Den flytande världen i Tokyo fortsätter locka

Även den som har ytterst blygsamma konstintressen har sannolikt sett den japanske träsnittsmästaren Hokusais ”stora våg”. Bilden av de väldiga vattenmassorna som tornar upp sig över några bräckliga farkoster, med berget Fuji i bakgrunden, tillhör de mest reproducerade.

Att den också får pryda omslaget till den italienske konsthistorikern Gian Carlo Calzas bildspäckade praktvolym Hokusai (Phaidon, 520 s) förefaller naturligt, även om det finns tusentals tryck och målningar att välja bland.

”Under vågen utanför Kanagawa” är den titel som trycket bär i Hokusais svit med bilder över Fuji, tillkomna i början av 1830-talet.

Konstnären lär själv ha uppfattat sina träsnitt med det heliga berget som de mer betydelsefulla i sin produktion, men han kunde svårligen ha föreställt sig att miljoner människor ännu bortåt 200 år senare skulle komma att beskåda hans små figurer i ranka båtar som strävar att hålla stånd mot naturens krafter.

Fuji, symbolen för det himmelska, sticker bara upp som en liten topp i fonden och kan vid en hastig blick förväxlas med en mindre våg.

Allt ter sig mycket dramatiskt, samtidigt förunderligt stilla. Ett fruset ögonblick, snarare frammanat än avbildat eftersom Hokusai inte kan betraktas som realist. Hans konst är i sina skiftande faser stiliserad, renodlad och präglad av en exakthet och tydlighet som framhåller det illustrativa och generella.

Hokusai fick ett långt och produktivt liv (1760–1849) och även om han, enligt egen utsago, började teckna som sexåring dröjde det stora genombrottet tills han närmade sig 40.

Då var hans lärlingstid definitivt över och han satte upp egen verkstad. ”Vågen” skapade han först i 70-årsåldern och det påstås att han i dödsögonblicket skall ha utropat att om bara gudarna hade givit honom fem år till så skulle han ha blivit en stor konstnär.

De nästan 90 han faktiskt begåvades med utnyttjade han dock till det yttersta och producerade oräkneliga bilder i alla tidens genrer. Under olika perioder arbetade han med skilda motivkretsar, ibland dominerade de erotiska bladen, ibland de symboliska landskapstrycken.

Även signaturerna skiftade, Hokusai var bara ett av många namn han använde.

Hokusai lär för övrigt ha präglat begreppet manga. Han använde uttrycket som benämning för sina samlingar av ”blandade bilder”, men i dag är det den välkända beteckningen för de serieböcker som har blivit ett globalt populärkulturellt fenomen.

Hans alster spreds inte bara i den urbana miljö som han skildrade med stor detaljskärpa, han blev strax efter sin död känd ända borta i det avlägsna Europa. Det var framför allt hans bilder som fick europeiska, särskilt franska, konstnärer att inspireras till nyskapande under andra halvan av 1800-talet.

Den så kallade Mejirestaurationen 1868 gjorde slut på den period som benämns Edo, efter dess centralort, eller Tokugawa, efter den klan som tog makten över Japan i början av 1600-talet och därmed inledde en period av relativ stabilitet och växande välstånd.

”Restaurationen” satte punkt för denna epok, som kan ses som en tidig inhemsk modernisering, och öppnade det slutna Japan mot omvärlden, något som ledde till både kulturell import och export.

När japanerna började intressera sig för den nya moderna kulturen i Europa och USA blev konst och konsthantverk från den högt utvecklade stadskulturen i Edo högsta mode i Europa och vurmen för denna exotiska och ytterst raffinerade värld gav upphov till en veritabel ”japonism”.

Bildurvalet i Calzas Hokusaivolym visar hur mångskiftande och tekniskt virtuosa den japanske mästarens verk är och det finns rikligt med exempel på mästarens landskapsbilder och naturstudier, men också mängder av de intressanta skildringarna av det urbana livet, både det offentliga och det intima.

Hokusai var förvisso inte den ende, och heller inte den förste, som skapade bilder för om inte en massmarknad så åtminstone en bred publik i det Edo som senare skulle bli Tokyo. Han tillhörde den sena fasen i en utveckling som inleddes under tidigt 1600-tal, men vars rötter sträcker sig ännu längre tillbaka.

När Edo etablerades som huvudstad och växte till en metropol – den hade vid 1700-talets början en halv miljon invånare – inleddes också en kulturell renässans. Kabukiteatern och träsnitten utvecklades till epokens främsta konstformer. Bokproduktionen, inte minst de illustrerade verken och de sammanbundna bildsviterna, sköt fart. Upplagor på flera tusen exemplar var inget ovanligt och det fanns bokhandelskedjor och specialbutiker.

Edoperiodens visuella kultur tog sig många uttryck och bilderna spreds både kommersiellt för en större kundkrets och i mer privata sammanhang, bland annat i de många litterära klubbarna. Naturbilderna, som Hokusais våg, är väl kända, liksom den genre som kallas shunga, med motiv av erotisk art, men det finns också porträttbilder, framför allt av kabukiaktörer, och illustrationer av stadens liv och dess människor.

Alla som vill fördjupa sig i denna särpräglade bildvärld gör klokt i att också investera i den systervolym, Ukiyo-e (Phaidon, 520 s), där Calza visar på det sammanhang i vilket Hokusai ingick. Båda verken domineras av bildmaterialet, men innehåller även initierade essäer av redaktören och andra konsthistoriker världen över som specialiserat sig på denna rika, och numera väl utforskade, period i den japanska konstens historia.
Begreppet ukiyo-e kan översättas ned ”bilder från den flytande världen” och denna genre av måleri och träsnitt, först svartvita men senare i en mer förfinad flerfärgsteknik, är varierad vad gäller motiv och uttryck, men utgör en formad tradition utan alltför egensinniga avvikelser.

Vild originalitet och extrem individualism har inget egenvärde i denna konst, däremot hörde den hemma i en värld av bohemiskt konstnärsliv och mondäna utsvävningar, en flytande värld med nattliga nöjen, febril kreativitet, glamour och snabbt spenderade förmögenheter. Edo var en storstad, ett centrum för handel och politik, fylld av affärsidkare, samurajer, herrelösa krigare och statens tjänare. I hög grad var Edo en stad av män och många av dem befann sig på långt avstånd från familjer och lantliga egendomar.

”Den flytande världen” syftar framför allt på Yoshiwara, de bordellkvarter som upprättades redan i början av Edoperioden, innan staden hade hunnit utvecklas till den nya metropolen.

Till detta avgränsade område, försett med vallgrav och endast en inträdesport, bevakad av polis, hänvisades de prostituerade i försök att kontrollera verksamheten. Badinrättningar och tehus fungerade ofta som bordeller och drabbades därför emellanåt av stängningar och ägarna kunde tidvis straffas hårt.

I Yoshiwara växte det under århundradena fram ett nöjesliv av säreget slag, raffinerat och dekadent, romantiserat och mytologiserat i konst och litteratur, liksom i folkliga skrönor. I denna utstuderade urbana kultur spelade ukiyo-e en betydande roll genom avbildningar av livet på och kring glädjehusen och med porträtt av den flytande världens berömdheter, skådespelare och kurtisaner, samt givetvis de många erotiska bilderna, ofta samlade i bokform.

Att denna värld inte var riktigt så glamorös som dess samtida skildrare kan ge sken av framgår tydligt i Cecilia Segawa Seigles ”Yoshiwara: The Glittering World of the Japanese Courtesan” (1993). Visserligen hade de förnämsta etablissemangen utvecklat en intrikat verksamhet där etiketten föreskrev att kunderna gjorde tre besök innan något intimare umgänge ägde rum och där den prostituerade föreföll ha full kontroll över situationen, fri att avvisa eller bejaka kundernas uppvaktning.

I praktiken var förhållandena mindre sofistikerade och valfriheten tämligen begränsad. Det gällde att tjäna maximalt och varje försmådd klient innebar ett avbräck i inkomsterna, dessutom var kvinnorna inte fostrade till att hysa egna uppfattningar eller utveckla sin individualitet.

Flickorna anlände oftast till Yoshiwara som barn och tvingades efter att ha tjänstgjort som uppasserskor åt de äldre att debutera i yrket redan i tidiga tonår, trots att den lagstadgade minimiåldern var satt till 18 år. Bara ett fåtal av dem nådde högsta rang och inte ens för dem var livet enkelt.

Deras stjärnstatus och ytligt sett utsvävande liv dolde svårigheter och ekonomisk utsatthet. Kunderna till de mest uppburna kurtisanerna tvingades lägga ut smärre förmögenheter vid sina besök, men de prostituerade hade dryga utgifter för kläder och tjänstefolk och därtill skulle bordellägarna ha sin beskärda del av inkomsterna.

Kvinnorna var i princip livegna och fick inte lämna Yoshiwara förrän de knappt 30 år gamla nått slutet av sin yrkesbana och då väntade knappast någon välbärgad pensionärstillvaro.

Endast de som hade turen att bli friköpta av någon förälskad klient kunde lämna den flytande världen under sina aktiva år. Att de prostituerade själva skulle kunna spara ihop till att lösa ut sig var otänkbart. Av de tusentals kvinnorna i Yoshiwara var det dessutom inte många förrunnat att höra till det övre skikt som åtminstone fick viss del i det lyxliv där de tvingats bli handelsvara.

Intresset för hela denna kultur som formades under några hundra år i Edo har varit stort även utanför Japan alltsedan slutet av 1800-talet. Det har producerats mängder av akademisk forskning om i stort sett alla aspekter av epokens kultur och samhällsliv och från ”japonismen” löper det trådar till skilda nivåer av kulturproduktionen.

Den japanska kulturen omfattar visserligen så mycket mer än just denna period, men den har tydligare än någon annan format uppfattningen av det japanska. Den flytande världen och dess bilder har fortsatt att fascinera och för närvarande tycks intresset åter vara på topp, inte bara på grund av geishafilmer och liknande.

Calzas båda stora praktverk, om ukiyo-e och dess sene mästare Hokusai, är inte de enda publikationer i ämnet som har utgivits under senare år, och det har produceras flera nya stora utställningar av Edotidens konst. Ett exempel på det sistnämnda är den omfattande samling bilder som härom året visades på Grand Palais i Paris.

Den som inte fanns på plats då, eller inte lyckades tränga sig fram genom publikhavet för att få en skymt av konstverken, kan i lugn och ro njuta av dem i den utsökta katalogen, Images du Monde flottant: Peintures et estampes japonaises XVIIe–XVIIIe siècles (Éditions de la Réunion des musées nationaux, 398 s), som fortfarande finnas tillgänglig. Liksom Calzas båda volymer innehåller den informativa texter om tiden och konsten.

Från den japanska kulturen till den japaniserade europeiska kan den som så önskar lätt ta sig vidare med hjälp av den nyligen utgivna Japonisme: Cultural Crossings Between Japan and the West (Phaidon, 240 s) som kompletterar Siegfried Wichmanns ”Japonisme: The Japanese Influence on Western Art since 1848” (1981), utan att ha riktigt samma bredd.

Eftersom även dessa böcker innehåller mängder av illustrationer kräver inte heller de något långt drivet specialintresse för att ge utbyte.

Den flytande världens bilder kan avläsas på många nivåer, men dess estetiska attraktionskraft, som var så stark för de européer som såg dem för första gången i slutet av förrförra seklet, verkar än.