Ett rasbiologiskt forskningsinstitut

Upprättandet av ett svenskt rasbiologiskt forskningsinstitut har länge utgjort ett önskemål inom vetenskapligt och socialt intresserade kretsar i vårt land. Under den senaste tiden ha kraftiga röster höjts, som yrkat på att redan inom en snar framtid åtgärder för förverkligande av detta önskemål vidtagas. Det är att hoppas att dessa planer vinna det understöd de förtjäna.

Det finnes ingen ny idé som ej mötes av motstånd. I detta fall kan man dock tryggt våga påstå att det motstånd, som möjligen skulle resas mot ett försök att äntligen realisera en plan som hittills ej haft någon fast form, i alldeles övervägande grad bottnar i bristande insikt om vad saken verkligen gäller. Det är beklagligt, ehuru på samma gånga ganska förklarligt, att talrika bildade personer, ja även en del biologer och läkare, ha en dunkel eller fullständigt skev föreställning om rasbiologien och dess mål.

Rasbiologien har till uppgift att tillämpa ärftlighetsforskningens resultat på människan och samhället. Vi veta med fullkomlig visshet att människan är underkastad samma orubbliga ärftlighetslagar som alla andra levande varelser. Kroppsliga och andliga egenskaper av alla slag, goda och dåliga anlag, ärftliga sjukdomar och defekter gå i arv från släktled till släktled och följa därvid samma lagar som gälla för växter och djur. Lika väl som en korsning mellan en rödblommig och en vitblommig växt lämnar en bastard vars avkomma klyves i rödblommiga och vitblommiga plantor, lika väl ger en förbindelse mellan två människor med olika ärftliga anlag – och vi äro alla mer eller mindre olika – upphov till en oftast ytterst invecklad klyvning. Rasbiologiens uppgift är först och främst att utreda egenskapernas nedärvningssätt. Ett oerhört arbete erfordras härför ty i de flesta fall föreligga ytterst komplicerade förhållanden. Talrika sjukdomar, t. ex. epilepsi och troligen flera sinnessjukdomar, äro t. ex. recessiva (vikande); de yttra sig endast hos personer som fått det ifrågavarande arvanlaget från båda föräldrarna och kunna därför nedärvas latent genom många släktled för att så oförmodat bryta fram efter ett äktenskap mellan två personligt friska individer.

Det teoretiska forskningsarbetet utgör grundvalen för rasbiologiens andra huvuduppgift, att verka för åtgärder till höjande av folkets biologiska hälsa och motarbetande av den rasförsämring som hotar kulturstaterna. Denna gren av rasbiologien kallas rashygien eller eugenik.

Man möter ibland den falska föreställningen att rashygienen vill med tvångsåtgärder reglera människans fortplantning och renodla goda stammar med ungefär samma metoder som användas i husdjursaveln. Rashygienen är ej alldeles utan skuld till denna missuppfattning; det finnes ensidiga och ytliga rasfanatiker, som med omogna reformprojekt skadat den eugeniska rörelsen. Men det är ingen fara för att dylika ideer skola få något inflytande, åtminstone ej hos oss; i Amerika, där man ej drar sig för radikala experiment i lagstiftningen, har man utom många välbetänkta åtgärder även genomfört en del väl brådstörtade reformer.

Den vederhäftigt och vetenskapligt grundade rashygienens program innehåller intet som ej bör kunna godtagas av var och en som känner något ansvar för kommande släktled. Utgångspunkten för de rashygieniska strävandena bildas av två ovederläggliga fakta. Varje folk är en blandning av rasbiologiskt bättre och sämre element; åtminstone ett par procent av befolkningen utgöras av höggradigt undermåliga, svårt ärftligt belastade individer. Lika säkert är att de sämre elementen – av orsaker som här ej kunna beröras – i de moderna samhällena i stort sett förökas starkare än de bättre. Om denna process får fortgå ostört, blir följden tydligen en kontinuerlig försämring av befolkningens kvalitet. Rashygienen, som söker efter medel att hejda den hotande urartningen, har sig ingalunda en lätt uppgift förelagd. Ett radikalt medel är att genom permanent isolering eller andra åtgärder avstänga de skadligaste elementen från fortplantning; när det gäller höggradigt undermåliga och med säkerhet ärftligt, ej blott personligt degenererade individer, äro sådana åtgärder utan tvivel berättigade. Men de äro ej så effektiva som man ofta föreställer sig, därför att de dåliga arvanlagen, som förut antytts, i många fall endast visa sig hos en ringa bråkdel av de individer som bära dem och föra dem vidare till kommande släktled. De åtgärder som i stället avse att positivt gynna de bästa elementen kunna ej här beröras; problemen äro ytterst invecklade och ha beröringspunkter med talrika sociala och ekonomiska spörsmål. Rashygienen står visst ej, som man stundom gjort gällande, i någon opposition mot humanitära eller allmänt hygieniska strävanden utan sammanfaller tvärtom delvis med den personliga och sociala hygienen. Personlig förbättring av individen genom uppfostran, ett sunt levnadssätt o.s.v. kan visserligen aldrig förbättra arvanlagen, men kan indirekt utöva stort inflytande på kommande generationers sammansättning.

För närvarande gäller det framför allt att samla kunskaper. Ett intensivt arbete måste nedläggas på utforskandet av människans ärftlighetsförhållanden. Frågor av den största teoretiska och praktiska räckvidd vänta på sin lösning, men arbetet är förenat med osedvanliga svårigheter; dels kan man ju ej anställa ärftlighetsexperiment som hos djur och växter, dels förete talrika egenskaper en mycket invecklad ärftlighetsgång. I grunden är det alldeles oriktigt att tala om egenskapernas nedärvning; vad som går i arv är ej de personliga egenskaperna, vilkas beskaffenhet i hög grad är beroende av den yttre miljön, utan de ärftliga anlagen, arvenheterna. Slutsatser som dragas ur de personliga egenskaperna äro ofta bedrägliga, först mödosamma undersökningar över tidigare och när så är möjligt senare släktled kunna giva någon upplysning om de ärftliga anlag som ligga därbakom.

Enskilda forskares krafter äro naturligtvis otillräckliga för lösningen av dessa omfattande frågor; de måste utredas vid centrala forskningsinstitut, där ärftlighets- och släktforskare, läkare, biologer och statistiker kunna samarbeta. Detta har man på många håll insett; England och Amerika har vartdera ett stort institut för rasbiologisk forskning, och vid universitetet i Kristiania finnes sedan två år tillbaka ett mindre institut. I vårt land äro betingelserna för en framgångsrik forskning ovanligt gynnsamma; befolkningen är i många trakter jämförelsevis rasren, och våra kyrkböcker innehålla fullständigare uppgifter än i något annat land. Vi äga vidare en framstående rasbiolog och släktforskare, docenten Herman Lundborg i Uppsala, som utfört banbrytande och i hela världen högt skattade undersökningar, vilka utgöra en borgen för att ett under hans ledning stående institut skulle bli en heder för svensk forskning. Sverige har goda utsikter att bli ett föregångsland på detta område. De engelska och amerikanska instituten äro visserligen utrustade med rikare hjälpmedel än som kunna komma i fråga hos oss, men de engelska rasbiologerna använda något ensidiga statistiska metoder, och amerikanerna äro ej så litet ytliga.

Men vad som skall göras bör göras snart. Ej i främsta rummet därför att vi annars löpa fara att bli överflyglade av andra länder – i Tyskland stod frågan om inrättandet av ett stort riksinstitut för släkt- och ärftlighetsforskning på dagordningen, men så kom kriget emellan – utan för sakens egen skull. Ett folks största rikedom är, som Lundborg i flera läsvärda populära uppsatser framhållit, folket självt, d.v.s. en sund och god arvmassa; dess framtid beror ej i ringa grad på hur denna arvsubstans är beskaffad och hur den vårdas. Kriget har skänkt dessa synpunkter ökad aktualitet; konkurrensen mellan folken kommer utan tvivel att bli ännu hårdare än förr. Endast en fri, förutsättningslös och målmedveten vetenskaplig forskning kan sätta oss i stånd att bevara och som man får hoppas förbättra vårt folks biologiska hälsa. De medel som anslås till understöd av sådan forskning skola inom en relativt snar framtid vinnas mångfaldigt igen.