Ekelöf – en poet i ständig rörelse

Gunnar Ekelöfs poetiska väg bjuder få kompromisser. Han skriver en enstörig och uppfordrande dikt, djupt existentiell och med en mystikers relation till naturen. Ekelöfs förhållande till den litterära traditionen är sakligt och osentimentalt: samtalet med ”de döda inom oss” pågår ständigt. Hans lärodikter – ömsom sträva, ömsom serena – ger intryck av en fjär och bortvänd personlighet. Talet om elfenbenstorn är inte helt grundlöst.

Vad är det som blir synligt vid en retrospektiv blick på Ekelöf? Finns det någon fast punkt varifrån man kan karakterisera hans diktning, och vilka konjunkturer har författarskapet genomgått? Frågorna anmäler sig men kan bara besvaras antydningsvis. Ekelöfs rastlösa levnadsstämning, hans försök att övervinna sig själv och sitt språk, eller som det så verkningsfullt heter i diktsamlingen ”Opus incertum”: ”lämna sig efter sig efter sig”, gör det omöjligt att formulera en positions­bestämning eller peka ut en litterär plats där han hör hemma. Han är i oavbruten rörelse, med koordinaterna i ständig oskärpa.

Även om det är som poet Ekelöf har sin plats i litteraturen bör man hålla hans mångsidighet i minnet: han skrev essäer och prosa, översatte och introducerade utländsk litteratur, skrev om konst och var flitigt verksam som litteraturkritiker. Därtill alla skrinlagda projekt och halvt realiserade planer: länge umgicks han med drömmen om att nedteckna en sammanfattning av sin livssyn, en självbiografi. Allt stannade vid en serie ansatser och disparata försök, omöjliga att foga samman till en stilistisk enhet. Först efter hans död ställde hustrun Ingrid samman boken ”En självbiografi” utifrån makens intentioner.

Att Ekelöf i de flesta översiktsverk kallas modernist kan man rimligen inte invända emot. Debuten med ”sent på jorden” 1932 handlar ju inte bara om ett innehållsligt och typografiskt uppror mot rådande konvenans, utan även om ett närmande till främmande, och för den svenska litteraturen dittills obrukade källor: Ibn al Arabí, Rimbaud och den surrealistiska strömningen nere på kontinenten. I de därpå följande diktsamlingarna rör sig Ekelöf mot en naturromantisk hållning, och med denna sker en avgörande brytning med modernismen; en frigörelse där Rimbaud får stå tillbaka för Blake och Stagnelius. Dessa mellansamlingar – ”Dedikation”, ”Sorgen och stjärnan” samt ”Köp den blindes sång” – utgör författarskapets lågvattenmärke, såväl tematiskt som estetiskt. Mot ”Sorgen och stjärnan” kom Ekelöf själv med åren att bli särskilt obarmhärtig. I essän ”Självsyn” från 1957 skriver han om dikten ”Sångarens sång” att han inte kan komma igenom den annat än möjligen om han hällt i sig en flaska portvin.

”Vissa dikter i avsnittet Nordiska stämningar anser jag borde broderas på kuddar av ensamma damer att sändas till mig på min ålderdom (då man får hoppas att åtminstone kompositörerna tröttnat på att sätta musik till ‘Prästkrage säg‘ o.dyl.). När den funktionalistiska empiren under den nuvarande Heliga Alliansens auspicier gett vika för en mera folkhemtrevlig Karl Johan blir det bäst att ta fram stramaljen, men då Sorgen och stjärnan, som jag för privat bruk döpt till SOS, aldrig i min livstid kommer att utges i en andra upplaga råder jag alla tilltänkta brodöser att skaffa sig textförlaga i tid.”

Det stora genombrottet, åtminstone inför sig själv, får Ekelöf först 1941 med den nyktert avklarnade ”Färjesång”. Med den inleds en ny fas i författarskapet: en strängare form och ett sakligare innehåll bereder plats för olika paradoxer, vars motsägelser sätter tänkandet på prov. Här märks även en utpräglat filosofisk materialism som sedan återkommer genom hela författarskapet. Ekelöf står i skuld till den daoistiske filosofen Lao Zi och den romerske epikurén Lucretius, som i sin lärodikt ”Om tingens natur” förvaltade Demokritos tankar om att allt består av atomer, till och med människans själ.

Mot Demokritos rumsliga utfyllnadsprojekt ställs det tomrum som undersöks i dikten ”Det finns någonting som ingenstans passar”. Där närmar sig Ekelöf den märkliga icke-plats som utgör skarven ”mellan världsallt, solar och atomer” och lämnar rum för tanken att det är där allt står på spel. Ekelöf slösar med bilder, likt en mystiker, för att komma den stora gåtans lösning på spåret. Och samtidigt frågas, i en effektfull parentes, men utan frågetecken: ”(Vad rör mig världsallt, solar och atomer.)”. I diktens sista rad är resignationen genomförd: ”(Vad rör mig frid.)”.

Den kärva materialismen kan framstå som en motbjudande grundinställning, men den utesluter inte existentiella perspektiv och ligger långt från historiefilosofins vulgärmaterialism. I Ekelöfs sista diktsamling ”Vägvisare till underjorden” från 1967 finns materialismen kvar, nu fördjupad och uttryckt i en gravitetisk bild som understryker slumpens roll i alltings tillblivelse: ”De fallande atomernas nåd när de förenas / och bildar något nytt, nyskapat / utan att någon gud har sitt finger med i spelet”.

Med materialismen sammanhänger ett annat nyckelbegrepp hos Ekelöf: meningslösheten. Ekelöfs ståndpunkt – ”det är meningslösheten som ger livet dess mening” – lyfter begreppet från dess alldagliga nivå till kraften hos ett mantra, ämnat att tömma verkligheten på fåfänga ambitioner. I höstmeditationen ”Absentia animi” i ”Non serviam” från 1945 upphöjs meningslösheten till omkväde och får, utöver sina pregnanta konnotationer, även en musikalisk och rytmisk kvalitet. Nyckelorden ”meningslöst” och ”overkligt” återkommer enligt ett metriskt avancerat mönster. Allt uppgår tanklöst i en gagnlös smärta, en ljuv melankoli, på samma gång behagsjuk och resignerad.

Med den märkliga Strountesdiktningen tillförs meningslösheten ett väsentligt ­element: det absurda. Denna anti-estetiska linje är väl förberedd genom flera dikt­samlingar men formulerad först i ”Strountes” 1955, och inte fullt genomförd förrän med ”En natt i Otocac” 1961. Man har här överdrivit släktskapet med den tradition av nonsensdiktning där orden avsiktligt töms på mening genom vårdslös grammatisk hantering. Inte ens vid en ytlig mönstring kan man anklaga Strountesdiktningen för tomhet. I stället är den en författares försök till radikal omorientering, en strävan att reducera de estetiska utanverken och skriva naket, renbränt och fritt från förställning. Här får grotesken ohämmat leva ut, varvad med avvägd ­cynism och en rejäl dosis dadaistiskt leklynne. Den civilisationskritiska udden är som alltid riktad mot det förljugna samhället, den konstruerade gemenskap som Ekelöf ägnat så mycket energi åt att genomskåda.

Ekelöf har med viss rätt anklagats för att sakna socialt patos, och den motsägelsefulla kritiken av folkhemsbygget har på sina håll väckt indignation – ordet ”folkhemsk” är hans skapelse. För Ekelöf finns en skavande diskrepans mellan kravet att vara ”social i hjärtat” i motsats till ”ni andra som är sociala i huvudet”. Och i ”Non serviam” heter det: ”Jag är inte hemma i detta land / men detta land beter sig som hemma i mig!”. Ekelöf ställer sig utanför, han deltar inte, han är asocial och onyttig. Mot kristendomen som institution är han genomgående kritisk, och finns det ett ord för hans religiositet är det konfessionslös. Antiken och det kristna Bysans framstår däremot, trots sin brutalitet, som någonting långt mer genuint. Och som historisk fond för Diwantrilogin, hans tre sista diktsamlingar, är Bysans avgörande; Ekelöf rör sig där med en påfallande hemortsrätt. Bibeln är en självklar referenspunkt och flera av antikens författare har han gjort till sina: Homeros, Horatius och Petronius hör till hans trogna följeslagare, ständigt apostroferade och kritiskt delaktiga i hans verk.

Bland Ekelöfs övriga valfränder spelar Edith Södergran en avgörande roll. Ställvis är det fråga om ren identifikation: han har inkorporerat henne, gjort hennes rader till sina, använt dem öppet och utan genans; dolda är citaten bara för den läsare som inte kan sin Södergran – i ”En Mölna-elegi” finns hela strofer inarbetade. Detta djupa beroende har Ekelöf aldrig gjort någon hemlighet av. Tvärtom, han påtalar det upprepade gånger då han synar sitt författarskap. Annat är det med exempelvis relationen till T S Eliot, där Ekelöf lägger ned en viss möda på att avsäga sig sitt beroende – en avbön som sin retorik till trots verkar föga övertygande och vars ihärdighet undergräver hans argument. Hans förakt för påverkningsforskning underkänner varje försök att karakterisera hans verk den vägen: ”Litteraturhistoria i renodlad mening finns inte, ty kulturen är en och odelbar.”

Hos få författare känns kopplingen mellan jagets existentiella erfarenheter och de som sedan uttrycks i text så intim och självklar som hos Ekelöf. Samtidigt sker hela tiden en kontrollerad spjälkning i flera kritiska jag, litterära röster som kommer till tals i en gåtfull polyfoni, tydligast manifesterad i ”En Mölna-elegi”, där minnet och förhållandet till tiden och den litterära traditionen utforskas i collagets form. Diktens plats är Mölna brygga på Lidingö, men tiden är i skrivsituationen en irrelevant kategori: ”Jag sitter på en bänk i det förgångna. / Jag skriver på ett blad av det förgångna.” Föremål och byggnader får liv och naturen besjälas, precis som i ”sent på jorden”, där ”blommorna sover i fönstret och lampan stirrar ljus”.

Även om de tvära kasten märks tydligast är det viktigt att lyfta fram det homogena i Ekelöfs författarskap. I en kommentar till en radiouppläsning av dikter ur ”Om hösten” skriver Ekelöf om sin karaktär att han är ”en sådan som aldrig blir färdig.” Han fortsätter: ”Ständigt samma ämne har jag genom åren tagit upp på nytt. En männi­skas förnyelse består nämligen enligt min mening inte i att hennes grundämne, hennes grundupplevelser och grundproblem skulle förändras. Det är hennes inställning till dem som under skiftande förhållanden förändras. Förnyelse fattar jag alltså som en ständig omprövning av ett och detsamma.”

En slutlig värdering av Ekelöfs författarskap låter sig inte göras, till det är han alldeles för mångsidig, rörlig och motsägelsefull. Hans litterära position har ännu inte fixerats, den är undflyende och i ständig utveckling. Man lockas gärna till selektiva läsningar, där varje diktsamling talar i egen rätt, och närmast kommer man honom kanske genom att försöka beskriva vad hans dikt inte är, ett slags via negativa. Man utsätts även för frestelsen att tala om Ekelöfs verk i presens, som höll det fortfarande på att skrivas: hans dikter bevarar även i sitt genomarbetade skick känslan av skiss och ursprunglighet. Det prövande tonfallet ger en säregen närvaro, läsaren har framför sig någonting trevande, i en djupare mening absolut ärligt.

Om hösten

Om hösten när man tar avsked

Om hösten när alla grindar står öppna

mot meningslösa hagar

där overkliga svampar ruttnar

och vattenfyllda hjulspår är på väg

till intet, och en snigel är på väg

en trasig fjäril är på väg

till intet, som är en avblommad ros

den minsta och fulaste. Och harkrankarna, de

dumma djävlarna

skörbenta, rusiga i lampans sken om kvällen

och lampan själv som susar tynande

om ljusets intiga hav, tankens polarhav

i långa böljor

tyst frasande skum

av serier dividerade med serier

ur intet genom intet till intet

sats motsats slutsats abrasax abraxas Sats

(som ljudet av en symaskin)

Och spindlarna spinner i tysta natten sitt nät

och syrsorna filar

Meningslöst.

Overkligt. Meningslöst.



Magnus Halldin är kritiker samt ordförande i Gunnar Ekelöf-sällskapet.