Globaliseringen är inte utom kontroll

Det finns två seglivade myter om vår tids globalisering. För det första att den globalisering som i dag pågår är en unik företeelse, utan motsvarighet i gångna tider. Ingenting kan dock vara längre från sanningen: den nuvarande globala ekonomiska utvecklingen är utan tvivel en spektakulär kraft, men perioder av snabb tillväxt av handel (med varor, kapital och arbetskraft) har inträffat tidigare i världshistorien.

I själva verket är internationell handel en viktig drivkraft i den ekonomiska historien så långt vi förmår blicka tillbaka. Samtidigt har perioder av snabb global expansion ofta följts av perioder av stiltje och till och med ökad isolationism.

Enligt den andra mytbilden är globaliseringen en obönhörlig kraft som drivs fram av opersonliga marknadskrafter, och som alltså inte kan påverkas. Inte heller detta är korrekt. I själva verket är marknad och stat, ekonomi och politik intimt sammankopplade i de olika globaliseringsprocesser som vi hittills har erfarenhet av. Det är knappast särskilt konstigt: globalisering i ekonomiska termer skapar stora rubbningar och förändringar också på andra håll i samhället.

Den skapar nya rikedomar och nya möjligheter för investeringar. Vinsterna fördelas inte jämbördigt utan tillfaller särskilt vissa grupper och klasser. På detta vis rubbas de sociala men även politiska maktstrukturerna. På det internationella planet innebär globalisering att nya kanaler för handel och samfärdsel uppstår. Nya marknader växer medan andra minskar i betydelse.

Vissa länder och regioner blir mer centrala på bekostnad av andra. Det brukar ibland hävdas av optimistiska globaliseringsanhängare att alla tjänar på globalisering. Det kan vara sant i ett längre tidsförlopp. Men det hindrar inte att vissa kortsiktigt kan vara förlorare, eller att vinsterna av globalisering fördelas olika över tid.

Kopplingen mellan globalisering och politik förstärks av att politiska makthavare sedan mycket länge uppmärksammat att ekonomisk styrka även är en förutsättning för politisk och militär maktutövning. Detta gäller både inom- och internationella förhållanden. Det gällde redan romarna som insåg att deras imperium vilade på ett ständigt inflöde av slavar och spannmål.

På samma sätt insåg de absoluta monarkerna i 1600-talets Europa att en stabil ekonomisk bas utgjorde själva grundförutsättningen för att segra även på slagfältet. Järn, stål och kanoner – liksom spannmål och drivmedel – var själva förutsättningen för politisk och militär styrka långt in i vår egen tid. En ökad globalisering skapade möjligheter för ekonomierna att växa och för somliga att bli väldigt rika.

Samtidigt innebar denna tillväxt en möjlighet för makthavare och politiker att stärka sin ställning i den internationella konkurrensen om inflytande och makt. Det var en möjlighet som de sällan missade att utnyttja.

De två ovannämnda myterna punkteras i Ronald Findlays och Kevin O’Rourkes nyligen utkomna Power and Plenty: Trade, War and the World Economy in the ­Second Millennium (Princeton University Press, 592 s). Det är ett banbrytande verk som borde få ett omfattande inflytande över hur diskussionen om globaliseringen bör föras. Findlay är en framstående internationell ekonom och O’Rourke ekonomisk historiker.

I sin bok kombinerar de skarp analys med en hög grad av historisk konkretion. De betonar att globalisering – definierad som en process av snabbt växande internationell handel med varor, ­kapital och arbetskraft – är en stark kraft för ökad tillväxt och välstånd. Men de ­betonar också att globalisering är intimt förknippad med mindre behagliga företeelser, som krig, imperialism och kolonialism.

Syftet med deras bok är dock inte att åstadkomma något slags historiskt domslut, utan att redovisa vad vi kan veta om den internationella handelns utveckling, betydelse och samhälleliga konsekvenser under de senaste tusen åren. Det är ingen lätt uppgift som författarna ­tagit på sig. Men de behandlar den på ett föredömligt och beundransvärt sätt.

Den tidsram på tusen år som de använder sig av gör det inte möjligt att närmare skildra fram­växten av den första stora vågen av globalisering ­efter 600-talet, då araberna dominerade Medelhavs­regionen och möjliggjorde ett intensivt utbyte med Asiens länder och ekonomier. På ett intrikat sätt forslades varor, kapital och människor mellan Öst­asien och Östafrika, mellan Mellersta Östern och Medelhavet samt till och från det nordliga Europa. Vid Medelhavet växte Venedig fram som en knutpunkt för långväga flöden av varor och människor.

Tvärs genom Europa gick handelsvägarna upp till Nordsjön och Östersjön. Från norra och östra Europa transporterades råvaror, slavar och järn till Medelhavet, medan ädla metaller, siden och mycket annat forslades dit från Asien. Det var en ordning som var relativt stabil under lång tid. Samtidigt skapade upplösningen av arabernas välde liksom tillkomsten av Djingis khans vidsträckta välde under 1300-talet nya möjligheter och hinder. Förändrade handelströmmar skapade nya maktstrukturer och ledde till krig. Dessa förändrade i sin tur mönster för handel och interaktion.

Det var genom tillväxten av den atlantiska ekonomin under 1500-talet som denna struktur slutligen föll samman. I Kina vände sig makthavarna inåt och satsade allt mindre på internationell handel. I östra Medelhavet uppstod efter Östroms fall det turkiska väldet. Turkarna baserade sitt imperium på en effektiv beskattning av fast egendom (jord) och var mindre intresserade av internationell handel.

I stället är det i stor utsträckning västra och norra Europa som tar över. Spanien skapar ett kolonialvälde i Amerika och Portugal ett handelsimperium i Sydostasien. Fransmän, britter och i synnerhet holländare tävlar om vinsterna från den snabbt växande atlantiska handeln. I denna spelar slavhandeln en nyckelroll. 1600- och 1700-talet är de stora handelskrigens tid. Mest framgångsrika är till att börja med Holland och i synnerhet Amsterdam.

Men successivt blir Storbritannien det land som drar den stora vinstlotten. Under 1700-talet upprättar de ett omfattande kolonialvälde med tyngdpunkt i Indien och nuvarande USA.

Med detta är grunden lagd för den ­omfattande globalisering som sker i synnerhet under 1700-talet. Det är den första ­stora vågen av globalisering i modern tid. Den driver till stora delar fram skapandet av den industriella revolutionen med början i Storbritannien. En snabbt ökad efterfrågan, inte minst från Amerika och ­Indien skapar helt nya förutsättningar för stordrift främst till att börja med inom den brittiska ­textilindustrin. Som en konsekvens införs fabrikssystemet och på sikt nya tekniska innovationer ­såsom ångmaskinen.

Den industriella revolutionen skapar i sin tur ett enormt försteg för Storbritannien; landet förvandlas på kort tid till ”världens verkstad”. Men snart nog börjar andra europeiska länder att imitera britterna. Den industriella revolutionen ”exporteras” till Belgien, Frankrike, Tyskland och senare även en rad andra länder, inklusive Sverige. Det är svårt att bortse från att denna utveckling – som inleds med det industriella genombrottet i England – till stor del berodde på den snabba globalisering som följde på den atlantiska ekonomins snabba tillväxt under de stora europeiska handelskrigens och slaveriets epok.

Som alltid går handel, krig och politik hand i hand.

Även den andra vågen av kraftig globalisering, som sker under andra hälften av 1800-talet, kännetecknas av en blandning av ekonomiska och politiska bakomliggande faktorer. Den industriella revolutionens spridning till allt fler länder skapar en snabb ekonomisk tillväxt och en tilltagande internationell handel. Den snabba utvecklingen mot massproduktion och nya innovationer som byggde på elektricitet spelade en viktig roll här.

Nya och billiga transportvägar ­såsom järnvägen bidrog till denna utveckling. Men den tilltagande handeln påskyndades utan tvivel av den handelspolitiska liberalisering som skedde i Europa under några årtionden efter 1850 (för att sedan förbytas i ökad protektionism). Samtidigt stärks de västliga industriella ekonomiernas politiska och militära maktställning påtagligt i förhållande till andra delar av världen.

I relationerna till dessa regioner och länder sker minsann ingen liberalisering. Tvärtom inordnas de flesta av dem i koloniala strukturer med starkt protektionistiska inslag. Vid mitten av 1800-talet finns egentligen bara en stor kolonialmakt i Europa: Storbritannien. 50 år senare är nästan hela jordklotet styckat och underordnat ett antal europeiska makter.

Frågan huruvida det var kolonialismen som orsakade den snabba ekonomiska ­tillväxten i väst under slutet av 1800-talet ­eller om det var tillväxten som skapade ­kolonialismen har debatterats länge. ­Kanske viktigare än att slutgiltigt avgöra vilken förklaringsmodell som äger mer giltighet är att konstatera att tillväxt och globalisering gick hand i hand med omfattade förändringar av politiska och militära maktstrukturer.

Den snabba globaliseringen fick hursomhelst ett abrupt slut genom första världskrigets utbrott 1914. Vid sekelskiftet 1900 hade de nationella ekonomierna varit sammanflätade som aldrig förr. Handeln växte oupphörligen, kapital flöt mellan de västliga ekonomierna men också i ökad utsträckning till Latinamerika, Ryssland, Kina och Afrika.

Även omflyttningen av arbetskraft var omfattande under­ denna tid och nya institutionella ­arrangemang (som guldmyntfoten) under­lättade handel och kapitalrörelser mellan länderna.

Från första världskriget fram till 50-talets början höll globaliseringens krafter andan. Men en tredje våg av globalisering inleddes strax efter andra världskrigets slut. Denna påskyndades av nya teknologiska innovationer som datorer och mikroelektronik och en förändrad arbetsdelning mellan Tredje världen och de redan industrialiserade västländerna.

Den industriella revolutionens spridning till Asien och Latinamerika har varit – och är fortfarande – en process av med enorma konsekvenser för världssamfundet. Den nya ekonomiska och politiska ordning som kom till stånd efter Bretton Woods-avtalet för internationellt ekonomiskt samarbete 1944 och liberaliseringen av världshandel genom Gatt-rundor och annat från och med 50-talet spelar här en viktig roll.

Som ett resultat kom världshandeln att växa ­ungefär dubbelt så snabbt som produktionen från med 1950. De flesta ekonomier blev med andra ord alltmer sammanflätade och beroende av varandra.

På det hela taget har globaliseringen ­varit en god sak, menar Findlay och O’Rourke. Men inte alla har tjänat lika mycket på den. För vissa regioner såsom Afrika och i viss mån Latinamerika har dess bidrag varit blygsamma när det gäller att höja välfärden – i Afrika söder om ­Sahara har globaliseringens positiva ­bidrag snarast lyst med sin frånvaro.

Det är också uppenbart att en snabb globalisering som bland annat ändrar arbetsfördelningen mellan länder kan innebära både politiska och sociala spänningar. Författarna avslutar sin bok med att varna för ett bakslag för globaliseringen som de tycker sig kunna skönja redan nu. I så fall skulle dagens globalisering – som så många gånger förut – utbytas av en period med långsammare tillväxt av internationellt ekonomiskt utbyte.

Sådana tecken finns redan i USA genom ökade protektionistiska strömningar, och även bland EU-länderna där en skepticism mot ännu öppnare gränser för varor och arbetskraft brer ut sig. I vilken mån den nuvarande trenden står sig återstår att se. I alla händelser visar tidigare historisk erfarenhet att globaliseringen inte alls är någon obönhörlig kraft. Den har alltid påskyndats eller tämjts av politiska krafters spel och av internationella maktförhållanden. Så kommer det att förbli även i framtiden.

Lars Magnusson är professor i ekonomisk historia vid Uppsala universitet.