Frihet, jämlikhet och blodbad

Ett särdrag inom den västerländska kulturen är den stora fascination som olika sjörövargestalter är föremål för, särskilt i olika populärkulturella sammanhang. Sjörövare är populära, trots att de förknippas med överväldigande negativa egenskaper som girighet, hänsynslöshet och användandet av grovt och urskillningslöst våld och trots att de närmast framstår som antiteser till Robin Hood och andra moraliskt rättrådiga så kallade ”sociala banditer” på land. Vad förklarar denna fascination än i dag över dessa havets bloddrypande vandaler, vars främsta bidrag till den maritima historien utgörs av våld och terror?

Sjörövarens popularitet som fiktiv (och därmed inte alldeles historiskt autentisk) figur kan spåras till 1800-talets äventyrs­romaner – framför allt R L Stevensons ”Skattkammarön” (1883) – och det är naturligtvis mot bakgrund av den traditionen som till exempel de spektakulära publikframgångarna för Disneys filmer ”Pirates of the Caribbean” under senare år ska förstås. Men sjörövartemat skapades varken av Stevenson eller Disney; intresset för verklighetens pirater – män som Bartholomew Roberts, Calico Jack Rackham och Svartskägg och kvinnor som Anne Bonny och Mary Read – var stort i Europa redan under 1700-talet, i både folklore och historisk litteratur. Standardverket om det atlantiska sjöröveriets ”guldålder” i början av 1700-talet var Charles Johnsons ”A General History of the Pyrates”, som först publicerades i England 1724 och som under århundradet översattes till de flesta större europeiska språk (inklusive svenska 1792).

Om dessa historiska pirater och den samtida bilden av dem har den amerikanske historikern Marcus Rediker skrivit en mycket läsvärd och historiskt väl underbyggd bok, Pirater. Sjöröveriets guldålder i Atlanten och Karibiska havet (”Villains of All Nations”, övers Lars Ohlsson, Karneval förlag, 251 s). Rediker underlåter att återberätta de redan välkända historierna om piraternas olika livsöden och äventyrliga bedrifter och koncentrerar sig i stället på deras normer, värderingar och sociala och politiska organisation. Därigenom relateras sjöröveriet till Europas större politiska och sociala utveckling under det sekel som skulle komma att avslutas med den franska revolutionen och därigenom låter Rediker oss också ana varför pirater än i dag åtnjuter så stor popularitet.

Likheterna mellan illustrationen ur den holländska utgåvan av Johnsons bok från 1725 och Eugène Delacroixs berömda allegori över den franska revolutionen från 1830 är uppenbara i både motiv och komposition. Centralgestalten i båda bilderna är en beväpnad, barbröstad kvinna som ser sig om medan hon rör sig framåt och uppåt, bokstavligen gåendes över lik. En flagga – Jolly Roger i den tidigare bilden och trikoloren i Delacroixs målning – svajar över respektive figur, medan det brinnande skeppet i bakgrunden i bokillustrationen har ersatts av en brinnande byggnad på den senare målningen.

Rediker argumenterar övertygande för att Delacroix förmodligen kände till och inspirerades av illustrationen när han målade ”Friheten på barrikaderna”, men än viktigare är författarens argumentation kring de idéer som låg till grund för båda bilderna – idéer som sammanfattades i den franska revolutionens devis ”frihet, jämlikhet och broderskap”. De engelska sjörövarna var förvisso brutala banditer och mördare (liksom för övrigt en hel del av de franska revolutionärerna), men de representerade också en alternativ social och politisk ordning i förhållande till den hierarkiska och auktoritära samhällsordning som dominerade i Europa vid 1700-talets början. Därmed utgjorde sjörövarna inte bara ett ekonomiskt och säkerhetsmässigt hot mot den lukrativa handeln med slavar, socker och tobak över Atlanten. De hotade också att genom sitt uppenbara trots mot lagar och auktoriteter destabilisera hela den rådande samhällsordningen i de europeiska länderna och deras kolonier.

Piratskeppen var inte så anarkistiskt organiserade som man vanligen föreställer sig utan reglerades av skrivna överenskommelser som besättningarna enades kring. Dessa kontrakt var anmärkningsvärt likartade och gick tillbaka på liknande överenskommelser som upprättades bland de engelska, franska och holländska buckanjärerna som verkade i Västindien under 1600-talet. Kontrakten reglerade bland annat frågor om uppförande och disciplin, auktoritet, befälsföring samt fördelningen av byte och förnödenheter.

Politiskt var besättningarna på sjörövarfartygen suveräna, och alla viktiga frågor avgjordes genom majoritetsbeslut där varje besättningsmedlem hade rätt att föra sin talan och där allas röster vägde lika. Kaptenen och andra viktiga funktioner valdes av fartygets besättning och kunde också avsättas av densamma.

Detta förfarande stod givetvis i skarp kontrast till den hierarkiska struktur som rådde på såväl reguljära handelsfartyg som krigsfartyg där kaptenen utövade oinskränkt makt – och, som Rediker visar, ofta även missbrukade densamma. Besättningen på sjörövarfartyget beslutade också kollektivt om när disciplinära bestraffningar skulle utdelas, något som dock skedde ­betydligt mer sällan än på vanliga handels- eller krigsfartyg.

På detta sätt implementerades idén om folksuveränitet – till skillnad från de absolutistiska ideologier som var förhärskande i större delen av Europa i början av 1700-­talet – i det miniatyrsamhälle som varje piratskepp utgjorde. Tanken på att makten utgår från folket (och inte från Gud eller monarken) hade satts på pränt av John Locke några decennier tidigare, men hade vunnit stort insteg i England redan kring mitten av 1600-talet, i samband med inbördeskriget (1642–49) och Oliver Cromwells republik (1649–60). Efter den engelska monarkins återupprättande 1660 flydde många republikaner till Västindien och förde då med sina för tiden radikala politiska idéer. Via buckanjärerna tycks dessa sålunda ha fortplantat sig till det tidiga 1700-talets piratbesättningar.

För att försäkra sig om att kaptenen inte missbrukade sin ställning valde man också en kvartermästare, vars uppgift var att se till besättningens intressen. Det var kvartermästaren som fördelade mat och andra förnödenheter ombord och han översåg även fördelningen av bytet bland besättningen. Principerna för detta reglerades i de skrivna kontrakten och föreskrev att kaptenen och kvartermästaren fick upp till två delar var och de övriga besättningsmännen mellan en och en och en halv del var. Piraternas lönesystem var troligen, som Rediker noterar, ”en av de mest egalitära planerna för resursfördelning som man kunde finna någonstans i början av 1700-talet”.

Även socialt rådde stor jämlikhet. Kaptenen hade få privilegier ombord; han åt samma mat som den övriga besättningen och kunde inte räkna med att få ha sin hytt för sig själv. Kontrakten innehöll också principer för vad som anakronistiskt skulle kunna kallas för en rudimentär arbetsskadeförsäkring. En del av bytet avsattes regelmässigt till en gemensam fond ur vilken de pirater som fick bestående skador – till exempel förlorade en arm, ett ben eller sin syn – kunde erhålla ekonomisk kompensation.

Piratlivets radikala och samhällsomstörtande drag illustreras i Charles Johnsons bok av den framträdande roll som kvinnorna gavs i framställningen. Ingen av de två kända kvinnliga piraterna under Atlantsjöröveriets glansdagar, Anne Bonny och Mary Read, var särdeles framstående som sjörövare, och deras berömmelse grundar sig uteslutande på just det faktum att de var kvinnor. Det som fascinerade och kittlade såväl 1700-talets läsare av Johnsons bok som dagens publik var att de kvinnliga sjörövarna bröt med det patriarkala samhällets normer och förväntningar och på så sätt utmanade dess grundvalar. Trots att kvinnorna var en försvinnande liten minoritet bland Västindiens sjörövare var deras symbolvärde – likt Jeanne d‘Arcs 300 år tidigare – desto större eftersom kontrasten mellan deras verkliga livsöden och samhällets förväntningar på dem var större jämfört med de män som slog in på samma bana. Det var denna kontrastverkan som Johnsons holländske förläggare utnyttjade i syfte att öka publikens intresse för boken, och det var samma kontrast som Delacroix så effektivt exploaterade i sin hyllning till den franska revolutionens frihetsideal.

I bägge fallen byggde framställningen på ett slags skräckblandad fascination för och ambivalent idealisering av kvinnlig dådkraft, initiativförmåga och djärvhet – något som förefaller vara ett om inte unikt så åtminstone särskilt framträdande drag med djupa historiska rötter i den europeiska civilisationen. Redan i äldsta tid i Europa är det lätt att finna exempel på djärva och rentav krigiska mytologiska kvinnogestalter, vare sig man vänder sig till antikens Grekland, med dess starka kvinnor som Pallas Athena och Medea, eller till det förkristna Norden med dess jungfrukrigare och sköldmör. I det medeltida och tidigmoderna Europa traderades och nedtecknades mängder av populära historier (verkliga såväl som uppdiktade) om kvinnor som genom att klä sig i manskläder och uppträda som män överskred de gängse könsgränserna, till exempel som adelsmän, sjömän eller soldater. Som populära ikoner bidrog de gränsöverskridande kvinnorna inte bara till att undergräva samhällets rådande könsnormer utan också till det efter hand alltmer utbredda ifrågasättandet av hela det traditionella samhällets klassindelningar och auktoritära strukturer.

Det är, som framgått, en närmast heroisk bild av 1700-talets Atlantpirater som Marcus Rediker målar upp, och det är en bild som en modern västerländsk publik har lätt att ta till sig. Piraterna var inte i första hand hänsynslösa banditer och mördare; de var i stället upplysta sociala och politiska reformatorer som i sitt modiga försvar för frihet, jämlikhet och rättvisa föregrep framväxten av demokratiska politiska system i västvärlden under de efterföljande seklen.

Men är detta verkligen en adekvat beskrivning av det atlantiska sjöröveriet? Trots alla exempel på hur piraterna organiserade sig efter radikala, eller kanske rentav moderna, sociala och politiska normer kvarstår den besvärande omständigheten att deras verksamhet bestod i ett orättfärdigt och urskillningslöst utövande av våld – ofta med brutala och rentav sadistiska inslag – i syfte att berika sig själva. Det var inte drömmen om ett bättre samhälle som drev sjömän att bli pirater; det var girighet. Denna centrala premiss försvinner i Redikers studie och därmed uppstår tvivel om i vilken mån boken, trots sina förtjänster, verkligen ger en balanserad och rättvisande bild av det atlantiska sjöröveriets ”guldålder”.

Bokens stora behållning är i stället att den hjälper oss att förstå västerlandets ännu i dag minst sagt vitala tradition av att idealisera sjörövare och överse med deras brutalitet och hänsynslöshet. Redan i Charles Johnsons beskrivning – som Rediker för övrigt bygger stora delar av sina resonemang på – framställs piraterna som revolutionära frihetshjältar som med djärvhet och styrkta av kvinnlig dådkraft utmanade den rådande samhällsordningen. Bilden av piratsamhället som en solidarisk utopi präglad av frihet, jämlikhet och broderskap – i kontrast till den patriarkala statens ofrihet och klasskillnader – har alltsedan 1700-talet överskuggat beskrivningarna av sjöröveriets mörka och våldsamma sidor. Det är ingalunda en sannfärdig eller objektiv bild av sjörövarnas blodiga verksamhet – men den förklarar såväl vår fascination för pirater i dag som den visuella likheten mellan sjörövarkvinnan i Johnsons bok och Delacroixs ”Liberté”.