Ett litet steg för rymdfarten

Örnen har landat! Det utropade astronauten Neil Armstrong för 40 år sedan vid den historiska landningen på månen inför en församlad världs tv-publik. Efter det historiska lilla steget för människan men stora steget för mänskligheten på månens yta tog Armstrong och Edwin ”Buzz” Aldrin en kort promenad på två och en halv timme. Därefter var det dags att återvända till jorden. Ytterligare tio astronauter besökte månen åren 1969–72. När Apollo 17 lämnade månen i december 1972, innebar det emellertid ett tvärt slut på månfärderna. Drömmarna om en permanent månbas lades undan, och rymdfarten fick en infrastruktur som varit svår att vidareutveckla. Lagom till 40-årsjubileet ser det dock ut som om en ny kapplöpning till vår närmaste himlakropp håller på att starta.

Månlandningen var en triumf för USA och rymdstyrelsen Nasa. Rymdkapplöpningen hade dock börjat med ett trauma för amerikanernas självbild. Den 4 oktober 1957 sände Sovjetunionen upp satelliten Sputnik i en omloppsbana runt jorden. Prestigeförlusten var inte det värsta för USA. Sovjets försprång berodde på att de hade utvecklat raketer med större lyftkraft, och som även kunde bära kärnladdningar. Rymdfarten kopplades till kalla kriget.

Raketprogrammet drevs hastigt igenom för att ta igen det sovjetiska försprånget. Det resulterade i misslyckanden som raketen Vanguard, med öknamn som ”flopnik” och ”kaputtnik”. Intrycket att USA halkade efter förstärktes av att misslyckandena skedde inför öppen ridå under mediernas bevakning. I Sovjet visades endast hjältarna och framgångarna, medan de olyckorna gömdes.

President John F Kennedys valkampanj och installationstal byggdes upp kring ”The New Frontier”, löften om framtidsinriktat ledarskap och handlingskraft, och där passade rymdprogrammet väl in. När Sovjet drygade ut ledningen genom att sända ut den första människan i rymden den 12 april 1961, kosmonauten Jurij Gagarin, tillkännagav Kennedy att det amerikanska rymdprogrammet skulle ha som mål att före decenniets slut landsätta en man på månen och föra honom tillbaka till jorden. Det var ett fantasieggande och prestigefyllt mål, som samtidigt var gripbart.

Kärnan för såväl den amerikanska som den sovjetiska raketforskningen var forskare från Nazitysklands raketforskning vid anläggningen i Peenemünde, ledda av den briljante Wernher von Braun. De tyska forskarna betraktades med en blandning av beundran och misstänksamhet, och fick skulden för de första misslyckandena. ”Deras tyskar är bättre än våra tyskar” var en sur amerikansk kommentar, fast det ryska raketprogrammet främst leddes av den snillrike Sergej Koroljov.

Wernher von Braun var en visionär, men även en utmärkt säljare. Det hade gett honom Hitlers förtroende att bygga V1- och V2-raketerna, som var lika tekniskt avancerade som militärt värdelösa och kostsamma. Han påverkade den allmänna opinionen i USA genom att producera och medverka i en mycket populär tv-serie om rymdfart från Disney. Där förklarade von Braun koncept om månfärder, rymdstationer och rymdskyttlar som han hade kommit på långt före sin tid.

Jubileumsboken Rocket Men: The Epic Story of the First Men on the Moon (Viking, 416 s) av Craig Nelson innehåller kanske för många intervjuer ur väl många synvinklar, men den illustrerar att Apolloprogrammet var så stort att många tillfälligheter spelade in. En tillfällighet var den hårda debatten inom Nasa om hur månlandningen skulle gå till. Till en början lutade styrelsen mot att farkosten skulle landa och vända som en enhet, då dockning mellan en landare och ett moderskepp sågs som för riskabel. Ingenjören John Houbolt tillhörde minoriteten, som först efter en intensiv lobbykampanj fick igenom dockningen. Det var rätt metod, då vikten på månlandaren och därmed kostnaden kunde sänkas.

Den 16 juli 1969 startade Apollo 11 från Cape Canaveral, med en vikt på bara 3 000 ton och en höjd på 130 meter. Rymdskeppet, Apollo 11, bestod av tre delar: rymdkabinen Columbia där astronauten Michael Collins stannade under landningen, månlandaren Eagle och däremellan en servicemodul.

Den 20 juli klockan 21.17 svensk tid landade Eagle i det område som kallas Stillhetens hav. Landningen var väl inrepeterad för bästa effekt i tv-mediet, vilket fått vissa att tro på konspirationsteorin att den spelats in i studio. Astronauterna yttrade noga inövade fraser, planterade den amerikanska flaggan, samlade in sten och lämnade kvar en minnesplakett. Från Vita huset sändes i tv ett radiosamtal mellan president Richard Nixon och Neil Armstrong. Apollo 11 landade i Stilla havet enligt planerna den 24 juli och bärgades av hangarfartyget Hornet med president Nixon ombord.

Propagandasegern var rymdkapplöpningens höjdpunkt. Konflikten utmålades som en kamp mellan marknads- och planekonomi, men USA avgick med segern genom en effektivare planering i Nasas centraliserade system. Sovjetunionen hade konkurrerande projekt mellan civila och militära organisationer. Det fanns en lyckad synergi mellan en tydligt avgränsad uppgift, stora ekonomiska resurser och kunskapen hos von Braun och hans ingenjörer.

Rymdfarten var det tekniska samhällets skyltfönster. I populärkulturen, som i Stanley Kubricks film ”2001 – ett rymdäventyr” från 1968, tog man för givet att mänsklighetens framtid låg i rymden. Det var snarare globaliseringen som uppfattades som omöjlig genom kalla kriget, och den fria rörligheten skulle finnas bland himlakropparna.

Allmänhetens intresse lade sig. Tävlingsmomentet i de tekniska bragderna var borta. Rymden förblev big science, spetsforskning med stora investeringar i utrustning. De statliga rymdstyrelsernas roll blev helt dominerande. Privat företagsamhet och ideell sektor, som före rymdkapplöpningen lett raketforskningen, pressades bort av regleringar och bilaterala avtal. Bland dagens rymdentusiaster avfärdas månfärderna ofta som en rätt poänglös kamp om att placera ”flaggor och fotavtryck”.

Den framstående rymdhistorikern Roger Launius noterar i sin historiografi Interpreting the Moon Landings: Project Apollo and the Historians , i tidskriften History and Technology (22:3, 2006) att samtida kommentatorer såg Kennedys deklaration som ett snyggt, sammanhållet och rationellt statligt projekt för det allmänna bästa. Kritiken kom först senare, då många kopplade samman president Dwight Eisenhowers varning om det militärindustriella komplexets ökande makt med rymdfärderna. Sociologen Amitai Etzioni lade grunden för vänsterns kritik i ”The Moon-Doggle: Domestic and International Implications of the Space Race” från 1964; resurserna som satsas på månfärder är en flykt för att slippa lösa de problem med fattigdom, sjukvård, utbildning och mänskliga rättigheter som plågar planeten jorden.

Det är talande att Etzionis uppmaning att omfördela Apolloprojektets budget gjordes samma år som president Lyndon Johnson startade Great Society-programmet. Samma tankar om storskalighet och planering gick igenom rymdfarten, välfärdspolitiken och Vietnamkriget.

President Ronald Reagans rymdförsvarsprojekt SDI väckte på nytt intresset för rymden på 80-talet. Launius påvisar att SDI:s kostnader på mer än 44 miljarder dollar även gjorde fler konservativa skeptiska till rymdfarten. Den kritiserades för att göra av med alltför mycket skattepengar, med alltför vaga fördelar till forskningen. Om nu forskningen i samband med månfärderna hade gett så stor avkastning, varför gjordes inte den forskningen ändå, frågade den konservative historikern Walter McDougall.

En av de mest kända förespråkarna för rymdturism och privat rymdfart på senare tid är Edwin ”Buzz” Aldrin . I sina memoarer Magnificent Desolation: The Long Journey from the Moon (skriven tillsammans med Ken Abraham, Harmony, 336 s) berättar han om svårigheterna efter rymdkapplöpningen. Först 1998 blev det lagligt för privata företag i USA att skicka upp farkoster i rymden och ta ned dem till jorden igen. Dessförinnan hade staten monopol på återanvändbara farkoster och motsatte sig rymdturism.

Launius pekar i sin artikel på att den viktigaste återhållande faktorn är kostnaden för att ta sig upp ur jordens gravitationsbrunn. Astronauten och forskaren Harrison Schmitt beräknar att kostnaden för att ta upp en liter vatten till låg omloppsbana går på 13000 dollar.

Wernher von Braun förstod att det första steget ut i rymden borde ha varit byggandet av rymdstationer för att sänka kostnaderna av uppskjutningar i omloppsbanan. Istället satsade man på att nå månen direkt. ”Von Brauns förbannelse” var att USA vann kapplöpningen men till priset av en infrastruktur som inte skulle visa sig hållbar. Endast 24 människor har rest till månen, och hälften av dem fick inte ens sätta sin fot på ytan.

Läget för rymdtransporter liknar flygets mellanperiod på 20-talet när tillverkarna både kontrollerade flygplansproduktionen och flyglinjerna. När anti-trustlagstiftning frigjorde flygbolagen kunde de lösa upp flaskhalsar i infrastrukturen. Det gav transporter till rimliga priser och skäliga avkastningar på investeringarna.

För att pressa transportpriset måste rymdfarkosterna specialiseras, och en sådan specialisering är att tillverka rymdplan för enbart lyft upp till ”rymdknutar” på 250 kilometers höjd. Det skulle sänka priset per kilo att få upp något i omloppsbana.

Utvecklingen kan sporras av pristävlingar. Pris har fördelen av att engagera fler företag och organisationer, som måste visa resultat för att vinna. Det öppnar också för entusiaster att konkurrera på mer likvärdiga villkor. X-prize var ett pris instiftat 1995 på 10 miljoner dollar till den förste som byggde en farkost som kunde bära tre personer upp i rymden och tillbaka två gånger inom en tidsrymd på två veckor. Priset vanns redan 2004 av rymdplanet Spaceship One.

En ny kapplöpning har inletts. USA, Kina, Japan och Indien planerar bemannade månfärder till 2020 vilket sätter press på Ryssland och den europeiska rymdorganisationen Esa. Nasa planerar även att etablera en bemannad månbas till 2020. Fyra expeditioner med fyra mans besättning som stannar i en vecka blir första steget. Bemanning ett halvår i taget blir sedan nästa uppgift. Den ekonomiska krisen har slagit mot Nasas budget, och det verkar som om månbasen kommer att senareläggas.

Den 14 november 2008 inträdde Indien i månklubben genom att landa en sond från satelliten Chandrayaan-1. Indien har en medveten lågkostnadssatsning, månsonden kostade 80 miljoner dollar, vilket är hälften av vad andra länders sonder kostat.

Den nya rymdkapplöpningen riskerar att sluta snöpligt. Apolloprogrammet kostade 150 miljarder dollar i dagens penningvärde och slukade mer än tre procent av den federala budgeten 1964–66. I den ekonomiska krisens spår finns inte resurserna för att göra symbolvinster som under kalla kriget. Det är nödvändigt att se till vilka funktioner som rymdfarten skall utföra, och anpassa organisationerna till dessa.

Rymdturism, pristävlingar och budgetprogram är inte lika glamorösa som Apolloprogrammet men involverar fler människors kreativitet i att bygga en hållbar tillväxt för rymdfarten. Då kan örnen landa på månen för att stanna.