Finland uppstod ur svensk katastrof

Om en opinionsundersökning ställde frågan ”vilken är den största katastrof Sverige någonsin råkat ut för?”, skulle säkerligen många svara regalskeppet Vasas förlisning, slaget vid Poltava, mordet på Olof Palme, Estonias undergång eller tsunamikatastrofen. Hur många skulle hänvisa till det dokument som idag för 200 år sedan undertecknades i Fredrikshamn och som nog måste ses som den största katastrofen av alla, men mindre känd än de ovan nämnda?

I fredsavtalet med Ryssland efter kriget 1808–1809 fick Sverige avstå från sex av landets län plus Åland; en tredjedel av dess territorium. Dessa län hade tillhört Sverige sedan mer än ett halvt årtusende och var integrerade delar av det svenska riket, i motsats till de besittningar som Vasakungarna erövrat på 1500- och 1600-talen i Baltikum och Tyskland och som gjorde det dåtida Sverige till vad historikerna kallar en konglomeratstat.

Men vad som innebar en katastrof för det dåvarande Sverige, som också fick uppleva en statskupp i mars 1809 och en sönderkörd ekonomi, betydde också början till dagens Finland. Detta blev ett storfurstendöme under den ryske kejsaren som medgav sina nyvunna undersåtar en betydande grad av autonomi som medförde att gällande svensk lag och administration bestod. Detta blev grunden för det självständiga Finland som utropades den 6 december 1917.

Detta 200-årsminne har alltså måst utformas litet olika i våra båda länder, vilket är skälet för benämningen Märkesåret 1809. Detta har avsatt åtskilliga aktiviteter i båda länderna, på både central och lokal nivå, vilket är av stort värde för den kunskap om Sveriges och Finlands långa gemensamma historia, som tycks vara så bristfällig på båda sidorna om Östersjön.

Det har också genererat åtskilliga böcker. Många av dem handlar om själva kriget och statskuppen (bland annat livfullt skildrad av journalisten Börje Isakson i ”Två dygn som förändrade Sverige: 1809 års revolution”). Men mycket få av dem har diskuterat det storpolitiska perspektiv i vilket kriget skall ses. Det främsta undantaget är Napoleons skugga. Baler, bataljer och Finlands tillkomst (Söderströms/Atlantis, 362 s), som författats av den finske historieprofessorn Matti Klinge. Krigets bakgrund behandlas också översiktligt av Björn Gäfvert i Stormvindar. En bok om ödesåret 1809 (red Ingvar von Malmborg, Riksarkivet och Landsarkiven, 352 s).

Klinge har tre huvudteser. De är dels att det finska kriget var en liten sidoscen i det världskrig som Napoleonkrigen innebar, dels att det från början inte var kejsar Alexanders avsikt att lägga sig till med Finland, dels åter att man både på svenskt håll och i storfurstendömet anmärkningsvärt snabbt anpassade sig till det nya läget.

När det gäller den första tesen är det lätt att hålla med honom. Krigets huvudscen var i Centraleuropa. Napoleon kontrollerade kontinenten, sedan ryssar och preussare besegrats vid Friedland 1807. Härefter återstod egentligen bara England, Sverige och Portugal att tvinga till underkastelse. När Napoleon och Alexander slöt fred i Tilsit sommaren 1807 kom man överens om att tvinga Sverige och Portugal in i kontinentalblockaden mot England. Alexander hade nog räknat med att hans svåger Gustav IV Adolf (de var gifta med två badensiska systrar) frivilligt skulle anpassa sig till den nya ordningen. Det tog ett halvt år innan åtagandet att tvinga Sverige med i blockaden ens kunde börja omsättas i handling, vilket frestade på Napoleons tålamod. Men när kungen vägrade att ge sig för övermakten, marscherade ryska trupper i februari 1808 in över den svenska gränsen vid Kymmene älv och erövrade snart större delen av de finska länen och Åland samt hotade våren 1809 också det ”egentliga” Sverige, i Uppland och Västerbotten.

I jämförelse med de centrala frontavsnitten var de av Runeberg besjungna bataljerna närmast att se som skärmytslingar, menar Klinge, med små förband och med relativt små förluster som följd; många tusen dog dock i olika sjukdomar. Napoleons intresse för vad som hände på den avlägsna krigsskådeplatsen var måttligt, vilket bland annat visades av det halvhjärtade stöd han gav till planen på en dansk-fransk (för övrigt under ledning av marskalken Bernadotte!) landstigning i Skåne, som danskarna själva snart med tanke på den brittiska flottans närvaro och riskerna för svenska motaktioner mot Norge, inte heller drev med någon energi. Fred med Danmark slöts i Jönköping i december 1809 utan några landavträdelser.

Tanken på att annektera de erövrade områdena utvecklades sannolikt efter hand. Det finns intet som tyder på att detta redan överenskommits i Tilsit. Troligen påverkades Alexander av det på många håll positiva mottagande som de ryska trupperna fick när de ryckte fram och som väl också i sin tur påverkade hans generositet mot de nya undersåtarna. Några av de svenska officerare med rötter i Finland som 1788 ingått i det så kallade Anjalaförbundet, och ivrade för ett ryskt övertagande av de östliga länen, spelade säkert en roll. Sannolikt såg Alexander också möjligheten att genom en annektering neutralisera Sveaborgs fästning som Klinge antar ryssarna inte uppfattat som ett led i försvaret av de östra delarna av Sverige, utan som bas för anfallsföretag mot St Petersburg. Sverige gick två gånger under 1700-talet, 1741 och 1788, till anfall mot Ryssland.

När det gäller Klinges tredje tes om hur snabbt man på ömse sidor om Östersjön anpassade sig till det nya läget är det säkerligen, med undantag för bondeståndet där lojaliteten mot kungen var större, korrekt när det gäller storfurstendömet, men mera komplicerat när det gäller det nya lill-Sverige som uppstod efter freden. Klinge hävdar att man på militärt håll redan före kriget ansåg att Finland i långa loppet var omöjligt att försvara. Styrkeförhållandet mellan Stockholm och St Petersburg förändrades: den ryska maktutvecklingen var ju under 1700-talet betydande samtidigt som Sverige efter freden i Nystad 1721 blev en andrarangens stat.

Men sannolikt uppfattade inte Gustav IV Adolf läget på detta sätt. Kriget 1788–90, bara knappa två decennier tidigare, hade efter den svenska segern i sjöslaget vid Svensksund 1790, slutat med en fred utan landavträdelser. Sverige kunde tydligen ännu hålla stånd mot Ryssland. Dessutom hade man nu byggt färdigt Sveaborg, en av Europas modernaste fästningar. Man hoppades också att ryssarna, om de trots allt angrep, skulle fastna i Finlands mossar och skogar och få problem underhålla trupperna.

Det är sant, som beskrivits av Bernard von Beskow, att man i Stockholm särskilt efter statskuppen 1809, tycktes anmärkningsvärt litet störd av vad som hänt på andra sidan Bottenhavet. Detta berodde uppenbarligen på, som diskuteras i Henrik Edgrens bidrag till ”Stormvindar”, och utförligare i Åke Sandströms uppsats i en av Åbohistorikern Max Engman redigerad volym, Fänrikens marknadsminne. Finska kriget 1808-1809 och dess följder i eftervärldens ögon (Svenska Litteratursällskapet/Atlantis, 391 s), på en förträngningsmekanism. Freden var så katastrofal att den måsteförträngas. Särskilt blev detta ju fallet sedan 1812 års politik, som ju innebar att man gav upp tanken på att söka återerövra Finland, blivit rättesnöret: om revansch fick man inte tala.

Men även om man i förstone var lättad över att ha blivit av med den halstarrige kungen har historieforskningen klarlagt hur impopulär 1812 års politik länge var i de opinionsbildande skikten. Ännu under Krimkriget 1853–56 kunde Oscar I på allvar överväga att med stöd av en rätt bred medieopinion ingripa i kriget på västmakternas sida med syfte att ta tillbaka storfurstendömet, eller i alla fall Åland. 1812 års politik må vara ett uttryck för den förste Bernadottens strategiska blick (och vilja att säkra sin tron), men populär har denna politik – att undvika konflikt med Ryssland – aldrig varit.

Märkesåret 1809 har också kastat ljus över relationerna inom det svenska riket mellan dess olika delar, särskilt mellan ett ”egentligt” Sverige och Finland. Detta behandlas bland annat i essäsamlingen Maktens mosaik. Enhet, särart och självbild i det svenska riket (red Max Engman och Nils Erik Villstrand, Svenska Litteratursällskapet/Atlantis, 499 s). Nationalistiskt inställda finska historiker försökte redan under 1800-talet betona Finlands särskilda ställning inom det svenska riket och genom att tala om landet som Sverige-Finland konstruera en historisk bas för ett kommande självständigt Finland. Som Åke Sandström visat i sin ovan nämnda uppsats instämde svenska historiker under 1800-talet de facto i samma kör: så blev freden i Fredrikshamn lättare att bära.

Jonas Nordin hävdar i Engmans och Villstrands volym, att Finland visserligen var en integrerad del av det svenska riket eftersom man sände representanter till riksdagen och samma lagar gällde båda sidor om Östersjön. Men Nordin kommer ändå fram till slutsatsen att Finland inom denna ram sågs som en särskild del. Flera av uppsatserna i ”Maktens mosaik”, liksom Jan Samuelsons Eliten, riket och riksdelningen(Svenska Litteratursällskapet, 183 s) tycks tyda på att även om många i Finland födda nådde rikets högsta ämbeten, var den sociala mobiliteten mellan det egentliga Sverige och Finland utanför adeln liten. Bönderna och prästerna var inte särskilt rörliga – prästerna i de östliga länen måste kunna hygglig finska vilket i praktiken begränsade urvalet till dem som var födda där.

Vilka slutsatser man skall dra av detta kan nog inte avgöras förrän man undersökt hur den sociala mobliteten var mellan exempelvis Småland, Värmland och huvudstaden. Men att majoriteten av befolkningen på andra sidan Östersjön talade finska och ibland tyckte sig ekonomiskt eftersatt ledde, som redovisas av Petri Karonen i ”Maktens mosaik”, under 1700-talets riksdagar till åtskilliga klagomål. Man får av Engman och Villstrands volym ett klart intryck av att det knappast förekom någon medveten diskriminering av de östra länen i det dåtida Sverige och att de uppfattades som konstituerande delar av landet. När Finland nämndes som en separat enhet var det inte minst, som Torbjörn Eng behandlar i sitt bidrag i samma bok, i heraldiska sammanhang när Vasakungarna behövde furstetitlar att rada upp för att därmed bevisa sin legitimitet. Under 1700-talet, när enhetsstatsidén växte fram, hördes begreppet Finland alltmer sällan, vilket således också avspeglas i fredsfördraget 1809 där det inte är Finland som förloras utan ett antal namngivna län.

Vad innebar då freden för förhållandet mellan det nya Sverige och storfurstendömet? Många tycks tro att Fredrikshamn innebar ett brott i relationerna. Men svensk lag och förvaltningsordning fortsatte att gälla, svenska förblev länge förvaltningsspråket och ekonomiska och kulturella förbindelserna över Östersjön livliga. Runeberg var under mitten av 1800-talet den kanske mest läste författaren i Sverige. Men St Petersburg lockade och de forna ”östsvenska” länen, särskilt när huvudstaden flyttades från Åbo till Helsingfors, kom med tiden att orientera sig österut.

Historikern Harald Hjärne lanserade för 100 år sedan en tes, som också Matti Klinge och Max Engman ansluter sig till, nämligen att resultatet av Fredrikshamnsfreden blev att två Sverige kom till. Man behöver bara vandra i Helsingfors eller resa i landet för att inse att även om man är utomlands, känns det ändå inte riktigt så. Om Märkesåret 1809 kan bidra till att kunskapen om hur lika – också fysiskt – de båda staternas fundament är, har man ju också bättrat på den redan av historiska skäl stabila grunden för vårt framtida samarbete.