Etnisk copyright - en affärsidé i rättvisans namn

Nyligen bestämdes det att kvarlevorna av 13 aboriginer som under ett drygt sekel funnits i svenska museer skall återsändas till Australien. Skeletten fördes till Sverige av en svensk forskarexpedition som hade skändat aboriginska gravar under en forskningsresa. Representanter för Australiens urbefolkning har strävat efter att kvarlevorna skall återbördas till de nu levande anförvanterna. Skeletten skall troligtvis föras tillbaka till Australien i slutet av nästa år.
Det aktuella exemplet från Sverige är bara ett av flera fall under senare år där urbefolkningar lyckats med att återbörda inte bara kvarlevorna av bortgångna medlemmar utan också kontrollen över skilda konstverk och religiösa kultplatser. För många medlemmar av urbefolkningarna såsom aboriginer, inuiter och indianer har kolonial- och västländernas innehav och kontroll av gruppernas mänskliga kvarlevor och konstverk betraktats som den slutgiltiga förolämpningen efter århundraden av förtryck. Från urbefolkningarnas sida har det också
uppfattats som oerhört kränkande att just de majoritetsbefolkningar som tidigare såg ner på deras kulturella traditioner för närvarande utnyttjar dessa för egen ekonomisk vinning till exempel genom försäljning av aboriginernas konstverk.
Det stora projektet för olika urbefolkningar runt om i världen har under de senaste decennierna således varit att återerövra sina kulturer och ställa kolonialmakterna till svars inte minst då ur en ekonomisk synvinkel. I denna globala rörelse har man tagit hjälp av internationella organisationer som FN. Ett viktigt dokument som kan sägas figurera som politisk inspirationskälla är just FN-dokumentet "Protection of the Heritage of Indigenous People" från 1997. Att urbefolkningarnas politiska strävanden sammankopplats med FN och dess särskilda betoning på mänskliga rättighetsfrågor har säkerligen bidragit till att dessa grupper erhållit en särskild moralisk prestige i världssamfundets ögon. Det idégods som kan vaskas fram ur ovanstående dokument och ur flera aktivisters
arbeten är att urbefolkningarna i en betydelsefull mening äger sina kulturer och att de kulturella inslagen kan och skall hanteras som exklusiva egendomar vars användning helt skall bestämmas av urbefolkningarnas egna medlemmar.

Under senare år har det dock vuxit fram en tydlig kritik av den specifika agendan hos denna "globala rörelse", en kritik som kommit från personer som i princip har uttryckt starka sympatier inför urbefolkningarnas krav på historisk rättvisa och gottgörelse. Kritiken har bland annat varit riktad mot det statiska kulturbegrepp som många gånger varit underförstått i urbefolkningarnas krav på en ökad kontroll av sina kulturarv. Kritiken utgår ifrån att kulturer inte kan skyddas eller isoleras genom några artificiella stängsel såsom lagar och förordningar. Kulturer är i stället dynamiska fenomen som ständigt och jämt utvecklas genom samspel och lån från andra kulturer. En annan kritisk punkt är vilka kriterier på medlemskap som flera av urbefolkningarna utgår ifrån. I en del fall
handlar det om etnocentriska och "rasmässiga" definitioner som har haft klart exkluderande effekter. Dessa aktuella definitioner går också stick i stäv med andra historiska definitioner på medlemskap vilka varit mer öppna och inkluderat människor med flera olika ursprung.
Vissa representanter från olika urbefolkningar har också ställt svärsmälta krav till olika museer och kulturinstitutioner. I Australien har till exempel museer fått påtryckningar från manliga representanter att de kulturella artefakterna bara skall hanteras av män från gruppen. Andra krav har gällt utställningarnas utformning och innehåll där "politiska korrekthetsskäl" ofta tagit överhanden när forskningen kommit fram till mindre smickrande sanningar om exempelvis diskrimineringsförhållanden inom grupperna. Mer allmänt är också urbefolkningarna ytterst heterogena med varierande språkliga, religiösa och kulturella identiteter.
Det är följaktligen inte alltid så lätt att avgöra vem som talar för vem och i vilken utsträckning skilda
minoriteter inom minoriteten får komma till tals genom den politiska representationen. Flera urbefolkningar kringgärdar också sina religiösa traditioner med sekretess vilket gör det svårt för utomstående att förstå innehållet i urbefolkningarnas krav och ta ställning till deras tyngd.
En annan vanlig kritik har gällt olika former av kommersialisering av urbefolkningarnas kulturella identiteter. När dessa grupper mer och mer har börjat utnyttja moderna patent- och copyrightlagstiftningar för att sälja sina kulturella artefakter riskerar andra viktiga skäl för att respektera den kulturella integriteten att komma i skymundan. Ett vanligt argument som har haft en stark genklang i rättsliga sammanhang är nämligen att urbefolkningarnas kulturer skall skyddas från en förytligande kommersialisering just därför att de kulturella inslagen ofta har en djup religiös eller existentiell betydelse, en betydelse som skulle kunna gå förlorad om inslagen gjordes till produkter på en ekonomisk marknad.

En forskare som behandlar ovanstående former av kritik på ett intressant sätt är professorn i antropologi vid Williams College Michael F Brown. I en aktuell bok, Who Owns Native Culture? (Harvard University Press, 315 s), tar Brown upp en rad olika exempel på brännande rättsfall där olika urbefolkningar har stått i intressekonflikter med statliga institutioner, majoritetsbefolkningar, företag eller privatpersoner. Han diskuterar också i boken vilka problem och möjligheter som användandet av den moderna lagstiftningen kring "intellektuella egendomsrättigheter" har i samband med urbefolkningarnas krav på en ökad kontroll av sina kulturarv. Den gemensamma nämnaren hos alla de exempel som Brown behandlar gäller till stor del just urbefolkningarnas kontroll av olika nyttigheter eller värden som har en särskild identitetsskapande betydelse. Detta kan gälla kontrollen av speciella landområden, användandet av symboler och namn samt försäljningen av konstverk och naturmediciner. Vissa av rättsfallen gäller också hur
urbefolkningarnas liv och vardag har gestaltats genom fotografier, böcker och i skolundervisningen.
Det säger sig själv att denna brokiga samling av exempel inbjuder till olika moraliska problem och att skilda lösningsförslag därigenom är påkallade - inte minst genom att rättsfallen har aktualiserats i helt skilda samhällsomständigheter.
Vissa urbefolkningar, som Zunistammen i New Mexico, hade under 80-talet bittra konflikter med en enskild markägare som vägrade att öppna sina markområden för gruppens traditionella pilgrimsresor. Genom att Zunistammen kunde påvisa pilgrimsresornas långa historia blev det möjligt för gruppen att övertyga myndigheterna om markägarens orättfärdiga handlande.
I den amerikanska delstaten Wyoming finns det vidare ett berömt berg, "the Devils Tower" (eller "The Bear Lodge" i urbefolkningens terminologi), som är populärt bland bergsklättrare och olika new age-grupper. Många känner säkert till berget genom Steven Spielbergs science fiction-film "Närkontakt av tredje graden".
Uppe på berget har den lokala indianbefolkningen under många år utfört rituella soldanser som kräver en stark koncentration av deltagarna. Gruppens medlemmar klagade också under en lång tid över att de blivit allvarligt störda i sina danser av bergsklättrande turister. Ett kompromissförslag förhandlades fram mellan indianbefolkningen och myndigheterna vilket starkt uppmuntrar bergsklättrare att undvika bergsklättring under juni månad. Förslaget har i stor sett respekterats och de enda bergsklättrarna som numera råkar gå fel är utländska turister.
I argumentationen för att förhindra bergsklättring på "the Devil Tower" (och i liknande fall) använde sig indianbefolkningen bland annat av en analogi som tagits emot med blandade reaktioner. Analogin lyder: "Hur pass rimligt vore det om myndigheterna tillåter bergsklättrare att öva på S:t Patrick"s Cathedral i New York City?". Motståndarna har å andra sidan kontrat med frågor som "Hur pass rimligt vore det om Colorados Aspen stängdes för skidåkning under
decembermånad för att respektera den amerikanska urbefolkningens religiösa traditioner?" Denna form av pajkastning säger en del om det stundtals uppskruvade debattläget vilket knappast bidragit till att befrämja en mer respektfylld och inkännande dialog.
Ett annat exempel som Brown tar upp i sin bok är det danska leksaksföretaget Legos tidigare förslag att använda sig av maorinamn för att beteckna leksaksfigurer, ett förslag som Nya Zeelands urbefolkning försökte stoppa. Förhandlingarna mellan Lego och maorifolket fick till konsekvens en ny etisk kod hos företaget som bland annat innebär en större lyhördhet inför urbefolkningarnas önskningar. Andra omdiskuterade och illustrativa exempel gäller den indianska solsymbolen på deltstaten New Mexicos flagga och det australiska flygbolaget Qantas användande av aboriginernas konst och symboler i sina flygplan. Försäljningen av urbefolkningarnas konstverk har också stått i fokus för den aktuella debatten där frågor om vilka konstverk som är "äkta" varit centrala.

Michael F Brown menar dock att den moderna lagstiftningen kring ”intellektuella egendomsrättigheter” kan vara svår att tillämpa när det gäller urbefolkningarnas idéer och konstverk. Lagstiftningen utgår nämligen ofta från individuella ägandebegrepp vilka står i bjärt kontrast mot urbefolkningarnas mer kollektiva ägandeformer. Vad urbefolkningarna också önskar är ett permanent skydd av idéer eller konstverk som uppfattas vara genomsyrade av ett religiöst innehåll.
Den aktuella lagstiftningen erbjuder dock bara ett temporärt skydd. Det är också svårt att exakt bestämma originaliteten och vilka som varit upphovsmän om man bara har att tillgå muntliga traditioner. Den moderna lagstiftningen innebär också att människor på ett skäligt sätt kan använda sig av copyright-bestämt material så länge användandet inte hotar de finansiella intressena hos den som har copyright (den så kallade fair use doctrine). Detta gäller särskilt användningar inom den privata sfären. (Hur många vet till exempel att födelsedagssången ”Happy Birthday” har en copyright-bestämmelse ända fram till 2019 i USA? Detta förhållande förhindrar dock inte att man kan sjunga denna sång inom hemmets väggar.) Många aboriginer har dock en betydligt mer ”holistisk” syn på sina konstverk där varje del och speciell användning kvalificeras med klara restriktioner.
Brown ställer sig skeptisk till urbefolkningarnas utnyttjande av den ekonomiska marknadens mekanismer samt statens lagar och förordningar. Den kritiska frågan för Brown är varför urbefolkningarna använder sig av en ”förhandlingslogik” som representerar allt det som urbefolkningarna tidigare tagit avstånd ifrån, nämligen den globala kaptialismen och den förtryckande nationalstatens institutioner. Han menar dessutom att urbefolkningarnas kulturer ofta är konglomerat av skilda kulturella influenser och att det således är svårt att hävda att en kultur är något klart entydigt som ägs av en bestämd befolkning. Hans eget kulturideal är också ett ideal som betonar värdet av en öppen kulturöverskridande kommunikation där olika befolkningar lär sig av varandras kulturella traditioner.
Här uppenbarar sig emellertid en tydlig svaghet i Browns resonemang. Om värdet av ett dynamiskt kulturutbyte betonas är det då inte naturligt att urbefolkningarna har tagit till sig flera delar av den moderna marknadsekonomin – och då särskilt lagstiftningen om ”intellektuella egendomsrättigheter – för att just befrämja sina egna politiska intressen?
Vad som heller inte får glömmas bort är att diskussionerna til syvende og sidst handlar om att få en upprättelse och en kompensation inom en rad olika samhällsområden, där frågan om ”ägandet av ens kultur” utgör en av flera centrala inslag. Att förhindra att andra tar kontrollen över det som man själv har skapat är kanske i detta sammanhang en av de allra viktigaste symbolfrågorna.

Hans Ingvar Roth
är teol dr och forskare
vid Centrum för
multietnisk forskning vid
Uppsala universitet.