Filosofer i möte för att förstå vad som hände

Vad kan en filosof ha att säga om 11 september-attentaten? Rätt så mycket, faktiskt. Jürgen Habermas och Jacques Derrida är två av vår samtids allra mest erkända och inflytelserika tänkare. Giovanna Borradori, amerikansk filosof och New York-bo, upptäckte att de båda skulle komma till New York bara några veckor efter det att attentaten ägt rum. Varför inte göra två separata intervjuer där de, politiskt och filosofiskt, får tolka det som inträffat? Resultatet är en högintressant och kompakt liten skrift: Philosophy in a Time of Terror: Dialogues with Jürgen Habermas and Jacques Derrida (The University of Chicago Press, 200 s). Förutom de två intervjuerna innehåller boken också två essäer, en om Habermas och en om Derrida, där Borradori utreder filosofernas svar mot bakgrund av deras tidigare insatser som filosofer. Det behövs, eftersom det är två originella och komplexa tankesystem som ställts inför uppgiften att svara på frågan vad som egentligen hände den 11 september 2001.

Ett huvudtema i både Habermas och Derridas verk är frågan hur vi, här och nu, politiskt och moraliskt, ska förvalta den västerländska filosofiska traditionen. Habermas är tysk, verksam under efterkrigstiden. Han har således utvecklat sitt tänkande i en nation som tvingats bearbeta en enorm kollektiv skuld på grund av en totalitär regims brottsliga handlingar. Det avspeglas i hans tänkande, som centreras kring ett grundläggande av den konstitutionella demokratin som den bästa styrelseformen. Jacques Derrida är fransman, men också algerier, och fick själv uppleva förtrycket från den franska kolonialmakten under sin uppväxt. Han har gjort sig till den samtida filosofins provokatör par excellence. Derridas "dekonstruktiva" närläsningar av den västerländska filosofins klassiska texter syftar till att underminera intrycket att dessa representerar koherenta, värderingsfria tankesystem. Genom att bryta upp djupt rotade språkliga och filosofiska traditioner och begreppssystem frigörs nya sätt att tänka.

De båda filosofernas respektive metoder och intressen är således fundamentalt olika. Lägg till detta rätt krävande texter. Habermas har sin analytiska och begreppsliga noggrannhet och tyngd. Derrida har sin flödande, associativa stil med dess strategiska ordlekar. Det är därför en nära nog övermäktig uppgift att utifrån de båda filosofernas verk hitta några verkliga beröringspunkter, samtidigt som man tycker att sådana borde finnas. Både Habermas och Derrida gör ju anspråk på att tillhandahålla ett förhållningssätt till det västerländska idékapitalet i dess helhet. Det mest spännande med "Philosophy in a Time of Terror" är därför dess karaktär av experiment och händelse i sig. Boken är helt enkelt ett djärvt sammanförande av Habermas och Derridas respektive filosofier genom att de inbjuds att kommentera samma händelse, tillika en händelse av vittomfattande världspolitisk betydelse. Boken kan därför ses mot bakgrund av hur Derrida och Habermas som filosofer skiljer sig åt, och är även intressant för sitt breda och ovanliga grepp på 11 september-attentaten. Det som hände detta datum lämnar ingen oberörd och har provocerat fram reaktioner vars konsekvenser vi ännu inte kan överblicka. Det är också där Borradori, i sina möten med Habermas respektive Derrida, tar sitt avstamp. Varför och hur uppfattades 11 september som en händelse av så enorma proportioner?

Jürgen Habermas menar att det var först när han själv besökte New York några veckor efter attentaten som han insåg vidden av det som inträffat. Kamerorna hade inte förmått förmedla den existentiella skräck och förvirring som attentaten skapade hos dem som upplevt dem på nära håll. Men, vidhåller han, just det faktum att bilderna kablades ut över en hel värld, oredigerade och i realtid, gör händelsen unik. Aldrig någonsin har en världsomspännande publik fått ta del av så mycket verklighet som den 11 september 2001. Habermas kallar följaktligen det inträffade för "den första strikt världshistoriska händelsen".

Ytterligare en aspekt av det inträffade som Habermas upplevde på plats var en ökad misstänksamhet mot utlänningar och krav på ovillkorligt stöd från amerikanernas sida. För Jürgen Habermas är förmågan till fri och ostörd kommunikation själva grunden för en demokrati. Att vi över huvud taget kommunicerar innebär att vi gör anspråk på att det vi säger är sanningsenligt. Detta möjliggör ett rationellt samtal fria individer emellan, vilket i sin tur möjliggör rationellt grundade konsensusbeslut i viktiga frågor. Misstänksamheten och kravet på ovillkorligt stöd går därför emot hans ideal om att kommunikation och rationella argument ska ha absolut företräde när vi söker lösningar på gemensamma problem. Men händelsen är unik också såtillvida att den direkta och oförmedlade upplevelsen delas av en oöverträffat stor andel av mänskligheten. Vi var många som såg samma bilder, samtidigt, av hur tvillingtornen träffades, brann och störtade.

Derrida argumenterar å sin sida för att vi inte är kapabla att psykologiskt och pragmatiskt hantera händelsen. Vi kan inte tala om 11 september. Detta visar sig i vårt sätt att säga just "11 september", i vårt sätt att beteckna händelsen med ett datum. Vi använder oss av en retorisk refräng som tillstår att den inte vet vad den talar om. Händelsen utgör ett trauma som vi försöker behärska genom att ständigt repetera det i ett språk som egentligen är otillräckligt. Till detta läggs en annan, mindre pyskologisk och mer politisk, funktion. Beteckningen mals, med Derridas ord, i en "tekno-socio-politisk apparat" med syfte att monumentalisera det inträffade. Men repetionen av "nine-eleven", le 11 septembre, har snarast magiska, rituella och poetiska konnotationer. Den ingår inte i någon uttänkt strategi för att bemöta den globala terrorn.

Det är typiskt Derrida att, med hans egna ord, "vara uppmärksam på detta fenomen i språket". I den fransk-algeriske filosofens dekonstruktiva närläsningar är strategin ofta att fokusera på en hierarkisk ordning mellan språkliga termer. Typiska exempel skulle vara hur förnuft har prioriterats framför känsla, mannen framför kvinnan, det eviga framför det tidsbegränsade. Genom att rucka på dessa och liknande motsatspar når vi gränserna för de filosofiska texter i vilka dessa motsatspar struktureras. Derrida inför nya termer, och söker omvandla de invanda sätten vi har för beskrivning och förståelse. Originalstrukturen förtrycker vissa aspekter och utelämnar andra helt. Genom att fokusera på detta förtryck och detta utelämnande kan det rubbas, varpå det som tidigare varit marginaliserat blir belyst.

Derridas intervju är en vindlande och till synes spretig resa. Men hans kritik av uttrycket "11 september" visar vägen. Själva händelsen, menar han, är en attack på de språkliga, juridiska, politiska och ekonomiska system som borde kunna beskriva just en sådan händelse. Det var inte främst USA som stat och de stater, organisationer och aktörer som är beroende av USA som attackerades den 11 september. På alla nivåer och i alla diskurser, retoriska; politiska; ekonomiska; militära; juridiska och så vidare, är det USA som garanterar den rådande ordningens fortbestånd. USA är den yttersta garanten för de medel som vi har tillgängliga för att beskriva en händelse som 11 september. Derrida vill understryka att det är just dessa medel som hotas och som har satts ur spel i och med attentatet. Det innebär att själva möjligheten att förstå, tolka, beskriva, tala om och benämna skadades och traumatiserades. Om det inte vore för denna omständighet skulle sörjandet av offren vara lättare att hantera. Det är vår oförmåga att bearbeta "detta sår", att vi inte vet; att vi inte kan beskriva, identifiera och namnge som Derrida ser som det allra mest traumatiska med händelsen.

Habermas drar inte lika omvälvande slutsatser av 11 september som Derrida, men betraktar ändå den symboliska tyngd som målet för attacken hade som oövertraffad. USA är den starkaste motorn i den kapitalistiska och globalt omfattande modernisering som ligger bakom den nuvarande världsordningen, med en tydlig uppdelning i vinnar- och förlorarländer.

Den religiösa fundamentalismen ser Habermas därför som ett uttryck för arabvärldens förlorade kulturella och nationella självkänsla. Denna förlust, och synen på västvärlden som en syndabock, kopplar Habermas till moderniteten. I Europa och USA var (och är) det moderna projektet starkt förknippat med ett framtidslöfte. Men för många i arabvärlden finns inga löften och inga fördelar att hämta i moderniteten, endast smärtan och rotlösheten som följer på ett brott med traditionella sätt att leva. För Habermas är det viktigt att uppmärksamma denna skillnad i relationen till det moderna, och västvärldens okänslighet inför den, om man ska förstå drivkrafterna bakom arabvärldens missnöje. Vidare gör Habermas en åtskillnad mellan terrorism som har politiskt realistiska mål och den globala terrorismen, som enbart söker sprida skräck och förintelse och saknar all möjlighet att retroaktivt erkännas som "frihetskamp". Den är inget annat än brottsligt våld. Återigen centreras Habermas svar på denna våldets problematik kring behovet av kommunikation och demokrati. Det är när vi inte upprätthåller betingelserna för fri och ostörd kommunikation som våldet hotar att ta överhanden. För att motverka detta är det oerhört viktigt att vi upprätthåller möjligheten att se saker och ting ur den andres perspektiv.

Vi möter i "Philosophy in a Time of Terror" två sätt att angripa ett problem som tycks milsvitt åtskilda. Den ene vill se rationell kommunikation som ramen inom vilken situationen ska förstås och lösas. Den andre ifrågasätter hela det system inom vilket vi över huvud taget kan tänka oss en lösning. För Habermas är ingenting viktigare än att vi kommunicerar och försöker förstå varandra. För Derrida handlar det om att bearbeta det faktum att vi inte förstår, och att underminera den officiella retorik som vill dölja detta faktum. Ändå drar de båda filosoferna liknande slutsatser om de politiska utmaningar som 11 september och den globala terrorismen ställer oss inför. Internationella överrenskommelser och institutioner måste respekteras, anser de. Vi behöver nya initiativ till globala politiska lösningar. Habermas betonar, i sann kosmopolitisk anda, att en fungerande internationell världsordning kräver att nationalstaterna ger upp sin huvudroll i världspolitiken. I politiskt hänseende ska vi styras av andra värden än nationalism.

Och för Derrida är det, trots alla hans reservationer, inom det nuvarande systemet som nya initiativ måste komma. Det oacceptabla med bin Ladin och hans anhängare är nämligen inte bara grymheten och avsaknaden av respekt för liv, kvinnor och rättssystem, utan att det över huvud taget inte finns någonting att hämta från det hållet. Fundamentalisternas handlingar och ord visar inte mot någon framtid och har ingen framtid. Om han var tvungen att välja, ja, då skulle även Derrida välja den världsordning, det system som han kritiserar med utgångspunkt från 11 september-attentaten.

"Philosophy in a Time of Terror" har uppmärksammats och debatterats världen över. Och förmodligen har boken även stimulerat till ett överraskande initiativ från filosoferna själva. I juni förra året publicerade Jürgen Habermas och Jacques Derrida ett upprop där de menar att Europa har en unik uppgift att fylla. I svensk översättning finns artikeln publicerad i Arena (4/2003). Här ser Habermas och Derrida demonstrationerna mot Irakkriget som ett tecken på att Europa måste utvecklas till en starkare aktör på den globala arenan. Det är i första hand mot bakgrund av en europeisk idékontext som löftet om en global världsordning med rättvisa och frihet för alla har formulerats. Europa måste nu infria detta löfte.