulturkretsen. Turkiet har i kraft av sin religion varit lätt att definiera ut, medan det kristna Rysslands ställning varit ambivalent. Ryssland har setts som antingen annorlunda och barbariskt – en del av öst – eller, i bästa fall, som västs elev, på väg att tillägna sig den europeiska civilisationen. Upplysningsfilosofer som Voltaire och Diderot såg denna process som en del av mänsklighetens universella marsch mot en ljus och lycklig framtid.

Politiskt har både Ryssland och Turkiet i flera sekler varit legitima aktörer på den europeiska scenen. Frans I av Frankrike kunde alliera sig med det muslimska ottomanska imperiet mot den katolske habsburgske kejsaren. Storbritannien tvekade inte att inför hotet om ett napoleonskt maktmonopol i Europa alliera sig med både turkar och ryssar samtidigt.

Sedan murens fall och Sovjetunionens upplösning har synen på Ryssland som en begåvad men besvärlig elev till väst dominerat. Den från upplysningen hämtade tanken om att Ryssland successivt skall tillägna sig dygder som politisk demokrati, marknadsekonomi, fria medier etc har varit vägledande för omvärldens agerande.

Problemet är att Ryssland självt, samtidigt som man anammat den demokratiska modellen, tenderat att se sig som en motvikt snarare än som en elev till väst. Det är ingen slump att ryska krav på särbehandling går som en röd tråd i Rysslands komplicerade förhållande till Nato. Från rysk sida har man krävt, och fått, en egen privilegierad politisk kanal till alliansen i det så kallade Nato-Rysslandsrådet. På samma sätt har man från rysk sida insisterat på en särskild kommandoordning i fredsstyrkorna på Balkan, vilken innebär att de ryska förbanden formellt inte står under Natobefäl. Sverige har för det mesta stått utanför det europeiska "stora spel" där både Ryssland och Turkiet deltagit. Undantaget är stormaktstiden, den enda period då Sverige förekommer i både franska och tyska historieböcker. Sverker Oredsson visar i sin kritiska studie av den "nya skolan" i Karl XII-forskningen, som även den återfinns i "Historia, krig och statskonst", hur myten om den västerländska civilisationens kamp mot barbariska invasioner österifrån påverkat bilden av Karl XII i svensk och utländsk historieforskning. Karl XII blev, skriver Oredsson, ett föreningsband mellan det nazistiska Tyskland och dess svenska sympatisörer – ett exempel så gott som något på hur historia kan användas för politiska syften. Nazisterna hyllade Sparta och dess ideal. Det bör i den nazistiska optiken ha legat nära tillhands att se den svenske kungen som en sentida Leonidas och Poltava som Thermopyle.

Hundra år efter Karl XII:s död lär Napoleon ha sagt att Europa i framtiden skulle bli antingen kosackvälde eller republik. Här har vi ursprunget till synen på Europa som beläget mellan USA och Ryssland, och uppfattningen att europeisk politik måste utgå från detta faktum. Napoleons biktfar Dominique-Georges-Frédéric de Pradt skall ha hävdat att enda sättet att hindra rysk dominans i Europa var att utvidga den europeiska maktbalansen till att inkludera USA. Maktbalansen blir därmed inte längre intraeuropeisk utan fokuserad på Europa. Av detta följer att även i geografisk mening utomeuropeiska makter kan delta i europeisk maktbalanspolitik. Men man blir inte europé i civilisatorisk mening enbart genom att delta i den politiken.

Natos tillkomst 1949 blir en sentida men logisk följd av detta synsätt, liksom även processen i ESK, numera OSSE, kring förtroendeskapande åtgärder (CSBM) som beskrivs av Bertil Johansson i "Historia, krig och statskonst". Det är också logiskt att Turkiet (med amerikanskt stöd) kunnat bli en fullvärdig medlem av Nato, för vilken strategiska kriterier var avgörande, medan landet haft svårt att bli accepterat i det civilisatoriska projektet EU. I dag, när säkerhets- och försvarspolitik ryckt upp på EU:s agenda, ser vi hur avståndet mellan Turkiet och unionen krymper. Möjligheten finns att Turkiet inom ramen för den moderna krishanteringen åter blir en aktör i europeisk politik. Men det förutsätter att ett minimum av konsensus kan nås kring värden som demokrati, respekt för mänskliga rättigheter etc. Det är så mycket viktigare som försvaret av dessa värden är det motiv som oftast åberopas som grund för intervention.

Den debatt om Europas framtid – inklusive den framtida säkerhets- och försvarspolitiken – som nu förs, inskriver sig i en lång europeisk idétradition som även innefattar amerikanska och ryska tänkare och debattörer. Vi kan vara säkra på att den finns i bakhuvudet på Joschka Fischer, Jacques Chirac, Lionel Jospin och Tony Blair, liksom hos George Bush, Vladimir Putin och deras rådgivare.

Att förstå de tankemönstren blir inte minst viktigt mot bakgrund av att lösningen av Europas säkerhetsproblem, i synnerhet på Balkan, antagligen kommer att kräva ett långsiktigt och komplext engagemang av omvärlden som griper mycket djupt in i de berörda nationerna. Målet är inte slut på krigshandlingar, utan långsiktig fred och samhällsuppbyggnad och på sikt integration i Europa. Då är det angeläget att ha klart för sig med vilka egna historiska erfarenheter och psykokulturella glasögon vi och andra aktörer går in i processen.