Dramat i Kenya fortsätter

När Kenya gick till val i december 2007 sågs det av många som en milstolpe i kampen för ett demokratiskt Afrika. Sydafrika efter apartheid, Nigeria efter militärstyret och nu Kenya som i och med detta val skulle befästa sin parlamentariska profil, allt detta skapade förväntan och glädje.

Men när valresultatet tillkännagavs anklagade utmanaren Raila Odinga den sittande presidenten Mwai Kibaki för att ha fuskat till sig segern. Landsomfattande kravaller bröt ut. Omkring 1500 människor dödades, 600000 blev hemlösa. Människor låstes in och brändes ihjäl, de mördades med machetes och spjut. Minnet av folkmordet i Rwanda blev åter levande.

Valfusk har knappast varit ovanligt i Afrika de senaste 50 åren, så vad var det som utlöste denna extrema reaktion? För första gången finns nu en genomarbetad skildring av det tjuv- och rackarspel som föregick valet och våldet. Det är en bok som inte står någon politisk thriller efter, It’s Our Turn to Eat: The Story of a Kenyan Whistleblower (Fourth Estate, 368 s) av den brittiska journalisten Michela Wrong .

Boken handlar om korruptionsjägaren John Githongo, välutbildad, berest och med ett omfattande kontaktnät bland politiker, journalister och människorättsaktivister. En modern man i alla avseenden, men också – och detta är viktigt – tillhörande kikuyufolket. Kikuyu är den största folkgruppen i Kenya, och berättelsen om relationen mellan kikuyu och den något mindre gruppen luo – som presidentkandidaten Raila Odinga tillhör – är det som utgör kärnan i ”It’s Our Turn to Eat”.

I Kenya är etnisk identitet en nyckelfaktor i politik och samhällsliv. Det finns ett fyrtiotal folkgrupper i landet som alla definierar sig som distinkta stammar. Mellan dem råder ömsom solidaritet, ömsom animositet. Kikuyufolket bebor huvudsakligen de centrala, höglänta delarna av Kenya där jordbruksbetingelserna är som bäst, och därför fördrevs många kikuyer av britterna som ville åt deras mark. Det var kikuyerna som utgjorde stommen i Mau Mau-upproret som ledde till Kenyas självständighet 1963, och det var kikuyuen Jomo Kenyatta som blev republikens förste president.

Men för att kunna regera måste han ha de andra dominerande stammarna i Kenya med sig. Luofolket, hemmahörande vid Victoriasjön, bjöds in att delta i det förment demokratiska systemet men utan att någonsin erhålla verklig makt. Relationen mellan kikuyu och luo har ända sedan självständigheten präglats av dominans och underkastelse, beroende och rivalitet. Luofolkets hemtrakter har systematiskt diskriminerats, skillnaden i levnadsstandard mellan luo och kikuyu är slående.

I trakterna av Kisumu vid Victoriasjön där luo dominerar är vägarna sämre, skolorna fattigare och sjukvården uslare än i centrala Kenya. Luofolket har i decennier krävt ökad representation i landets styre och mer statliga pengar till sin region, men utan större framgång. De luopolitiker som har försökt hävda sitt folks intressen har på olika sätt eliminerats av makten. Tom Mboya, känd fackföreningsman och politiker som ingick i Kenyattas regering mördades 1969. Än idag hävdar många kenyaner att presidenten själv låg bakom mordet. Oginga Odinga, luofolkets kanske mest prominente politiker, var en ständig nagel i ögat på Kenyatta. 1982 fängslades han av president nummer två, Daniel arap Moi. Mois valspråk var att gå i Kenyattas fotspår, och det gjorde han mycket påtagligt genom att missgynna luofolket lika konsekvent som hans företrädare gjort.

Bokens titel, ”It’s Our Turn to Eat”, syftar på ett gammalt kenyanskt talesätt. Under kolonialtiden etablerade britterna en hackordning mellan landets olika folkgrupper, och när Jomo Kenyatta blev landets förste president utvecklade han ”tribalismen”, stamtänkandet, till att bli ett effektivt verktyg för att söndra och härska. ”Mitt folk får mjölk på morgonen, era stammar får mjölk på kvällen”, sa Kenyatta till ministrar från andra folkgrupper som klagade. Kikuyerna ansåg att de hade dragit det tyngsta lasset i befrielsekampen mot britterna, och det var deras man som blivit president. Därför fick politiker från andra stammar vänta på sin tur att få ”äta”, att berika sig på det kenyanska folkets bekostnad.

Kenyattas efterträdare Daniel arap Moi, som tillhör stammen kalenjin, förfinade tribalistverktyget. Under hans tid vid makten måste man bevisa sin totala lojalitet för att få en plats vid köttgrytorna, alltså komma i åtnjutande av resurser som stulits från det allmänna. Kikuyupolitikerna manövrerades ut, kalenjinfolk tog deras plats. Kenya blev under Moi känt som en kleptokrati, en plundrarstat, vars höga politiker och tjänstemän satte i system att stjäla ur statskassan. Mellan 1991 och 1997 försnillades motsvarande omkring 50 miljarder kronor. Korruptionen skenade. En undersökning visade att ett genomsnittligt kenyanskt hushåll fick betala 31 procent av sin inkomst i mutor för att kunna klara vardagen.

När Kibaki sedan vann presidentvalet med en jordskredsseger 2002, förväntade sig den starka grupp affärsmän och politiker ur kikuyufolket – Mount Kenya-maffian kallad – som stöttade honom att det var deras tur att få ”äta”. Men Kibaki hade gått till val på att bekämpa korruptionen, han måste åtminstone låtsas vilja uppfylla det vallöftet. Han anlitade då den mest meriterade man som fanns tillhands för att leda arbetet mot mygel och svindel. Hans namn var John Githongo.

Githongo hade haft en hög befattning inom Transparency International som kartlägger korruption världen över och profilerat sig som extremt effektiv. Han visste att maktmissbruk börjar i toppen. Om det kenyanska folket fick uppfattningen att presidenten var korrumperad så skulle slaget vara förlorat, menade han. Mwai Kibaki log förbindligt och uppmanade Githongo att inte väja för något, förvissad om att denne kikuyuson aldrig skulle gå för långt i sina undersökningar. Det var Kibakis stora felbedömning, att tro att Githongos stamlojalitet skulle vara starkare än hans rättspatos. Githongos jakt på mutkolvar och svindlare avslöjade nämligen en av Afrikas största korruptionsskandaler genom tiderna.

Ett på pappret brittiskt företag vid namn Anglo Leasing hade vunnit diverse stora upphandlingar i Kenya, trots att de aldrig hade lämnat det lägsta anbudet. Det handlade om bluffaffärer vars totala värde låg runt 751 miljoner dollar. Tillräckligt för att försörja landets alla hiv-positiva med medicin i tio år. Pengar betalades ut till Anglo Leasing som visade sig vara bara en postbox i Liverpool. Vart tog pengarna vägen?

När Githongo med hjälp av en dold bandspelare avslöjade att det var Kibakis närmaste män i den så kallade Mount Kenya-maffian som var mottagare utsattes han för en förtalskampanj, så hätsk att han började frukta för sitt liv. Men inte ens han anade hela omfattningen av avslöjandet.

Omvärldens reaktion på den kenyanska korruptionsskandalen var lika märklig som belysande. Försnillandet av de enorma penningsummorna borde ha fått alla biståndsgivare att dra i nödbromsen, men så blev det inte. Tre dagar efter John Githongos exponerande av Anglo Leasing, tillkännagav Världsbanken att den godkänt ett nytt lån till Kenya på 145 miljoner dollar. Storbritannien delade ut ett prestigefyllt pris till Kenya som belöning för att landet hade förbättrat transparensen och redovisningen inom den allmänna samhällssektorn. Det lät som ett aprilskämt, men det var fullt allvar. Förklaringen till detta är, enligt Michela Wrong, att Kenya har blivit en så viktig partner till västvärlden i det globala kriget mot terror att givarnationerna inte har råd att inskränka sitt ekonomiska åtagande. För Storbritannien är Kenya en nyckelnation, förre premiärministern Tony Blair satsade oerhörda mängder politisk prestige och pengar på att utlova fördubblat bistånd till Afrika, exempelvis vid G8-mötet i Gleneagles i Skottland 2005.

Det gick inte backa från dessa åtaganden bara på grund av en korruptionsskandal. Om Kenya inte kvalificerade sig som mottagare av bistånd, vilket land skulle då göra det? Edward Clay, Storbritanniens representant i Kenya, noterade att de pengar som hade förskingrats av Mount Kenyamaffian motsvarade på ett ungefär vad landet fick årligen i bistånd. Hans kritiska slutsats var att biståndet fyllde de hål i statskassan som orsakades av pengasvindeln, vilket gjorde att hela omfattningen av korruptionen inte uppenbarades för det kenyanska folket.

När Kibakis första presidentperiod var tillända och valet 2007 närmade sig presenterade oppositionspartiet Orange Democratic Movement, ODM, sin kandidat Raila Odinga som är son till den ovan nämnde Oginga. ODM fick massivt stöd bland luofolket.

Raila har ett brokigt förflutet i kenyansk politik och har fått känna på maktens hårdhandskar många gånger. Han har suttit fängslad sammanlagt åtta år och tvingades under en period söka skydd i Norge för att undvika ytterligare fängelsestraff, anklagad för politisk subversion och anstiftan till kuppförsök. Men under hösten 2007 bars han fram på luofolkets axlar som ledare för utmanarpartiet. Redan tidigt under valkampanjen spåddes han seger mot den tämligen trötte och kritiserade president Kibaki. Han kunde påräkna stöd från i stort sett varenda luo i Kenya, där man ofta röstar etniskt.

Äntligen skulle luofolket få sin man på presidentposten, trodde de. De kände då ännu inte till hela vidden av den korruptionsskandal som John Githongo hade grävt fram. Det kenyanska folket visste inte att en stor del av de pengar som hade försnillats skulle användas för att köpa röster och muta valfunktionärer. Därmed skulle Kibaki tillförsäkras ytterligare en period, och Mount Kenyamaffian skulle kunna fortsätta ”äta” av allmänna medel.

Först när valresultatet tillkännagavs gick det upp för väljarna hur grundlurade de var. Luofolket, som hade förväntat sig ökat inflytande i landets affärer och en materiell upprustning av sin del av Kenya, stod med lång näsa. Deras höga politiker som hade trott att det var deras tur att få ”äta” nu, kokade av raseri och uppmuntrade de landsomfattande kravaller som följde. Landet exploderade i ett våld som till största del riktade sig mot kikuyerna.

Michela Wrongs slutsats av hela händelseförloppet, från Githongos avslöjanden till den mordvåg som följde är skrämmande. Hon skriver att utländska nyhetsmedier ofta förklarade det hastigt uppblossande våldet i Kenya som ett irrationellt uttryck för allmänna stammotsättningar. Men i ett system där stamtillhörighet avgör individens möjligheter till avancemang, skriver hon, där är stammotsättningar fullständigt rationella. Om alla kenyaner hade levt i tron att de hade likvärdig tillgång till statens resurser, då hade våldet aldrig brutit ut.

När de värsta kravallerna ebbat ut vidtog en avancerad politisk kohandel under ledning av förre FN-chefen Kofi Annan. Den slutade med att Kibaki satt kvar som president, men med Raila Odinga vid sin sida som premiärminister. En maktdelning som innebär att Kenya inte längre har någon politiskt opposition värd namnet.

Den spirande demokratin i Kenya har tagit allvarlig skada av det inträffade. Parlamentet har snöpts på grund av maktdelningen mellan landets två största partier, och i och med det förvandlats till en skådeplats för interna, hemliga uppgörelser mellan maktspelare som drivs av snäva, etniska intressen.

Den etniska arrogansen i Kenya, tillsammans med de utstötningsmekanismer som utesluter en stor grupp medborgare från delaktighet i landets styre kommer sannolikt att få ytterligare och ännu allvarligare konsekvenser. Fortsättning följer säkert i det kenyanska dramat, utgången är oviss.