En aktuell bok om vår föda

EMIL ABDERHALDEN: Vår föda.

En näringsfysiologisk översikt med förord av prof T. Thunberg. Till svenska av Robert Larsson. Lund 1919. Gleerups förlag.

Emil Abderhalden är ett av den tyska vetenskapens mest lysande namn. Vid ett par och fyrtio års ålder åtnjuter han ett befästat rykte som en av den fysiologiska kemins allra främsta representanter. Den bok av hans hand, som nyligen på ett förtjänstfullt sätt av skriftställaren R. Larsson i Lund överflyttats till vårt språk, bör redan av detta skäl kunna påräkna ett livligt intresse. Härtill kommer att den behandlar ett så praktisk viktigt ämne som "vår föda".

Den tyska vetenskapen har som bekant under kriget uträttat ett storslaget arbete, som fördröjt katastrofen i minst lika hög grad som den militära motståndskraften och som under andra politiska förhållanden kanske helt kunnat förhindra den. Det viktigaste problemet var att trygga folknäringen under blockaden, och därvidlag var upplysningsarbete i folknäringsfrågor ej minst betydelsefullt. Som prof. Thunberg framhåller i sitt företal till den svenska översättningen av föreliggande bok, var det på grund av Abderhaldens autoritativa ställning inom näringsfysiologien och hans sociala intressen nästan självfallet att hans röst ej skulle saknas vid detta upplysningsarbete. Under hans medverkan anordnades vid universitetet i Halle, där Abderhalden är professor och föreståndare för den fysiologiska institutionen, en populärvetenskaplig kurs i dessa frågor, och boken är utarbetad på grundvalen av föreläsningar vid denna kurs.

Det är dock ingalunda fråga om en bok som mister sin aktualitet, när normala näringsförhållanden åter inträda; den framhäver principer som alltid äro giltiga, ehuru de varit och ännu äro särskilt viktiga att känna för tyskarna och andra folk som lidit av krigsblockaden. Förf. lämnar en populär, men kritisk och i minsta detalj vetenskapligt fullödig översikt över hela ämnesomsättningens fysiologi. Han betonar starkt de säkra resultat till vilka den fysiologiskt-kemiska forskningen kommit och utreder på ett sakligt och lidelsefritt sätt alla omtvistade frågor. När ett problem ännu är olöst, framhåller han vilka fakta som måste utforskas innan säkra slutsatser kunna dragas och refererar opartiskt de skäl som anföras för den ena eller andra gängse hypotesen.

I allmänhet fordrar framställningen inga särskilda förkunskaper; en del fysiologiska beräkningar kunna ju ej fullt förstås utan åtskillig eftertanke, men detta bör ej verka avskräckande, och även den som ej har lust att följa heja den vetenskapliga bevisföringen och övertyga sig om slutledningarnas giltighet kan läsa boken med stor behållning. På ett ringa antal sidor bjudes en förvånande mängd värdefull och även praktiskt viktig kunskap, utan att framställningen därför verkar torr och koncentrerad; den är tvärtom så lättläst och underhållande man kan begära.

De första kapitlen behandla näringsämnena och deras härstamning samt födoämnenas förhållande i matsmältningskanalen. Här framhålles t. ex. att matsmältningens betydelse numera framstår i ett annat ljus än för en äldre uppfattning. Det har visats att man kan livnära djur med näringsämnenas enkla beståndsdelar: fettsyror, glycerin, aminosyror, enkla kolhydrater, salter, vatten, syre och övriga ingredienser i cellbeståndsdelarna; matsmältningen har till uppgift att genom en djupt ingripande nedbrytning fullständigt sönderdela den specifika strukturen i cellbeståndsdelarna i vår föda. I motsats till de flesta sammansatta näringsämnen kunna de enkla beståndsdelarna i födan beredas i det kemiska laboratoriet, och problemet om konstgjord framställning av näringsämnen är därför löst, ehuru metoden är för dyr och tidsödande för att ha någon betydelse i praktiken.

Efter några sidor, ägnade åt den bland lekmän mycket diskuterade frågan huruvida vår matsmältningskanals byggnad tyder på växt- eller djurföda eller en blandning av båda slagen samt åt aptitens och näringsupptagandets inflytande på magsafternas avsöndring, följa några innehållsrika kapitel om cellernas ämnesomsättning, om kvantiteten nödvändiga näringsämnen, om äggvitebehovet, om födoämnenas tillgodogörande i tarmkanalen, om de energimängder organismen behöver för utförande av sina prestationer och om möjligheterna att ersätta ett näringsämne med ett annat. Här redogöres bl. a. för ett av den moderna näringsfysiologiens vackraste och betydelsefullaste resultat, påvisandet att ett näringsämne kan förvandlas i ett annat och därför ersätta det. Djurorganismen förmår bereda druvsocker av vissa aminosyror och kolhydrat kan överföras till fett; särskilt det senare är ju ett faktum av största räckvidd. Viktigt är också fastställandet av att kvävebehovet är i hög grad beroende av födans halt av kvävefria näringsämnen; bortsett från en absolut nödvändig äggvitemängd kan resten ersättas av fett eller kolhydrat eller båda slagen.

Det sista kapitlet ("Är den föda, som vi nu erhålla, tillräcklig?") är det enda som direkt blott hänför sig till tyska förhållanden under kriget. Det har dock stort allmänt intresse. Förf:s slutsats är att den tyska krigskosten innehåller alla de ämnen kroppen behöver och till sin sammansättning är god; han framhåller att många sjukdomar minskats under kriget. Att märka är härvidlag dels att framställningen ej förskriver sig från krigets sista tid, dels att förf. tydligen av psykologiska skäl velat giva sina åhörare och läsare en så ljus bild av läget som möjligt. Han anmärker blott i korthet att födans mängd är otillräcklig.

Förf:s utredning av frågan om kreatursstocken under kriget borde ökas eller minskas synes i sak, ehuru ej i form innehålla en kritik av den tyska livsmedelspolitiken under krigsåren. Den bekante danske läkaren och vegetarianen Hindhede, vars undersökningar över äggvitebehovet f. ö. med erkännande omnämnas av Abderhalden, har nyligen (enligt tidningsreferat av en artikel i dansk Ugeskrift for Læger) försökt visa att den tyska livsmedelsledningen har den största skulden till hungersnöden och därför till nederlaget. Tyskland borde enligt hans beräkningar haft större förutsättningar än Danmark att livnära sig själv under blockaden, men man begick det misstaget att vilja hålla uppe den animala produktionen, dels emedan man ej kunde frigöra sig från den äldre fysiologiens numera övergivna lära om ett jämförelsevis stort äggvitebehov, dels av hänsyn till jordbrukarnas önskan att uppehålla kreatursstammen. Ehuru Hindhedes framställning troligen är ensidig och åtskilligt överdriven, kan man efter läsningen av Abderhaldens bok ej värja sig för det intrycket att kritiken i mycket är berättigad. Även den tyske fysiologen betonar kraftigt att varje djur, som fodras med ämnen vilka kunna förtäras av människan eller med gräs från mark som kunde användas till odling av potatis och grönsaker, anställer svår skada på människofödan. Större delen av fodret användes till uppehållande av djurhoppens egna funktioner, och vi få tillbaka endast en ringa del i form av kött eller mjölk.