Det är dags att ta internet på allvar

Hur ska politiken hantera den nya tekniken? Det är den fråga som legat under ytan på den debatt vi haft den senaste tiden om signalspaning, upphovsrätt, personlig integritet och transparens i den offentliga förvaltningen. Ofta förvandlas denna fråga till en fråga om lagstiftning och utformning av rättsregler som kan användas för att förstärka eller rädda ett status quo som olika särintressen investerat både prestige och pengar i. Dessa försök att sminka liket är sällan imponerande och de är naturligtvis inte heller uthålliga. Det finns inget exempel på ett samhälle som inte förändrats med den tekniska utvecklingen. Det betyder inte att en viss given teknisk utveckling med nödvändighet kommer att medföra en viss given lagstiftning – det är en åsikt som knappast någon utom en ordentligt lomhörd teknisk determinist kan försvara.

Framväxten av en ny sorts maktrelationer blir allt tydligare och politikens institutioner förändras snabbt. Både föremålet för och innehållet i det sociala kontraktet genomgår en snabb förvandling. Det finns, observerar David G Post i In Search of Jefferson’s Moose: Notes on the State of Cyberspace (Oxford University Press, 264 s) två sätt att se på denna utveckling. Antingen kan vi anse att det som nu sker är unikt och att vi måste orka med att gå igenom och ifrågasätta våra antaganden om samhället på nytt, eller så kan vi förneka att det sker någonting nytt här över huvud taget. Som det är nu associerar vi den första hållningen med informationssamhällets ungdom – vissa skulle kanske säga infantilitet – och med namn som John Perry Barlow och Hakim Bey. Det finns få som oreserverat skulle ansluta sig till den gruppen.

En förkrossande majoritet idag ansluter sig istället till den andra hållningen. Inget nytt under solen, säger de och menar att nätet inte förändrar någonting. Inga diktaturer kommer att vittra samman under trycket av fri information. Upphovsrätten och kontrollen över information kommer att försvaras och borde stärkas, och kanske förlängas. Den personliga integriteten är ett sekundärt värde som måste ge vika för säkerhet, för upprätthållandet av immaterialrättigheter och i princip alla andra särintressen som förmår organisera sig.

Post blottlägger vilka förutsättningar detta resonemang bygger på, och han lyfter särskilt fram att den som ansluter sig till denna andra hållning måste anse att det inte finns något nytt att lära sig från nätets framväxt. Allt som finns på nätet är detsamma som, eller bleka kopior av, det som alltid funnits.

Han visar sedan hur denna syn präglade Europas syn på det tidiga USA och hur europeiska naturforskare hävdade att alla djur och växter i USA var mindre och svagare än sina europeiska släktingar, eftersom de befann sig så långt bort från sitt ursprung i Europa. Givetvis irriterade detta flera amerikaner, bland dem Thomas Jefferson, som fann det både utomordentligt korkat och dessutom uppenbart fel. Jefferson lät därför skicka ett älgskelett till Paris och visade upp det för förstummade åhörare – den amerikanska älgen var ett monster jämfört med vad Europa kunde prestera, större och livskraftigare än någonsin sina europeiska släktingar.

Man borde lära sig någonting av detta, menar Post. De som hävdar att nätet inte är något nytt, att vi inte behöver vare sig nya lagar eller regler och att vi inte har något att lära av den nya världen gör klokt i att minnas Jeffersons älg.

Post ger några exempel. Bland de saker han lyfter fram finns fakta som vi ibland glömmer. Ta till exempel att vi aldrig tidigare i mänsklighetens historia sett något tekniskt fenomen som spritt sig så snabbt som internet, och inte heller ett så kraftfullt verktyg för informationsspridning och kunskapsöverföring. Internet saknar motstycke i den mänskliga historien, men det är något vi liksom tenderar att glömma, eftersom vi kommit att ta nätet för givet. Post lyckas i sin bok bibehålla en förundran inför det nya på ett sätt som är både roande och berömvärt, och i och med detta kan också läsare ta ett par steg tillbaka och verkligen se vilken märkvärdig innovation nätet faktiskt är.

Men Post identifierar också några andra intressanta fenomen som ligger djupare i nätets väsen och som verkligen förtjänar mer studier, och dessa fenomen gäller just framväxten av nya institutioner. Post menar att de decentraliserade regleringsmodeller som vuxit fram på nätet i alltifrån standardiseringsorgan till infrastruktur och namngivning är unika. Det finns inga andra exempel på så snabbt växande, skalbara system för politisk styrning och beslutsfattande som de vi kan hitta i exempelvis organisationer som Internet Engineering Taskforce (IETF). Inte bara är nätet den snabbast växande mänskliga organisationen någonsin, det är dessutom den mest decentraliserat styrda och utvecklade struktur vi känner till. Det tycks tala mot en av de grundläggande sanningarna i statsvetenskapen hittills – att decentralisering endast fungerar i mycket små och stabila grupper.

Att detta dessutom förändrar både innebörden i och utövandet av makt är uppenbart, men Post gräver inte ned sig i detta utan målar med ganska breda penseldrag upp möjliga lärdomar för vår gamla värld när det gäller beslutsfattande i nätverk. Den som vill försöka fördjupa sig i exakt hur detta kommer att påverka oss får i stället söka sig till Manuel Castells senaste bok, Communication Power (Oxford University Press, 571 s).

Castells är – på gott och ont – nestorn bland nätforskare. Med sitt magnum opus om nätverkssamhället blev han snabbt en oundgänglig litteraturreferens i varje avhandling som snuddade vid nätet som ämne, och med den uppföljande litteraturen cementerade han denna sin position som nätets Marx, eller kanske Weber.

Hans nya verk bryter den linjen. Castells går nu medvetet från att beskriva nätets sociala struktur och utveckling till att i stället mana till kamp. Delvis gör han detta utifrån samma observation som Post gör: att nätet håller på att inordnas under de existerande status quo-kramande krafter som i dag dominerar debatten. Denna utveckling anser han skulle vara både omöjlig och skadlig.

Castells gräver djupt i litteraturen med misstankens redskap och hans analyser av hur medieföretagens stora nätverk knyts samman med varandra och hur företagen skapar järnaxlar av inflytande tassar i konspirationsteoriernas utmarker, men samtidigt är han något viktigt på spåren. Hans verkligt intressanta bidrag i den nya boken är nämligen den alltmer utvecklade teori om nätverksmakt som Castells nog varit på jakt efter länge.

I ”Communication Power” spårar Castells nätverksbegreppet på alla olika nivåer: i industri och tekniska infrastrukturer finner han nätverk som knyts samman och skapar flytande maktstrukturer (för att tala med Baumann), men han menar att de inte är nya på det sätt som vi kanske hittills trott: de är inte nya i bemärkelsen utan motsvarighet hos oss, utan de står i stark korrespondens till olika redan existerande mänskliga organisationsformer. Det ligger i det mänskliga att organisera sig i nätverk, och Castells går till och med så långt som att mena att denna organisationsprincip återspeglas redan på det biologiska planet, i de neurala nätverk som hanterar informationen i våra hjärnor. Hos Castells blir därför nätverkssamhället en sorts återvändande till ett mönster vi känner igen från den politiska filosofins historia: staten och makten är spegelbilder av kroppen och själen. Från Platon och framåt har tanken att staten och själen kan ses som korresponderande strukturer figurerat i filosofin.

Castells ser därför de olika lagren av nätverk – från neuronerna upp till de olika massmedieföretagens koncerner och nätets skalfria nätverkstopologier – som speglingar av en sorts grundläggande maktstruktur. I denna nya verklighet måste vi släppa gamla analyskategorier för att förstå maktrelationerna: alla de gamla begreppen måste kastas över bord. I deras ställen sätter han ett fåtal nya, mer aktörsinriktade idéer och begrepp – som exempelvis programmerare och växlar.

Alla medlemmar i nätverk intar alla i större eller mindre utsträckning båda dessa roller, men det finns aktörer som är särskilt effektiva. Programmerare förser nätverken med innehåll, styr deras kommunikation och tillgång till information. Växlar knyter samman olika nätverk och blir enormt mäktiga eftersom de kan välja vad som flyter mellan de olika sfärerna. Ett exempel som Castells använder är mediegiganten Rupert Murdoch som, menar han, kan styra informationsflöden mellan politik, finansiella system, kultur och medier på ett sätt som helt saknar motstycke och som därför vinner oerhörd makt. Han både förmår programmera och växla mellan dessa nätverk. Ett annat exempel skulle kunna vara Silvio Berlusconi, som i Castells analys borde bli ett exempel inte så mycket på gammaldags korruption som en ny sorts politiker som vi alla borde vänja oss vid: en växelpolitiker som knyter samman politik, medier och ekonomi i en nätverkskombination som ger honom en unik och kanske farlig ställning.

Programmerarna är mer komplexa att beskriva. Det är de som förmår berätta historier och sätta bilder i nätverken på ett sätt som ger genklang på alla olika nivåer. Skickliga bloggare, gräsrötter, snurrdoktorer, smarta kolumnister, författare, artister och i princip alla som har en förmåga att snabbt skapa vad Richard Dawkins skulle ha kallat mem – självständigt levande idékomplex som lever i darwinistisk konkurrens med varandra i de olika nätverken.

I Castells analys blir denna värld mer öppen för aktivism än den gamla världen: nätverken är motsatsen till de hierarkier som hittills begränsat utrymmet för aktivism och politisk påverkan. Nu, genom att hacka nätverken, kan en liten, hängiven skara förändra förutsättningarna för politik och ekonomi i grunden. Grunden till detta är att vi nu gått in i en tid då nätverken domineras av det faktum att var och en av oss har möjligheten att nå ut till en stor massa med våra budskap om vi konstruerar dem rätt, om vi är skickliga programmerare – och Castells avslutar sin bok med just en uppmaning om att ta det ansvar det innebär att leva i ett nätverkssamhälle – att våga tänka annorlunda.

Frågorna om hur politikens former förändras i nätverkssamhället kommer ibland i skymundan av diskussioner om innehållet i politiken. I själva verket är det två konversationer som vi måste försöka ha samtidigt. Vi kan inte förstå vad ett förslag om informationskontroll eller övervakning verkligen betyder om vi inte utgår från att den politiska makten kommer att utövas på ett helt nytt sätt i framtiden. I Castells samhälle blir försök att kontrollera vår förmåga att sprida information begränsningar i vår frihet att programmera nätverken och därmed direkt demokratiska inskränkningar – för att bara ta ett exempel. Om vi inte förstår vad nätet betyder kommer vi med nödvändighet att misslyckas i våra försök att bygga upp en välavvägd reglering av det – och därmed kanske skada demokratiska grundvärden.

Det är lätt att hålla med Post och Castells om att vi för närvarande underskattar det nya i nätverkssamhället. I vår iver att försöka lappa ihop våra institutioner och fortsätta med inkrementell anpassning som politisk praktik sluter vi ögonen för vad som faktiskt kunde vara en möjlighet att ompröva samhällsordningen till det bättre.

Vi måste våga tänka tanken att nätet är en ny sorts älg.