Ett samtal om retorikens väsen

Cicero är en av det antika Roms bäst dokumenterade och mest sammansatta personligheter. Som kraftfull talare, mäktig politiker och hyllad advokat levde han under en stor del av sitt liv mitt i eller nära det romerska imperiets maktcentrum. Som retorisk teoretiker, brevskrivare, filosof och språklig nyskapare talar han fortfarande till oss med kraftfull stämma. Om talaren, som nyligen kommit i nyöversättning av numera bortgångne latinprofessorn Birger Bergh (Retorikförlaget, 117 s), skildrar ett flera dagar långt samtal mellan ett antal bemärkta män ur den romerska överklassen på en lantegendom i Tusculum utanför Rom. De hade träffats främst för att rådslå om det kritiska politiska läget i riket. Åsiktsutbytet kommer snart att koncentreras kring talekonsten och dess funktion i ett civiliserat samhälle. Cicero var bara 15 år gammal då detta möte ägde rum (91 f Kr) och han deltog således inte själv. Han fick enligt egen uppgift allt berättat för sig av sin äldre vän Gaius Aurelius Cotta, som var en av deltagarna.

Männen hade verkligen anledning att oroa sig. Efter en period av kraftfull expansion hade det romerska riket nu drabbats av inre motsättningar som hotade det republikanska statsskicket. Statsapparaten hade blivit komplicerad och trögstyrd. Förmögna privatpersoners starkt ökande jordinnehav skapade ett pyrande missnöje bland rikets många egendomslösa. En skarp politisk skiljelinje gick mellan de konservativa som stödde senatens makt ( optimates ) och de reformvänliga som ropade på en omfördelning av jordbruksmark ( populares ). Man fruktade ett inbördeskrig (vilket också bröt ut några år senare).

Då Marcus Tullius Cicero år 55 f Kr gav ut sitt verk, hade han en unik karriär bakom sig. Han föddes år 106 f Kr i den lilla landsortsstaden Arpinium. Hans familj tillhörde aristokratin, men saknade ämbetsmannatraditioner. Cicero blev med tiden en av Roms mest berömda advokater och skapade sig ett rykte som bländande talare. År 63 f Kr valdes han till konsul, den romerska statens högsta ämbete.

Efter ett blodigt inbördeskrig utsågs fältherren Julius Caesar år 44 f Kr till diktator på livstid. Samma år dödades han av en grupp sammansvurna anhängare av det republikanska statsskicket. I ett brev till sin vän Trebonius uttryckte Cicero (som nu dragit sig tillbaka från politiken) sitt gillande av mordet. I en rad hätska tal angrep han också Marcus Antonius, en av Caesars förtrogna män. Då denne tagit makten, fördes Cicero upp på en dödslista som omfattade 200 senatorer och mer än 4000 militära befattningshavare. De 7 september år 43 f Kr spårades den flyende Cicero upp av Marcus Antonius bödlar och slaktades på ett bestialiskt sätt i sin bärstol. Enligt historieskrivaren och senatorn Dio Cassius (född omkring 150 e Kr) spikades Ciceros avhuggna huvud upp på talarplattformen på Forum Romanum. Enligt samma källa skall Marcus Antonius hustru Fulvia ha stuckit sin hårnål genom Ciceros tunga. Nu var Cicero tystad för gott.

Deltagarna i samtalet i villan i Tusculum var inte vilka herrar som helst. Värden Lucius Licinius Crassus (140-91 f Kr) var konsul och en av sin tids största talare. I sällskapet fanns vidare Crassus svärfar Scaevola, rättsexpert och berömd talare. Här fanns också Marcus Antonius (143–87 f Kr), hög ämbetsman och lysande talare samt farfar till Ciceros baneman med samma namn. Två yngre män som redan utmärkt sig som retoriker hade också inbjudits – Julius Caesars farbror Gaius Aurelius Cotta och den av Cicero högt uppskattade Sulpicius Rufus. Under den första kvällen är stämningen till en början tryckt. Läget är verkligen bekymmersamt, och ett dovt missmod lägrar sig över den exklusiva skaran. Vid middagsbordet inspirerar emellertid Crassus sina gäster med sin lysande konversation, och snart verkar man ha haft det ganska trevligt. Sällskapet bryter upp i god stämning.

Nästa dags morgon samlas männen i skuggan av en väldig platan, och värden Crassus inleder ett samtal om talekonsten. Han påpekar dess samhällsnytta och sambandet mellan fred, lugn och retorikens utveckling. Han framhåller retoriken som en drivande kraft bakom all mänsklig civilisation. Mot detta invänder hans gamle svärfar Scaevola att Crassus nog överskattar talekonstens roll, och att det istället är klokhet och förutseende hos ledande män som skapar starka samhällen. Han pekar också med ett exempel på den skada som vissa talare åsamkat sina samhällen. Här börjar vi således skymta en diskussion om retorikens moraliska aspekter, en diskussion som fördes redan av Platon (bland annat i dialogen ”Gorgias”) och som fortfarande pågår.

Crassus tar härefter till orda på nytt. Han påpekar vikten av sakkunskap inom det ämnesområde som talaren tagit sig an, och verkar till en början starkt påverkad av sin svärfars genmäle.” För vad kan väl vara så vettlöst som den tomma klangen av ord, hur vackra och glänsande de än är, om de inte är uttryck för någon tanke eller vetande?” Crassus understryker emellertid, att en välinformerad talare inom varje tänkbart ämnesområde kan tala mer övertygande än en expert som inte är tränad i talekonsten. Han understryker således på nytt retorikens unika värde, men kopplar nu detta värde till kunskap inom det aktuella ämnesområdet. Retorikens historia ger många exempel som stöder ett sådant resonemang, men visar också hur en skicklig talare kan falla tungt om sakuppgifter inte stämmer. Ett färskt exempel är utbildningsminister Jan Björklunds felaktiga statistik som skulle styrka den svenska skolans förfall.

Så småningom tar Marcus Antonius till orda. Han betonar risken med att talaren uppfattas som mer bildad än åhörarna, särskilt om detta framgår av talarens språkbruk. Han ifrågasätter också värdet av traditionell bildning och teoretisk retorisk kunskap. Istället betonar han värdet av att talaren intuitivt anpassar språkbruket så att denne alltid talar så att ”folk förstår”. Detta kräver praktisk erfarenhet och det som idag brukar beskrivas som förmågan att ”läsa människor”.

Nu börjar de yngre männen (Rufus och Cotta) att ivrigt uppmana sin värd Crassus att definiera vad retoriken ytterst är. Kan man betrakta den som vetenskap? Crassus är till en början ovillig att utveckla detta ämne, men blir till slut övertalad. Han konstaterar att svaret beror på hur man definierar vetenskap. Om vetenskap innebär entydigt vetande, kommer retoriken inte att kunna definieras som vetenskap. Om vetenskap betraktas som en aktivitet där långt driven systematisering och empiriskt beprövade tumregler utgör grunden, kan retoriken betraktas som vetenskap.

Crassus fortsätter sedan sin ”föreläsning” med att betona vikten av naturlig talang hos talaren. Han betraktar det som en myt att intellektuell rörlighet och verbal spänst kan tränas till någon högre nivå om inte råmaterialet finns från början. Minus i utgångsläget kan dock förbättras, och det krävs alltid träning för att fullt ut förvalta en talang. Crassus ger dessutom exempel på unga män som trots träning är mediokra talare – men som ändå lyckats göra en hygglig karriär i staten. Man undrar onekligen hur Crassus skulle ha beskrivit till exempel Winston Churchill som talare. Denne var i hög grad en ”träningsprodukt” och hela sitt liv beroende av skrivna manus och närmast manisk förberedelse.

Ganska oväntat kommer den rutinerade ringräven och berömde talaren Crassus sedan att beröra en aspekt av talandet som ofta ges en framträdande plats inom retorikutbildningen i vår tid, nämligen rampfeber. Crassus medger att han själv förlamats av nervositet inför vissa tal, men hävdar att sådana reaktioner hos rutinerade och begåvade talare har sin grund i deras stora respekt för talarsituationen. Han pekar också på det faktum att en talare som har ”en dålig dag” till skillnad från skådespelare och idrottsmän inte ursäktas av detta utan snarare betraktas som dumma. Crassus ödmjukhet (hans rykte som talare till trots) hyllas härefter i ganska svulstiga ordalag av de båda yngre männen. Dessa eggar nu Crassus att avslöja sina yttersta hemligheter när det gäller effektiv talekonst.

Crassus torde till en början ha gjort dem besvikna. Han redovisar den gängse modellen för att definiera en problemställning (statusläran) och redogör för de olika momenten i förberedelsen av ett tal. Han understryker vikten av att talaren vinner åhörarnas förtroende, redogör för sakförhållandena och definierar tvistefrågan innan man redogör för sitt eget ställningstagande. Redan på Ciceros tid var dessa tumregler allmängods, och man kan tänka sig att de båda unga åhörarna väntade otåligt på att Crassus skulle röja sitt hemliga vapen.

Slutligen kommer Crassus till kärnan i sin metod. Han råder sina unga vänner att skriva ner sina tal ord för ord. Med pennan i hand hittar man den rätta rytmen, man kan balansera meningar och modellera fram en naturlig språklig rytm med ögats hjälp. ”Alla de tankar och fraser som är mest träffande på varje enskild punkt inställer sig automatiskt, den ena efter den andra, och under skrivandet inställer sig den korrekta ordställningen och satsbyggnaden av sig själv.”

Crassus påpekar dessutom att den behagliga språkrytmen från ett välskrivet manus fortsätter även när talaren börjar att tala oförberett och i stundens ingivelse. Det är som när ett fartyg uppnått god fart. När roddarna vilar på årorna, behåller fartyget sin rörelse och sin kurs. Detta är således en del av Crassus retoriska ”hemlighet”. Den andra delen utgörs av gedigen kunskap i det ämne som talet gäller. Crassus betonar vikten av intensiva studier och nyttan av en bred allmänbildning. På uppmaning av de andra ger Crassus exempel på en rad processer som förlorats därför att den som talade i saken brustit i juridiska kunskaper eller insikt i sakfrågan.

När Crassus avslutat sin långa och intensiva plädering för kunskap, ber de unga männen Marcus Antonius att på motsvarande sätt avslöja sina yttersta hemligheter. Denne understryker då, att retorisk förmåga och kunskap är två helt olika saker. I stället betonar han värdet av människokännedom, livserfarenhet och förmåga att inte framstå som ”vis bland dumhuvudena”. Talarens uppgift är att övertyga, och sakkunskaper bör han i varje enskilt fall inhämta från experter. Han kryddar sin framställning med en rad exempel.

När även Marcus Antonius slutat sitt tal erkänner de båda yngre männen att de fortfarande är förvirrade. Något av en antiklimax verkar ha inträffat. Var och en av de båda talarna har talat mycket övertygande, rutinerade retoriker som de är. Den gamle Scaevola anmärker att det blivit sent på dagen, och att han väntar gäster i sin närbelägna villa. Åldermannen har talat. Med detta slutar den första boken.

Vi har anledning att vara tacksamma mot hedersmannen Birger Bergh som valt översättningen av Ciceros verk som den sista uppgiften i ett beundransvärt livsverk. De återstående två delarna av boken kommer att översättas av latinprofessorn Anders Piltz.