En fritänkares betraktelser I.

Redan Abraham var ej endast rik på boskap, han hade också silver och guld, och handel är från äldsta dagar ett medel, varigenom människorna förskaffa sig det, som de icke med egna händer kunna frambringa. Deras tid och krafter räcka på sin höjd till att nödtorftigt förse dem med en ringa del av vad de behöva för sitt uppehälle och sin trevnad. Möjligheten att köpa bespar dem många mödor, gör livet lättare och skänker dem ledighet till andlig verksamhet, förströelse och vila. Handeln blir därigenom förutsättningen för befrielse från tungt, jordbundet och oavbrutet arbete och det första upphovet till all kultur. Den närmar de olika hushållen, stammarna och folken till varandra, öppnar samfärdsvägar, framtvingar i ändlös rad nyttiga upptäckter, sporrar verksamhetslusten och har utformat de praktiska grundvalarna för hela den mänskliga värld, i vilken vi nu leva. Då den klumpiga och oviga byteshandeln småningom avlöstes av penningen, var detta icke en olycka utan tvärtom något av det högsta goda, som vårt släkte förstått att betjäna sig av. Smädad av lättingar och oduglingar, ehuru hemligt åtrådd, har penningen satt vingar på det utbyte, som förut trögt och besvärligt släpade sig efter marken. Penningen är aladdinslampan, som gör människan rörlig och fri och i en blink skaffar det önskade. Den fattigaste skogshuggare blir lätt om hjärtat, ifall han på hemvägen har en sparad slant i fickan, just därför att han fort och lätt och efter eget val för den kan få vad han har lust till.

Ju vidare handeln breder sig över jorden och ju friare den rör sig utan konstlade hinder, dess rikligare kan människosläktet i sin helhet tillgodogöra sig jordens alla håvor. Där handeln lamslås, förvandlar nöden folket till tjuvar. Handel är dock ingenting, som kan påbjudas som ett åliggande, utan den vilar på tävlan och förvärv, följaktligen på en vidsträckt äganderätt. Om all äganderätt kunde avskaffas, upphörde också förvärvet och handeln och i det samma skulle hela var tillvaro förgrovas, materialiseras och sjunka tillbaka tusentals år till ett vildmarksliv, där vi med blodiga händer finge skaffa oss rov för stunden. Äganderättskänslan finns redan hos djuret, som kämpar för sin lya, sina ungar och sin hopbragta föda. Bland oss människor är allmän egendomsgemenskap ett asiatiskt ideal, ej ett västerländskt. Vi europeer sitta ej vid en helig flod och drömma, och ej heller ha vi ro att som slaverna ligga i vintersömn på ugnen. Vi vilja slippa att dagligdags hänga med armarna om halsen på bröder och växla fromma judaskyssar, ty vi trivas med att ha händerna fria. Mannen på landsvägen anser sig äga sina kläder och den slitna portmonnän i fickan, och inte skulle han säg nej till en stuga på egen torva.

Det ej minst viktiga är mellanhänderna och småhandeln. Apelsiner och citroner skulle ligga och ruttna på marken, om ej en fattig hand gjorde sig en lätt vunnen inkomst genom att samla och bära dem till exportören. Så tar han sin vinst och inlastarna på kajen sin, och så vidare ända till dess frukten kan erhållas uppe i Tromsö eller Hammerfest för några kopparslantar, så framt ej krig eller oförnuftiga tullar fördyra den. Det blir bara en bråkdel av ett öre i förtjänst på var frukt åt var mellanhand, men otaliga personer skaffa sig därmed sin försörjning genom fritt och jämförelsevis lätt arbete.

Lenins och även Rathenaus motvilja för mellanhänder och småhandel är karaktäristisk för den passion att på alla tänkbara sätt onaturligt betunga och försvåra det dagliga genom teoretiska experiment, som är krigets eftersjukdom. Om något skall göra det enklaste ovigt och till plåga, är det långa köer av väntande med ransoneringskort i händerna, trängsel, tvång och ständiga förhandlingar med likgiltiga och ohövliga statstjänare. Ju tätare småhandeln kantar gatorna med butiker, dess lättare att utan tidsförlust få det man önskar. Ju livligare småhandel och ju fler mellanhänder, dess fler människor, som försörja sig genom fritt arbete utan att ligga det allmänna till last.

Genom klok handel, ihärdighet och behärskning kan det lyckas de dugliga att lägga av en sparpenning, alltså grunden till en förmögenhet. Den är i de flesta fall mödans välförtjänta lön och ej ett svekfullt tillgrepp, som de mindre dugliga ibland vilja göra troligt. Tvärtom får staten en del av vinsten i skattpengar och har bara att sitta som rentier och skära pipor i vassen. När staten gör slut på sina försörjare skattebetalarna och själv skall föda och kläda sig, då börja för den hårda nödbrödsdagar. Det är ej bara plundrade medborgare, som hungriga vackla omkring mellan igenspikade butiker på de tomma gatorna i Moskva och Petrograd, utan den mest utplundrade och svultna i sovjetens rike är staten själv.

Det är ej rikedomen, som är det onda, utan fattigdomen. Det är till skada, om många ha mindre än det nödvändiga, men det är ej till skada utan till gagn, om många ha mer än det nödvändiga, och oviljan däremot upprinner ej ur socialt förstånd eller ur människokärlek utan ur avundsjuka. Avundsjukan är ett lidande, som lagstiftningen skall lämna åt sina plågor, arbetskraften en hälsa, som skall lämnas åt sina segrar. Det är till gagn, när det personliga kan vinna frihet och makt till att göra ett inslag i den allmänna grå väven, och en liten privatbyggnad kan ha mer att säga oss än en lång rad av ledsamma offentliga palatsfasader. En jämn fördelning har endast varaktighet under de minuter, då fördelningen pågår, ty i den ena mottagarens hand växer det fördelade lika hastigt som det krymper i den andras. Att slå omkull all jämn likhet är livets krydda och salt och människans gudamärke. Triumfen att stå för sig själv, att vara fri, rätten att våga och vinna, att överträffa, att nå mål som ej andra förmå, att skapa förkovran och eget rike åt sig och de sina, den rätten kommer människan aldrig att efterskänka. Världen bleve tommare och mindre den dag hon plattades ut till jämn likhet. Tur och otur, höjd och djup, rikedom och fattigdom, allt detta är oss givet till hälsa och livslust, och ingen leda skulle ynkligare döda oss än jämn likhet. Olika ansikten, olika sinnen, olika handlingar och öden, så skall det se ut i ett segervisst släktes väldiga härskara.