Demokratins seger förutsågs av Tocqueville

Vissa böcker ger ett eko genom historien. Det är nu snart 180 år sedan den unge franske adelsmannen Alexis Clérel de Tocqueville (1805–1859) gav sig ut på sin Amerikaresa. Det officiella skäl som angavs var att han skulle studera det amerikanska fängelsesystemet. Hans personliga skäl var emellertid andra och när resultatet till sist publicerades i tvåbandsverket ”Demokratin i Amerika” (1835–1840) var det en skildring av det amerikanska politiska och sociala systemet som står sig ända in i våra dagar. Intentionen verkar närmast ha varit att studera hur en fungerande demokrati såg ut i praktiken, ett ämne som måste ha tett sig brännande för en liberal aristokrat
i ett Frankrike som inom loppet av några decennier hade genomgått revolutionen, första kejsardömet, restaurationen och, nu senast, Ludvig Filips borgerliga julimonarki.

”Demokratin i Amerika” har emellertid fått en vidare betydelse än så. Flera av Tocquevilles iakttagelser om demokratins förutsättningar och problem är fortfarande debattämnen inom filosofi, sociologi och statsvetenskap. Robert Putnams numera klassiska demokratistudier kretsar till exempel kring i stort sett samma frågeställningar. Även mer specifikt som Amerikastudie har ”Demokratin i Amerika” emellertid fått betydelse som en av de tidiga formuleringarna av grundläggande drag i den amerikanska självbilden. Han var också en av de första som förutsåg USA: s ställning som världsmakt och demokratins seger världen över, två fenomen som var nära sammankopplade både i hans före­ställningsvärld och i många mer sentida amerikanska tänkares. I USA, men knappast i Europa, förblir Tocqueville central, såväl i det politiska tänkandet som i dess historia.

Verkets modernitet märks särskilt när författaren försöker beskriva USA för en europeisk publik, och tvingas förklara sådana saker som hur partier fungerar i en konstitutionell demokrati eller hur pressfrihet påverkar journalisternas politiska inflytande. Att tidningar kunde skriva vad de ville eller att risken var liten för att de stridande partierna i amerikanska del­stater skulle gripa till vapen mot varandra var fortfarande någonting som behövde förklaras för dåtidens européer. Samtidigt som man lätt slås av hur modern Tocquevilles skildring kan te sig blir det också tydligt hur mycket USA har förändrats sedan det tidiga 1800-talet. De konflikter som ett par decennier senare skulle leda till inbördeskrig låg redan i luften. Samtidigt framgår också att verket är skrivet innan industrialismen på allvar förändrat samhället. Även om han ibland antar modernismens tro på utvecklingen är Tocquevilles statsfilosofi fort­farande präglad av en mer statisk syn på politik och utvecklingen framställs ofta mer som ett uttryck för gudomlig försyn än av teknisk eller ekonomisk förändring.

Samtidigt som Tocqueville blev en av den moderna demokratins stora filosofer var han emellertid ambivalent till själva demokratin. För honom var den på en gång en historisk nödvändighet och en gudomlig försyn. Den var oundviklig, men den hade såväl nackdelar som fördelar. Det gällde således att hantera nackdelarna. Den främsta av dessa var att demokratins krav på jämlikhet mellan individer kunde hota friheten genom att göra staten allsmäktig. Till skillnad från kronan i Europas monarkier hade den demokratiska staten ingen motvikt i form av mäktiga individer som feodalherrar och aristokrater. Lösningen på detta fanns redan i Amerika i form av press- och föreningsfrihet. Frivilliga sammanslutningar – inklusive politiska partier – gjorde det möjligt för enskilda medborgare att samordna sig till politiska krafter som kunde utmana statens ledning utan att hota det demokratiska systemet som sådant.

Civilsamhällets oberoende var med andra ord en förutsättning för att frihet och jämlikhet skulle kunna kombineras, men inte bara genom att stödja demokratin utan också genom att agera motvikt mot de folkvalda. Bilden av civilsamhället som en nödvändighet i en stabil demokrati är förmodligen Tocquevilles största bidrag till den politiska filosofin.

Tocqueville nöjde sig emellertid inte med att studera civilsamhällets organisationer utan menade
i stället att det var någonting särskilt med den amerikanska kulturen som skilde den från de samtida europeiska. Demokratin i Amerika sträckte sig således utanför både politiken och civilsamhället och genomsyrade det amerikanska samhället. I ett resonemang som till viss del föregriper Max Webers ”Den protestantiska etiken och kapitalismens anda” beskriver Tocqueville det amerikanska kärnområdet New England som ett konglomerat av små lokalsamhällen där merparten av de ofta strängt pietistiska medborgarna levde av sitt eget arbete som köpmän, hantverkare eller bönder.

Till skillnad från den federation som var betydligt större än de flesta europeiska monarkier påminde dessa lokalsamhällen också mer om en form av republik som européerna redan var bekanta med, nämligen den som exempelvis stod att finna i de schweiziska kantonerna och i äldre tiders statsstater. Denna iakttagelse kunde också användas för att förklara skillnaden mellan den instabila demokratin i revolutionens Frankrike och den fungerande demokratin i Amerika: medan den senare utgjorde summan av en mängd lokalsamhällen sammanslutna i delstater som i sin tur byggde upp federationen saknade Frankrike helt motvikter mot Paris.

Till detta kom det geopolitiska faktumet att väster om New England utbredde sig enorma områden som visserligen inte var tomma men som ändå kunde erövras med lätthet. Amerika var därför ett expanderande samhälle där alla hade, eller trodde sig ha, förutsättningarna för att själva genom eget arbete uppnå den ekonomiska och politiska status som fanns att tillgå, ett samhälle där genomsnittsmänniskan var mer bildad än någon annanstans men där genierna var färre. Detta berodde i sin tur på att New Englands borgerliga samhälle gynnade yrkesarbetare och specialisering.

Aristokrater med friheten att fördjupa sig i vad helst de önskade fanns i Amerika enbart i sydstaterna. Det rörde sig med andra ord om ett samhälle som saknade aristokrati, ett samhälle av fria och, åtminstone till de tänkta förutsättningarna, jämlika medborgare. Medan kampen mot privilegierna i Frankrike var en fråga om politik var Amerika en meritokrati där den säkraste vägen till politisk makt var en juristutbildning, inte kontakter vid hovet eller framgångar på revolutionens barrikader.

Å andra sidan var Tocqueville väl medveten om att denna beskrivning inte gällde hela USA eller alla dess innevånare. Ett viktigt undantag utgjordes av sydstaterna, där slaveriet fortfarande var allmänt utbrett. Enligt Tocqueville höll dock jämlikheten på att drivas igenom även där, till exempel genom att arvsrätten reformerats så att egendomar delades lika mellan arvingarna. Stora ärftliga egendomar skulle därmed bli allt ovanligare och på sikt skulle det alltså bli svårare för enskilda individer att bygga en stark ställning enbart på ärvda privilegier.

Samtidigt som Tocqueville förkastade slaveriet som primitivt och omoraliskt ansåg han emellertid också att det demokratiska samhälle han beskrivit enbart innefattade en av de tre befolkningsgrupper han tyckte sig kunna urskilja i Nordamerika: de han kallade angloamerikaner. Som så många av sina samtida såg han små möjligheter till sammansmältning mellan denna vita folkgrupp och de indianer och svarta som utgjorde USA:s övriga befolkning. ­Indianerna var – trots att Tocque­ville ansåg dem ha många ”ädla” egenskaper – dömda till undergång, medan de svarta skulle förbli utestängda ur angloamerikanernas samhälle. Under sina resor såg han mycket lite som tydde på motsatsen.

De här synpunkterna har bland annat fått den amerikanske statsvetaren Rogers Smith att beskriva Tocqueville som en av ideologerna bakom såväl amerikansk exceptionalism som rasism. Denna kritik mot Tocqueville har i sig en hel del att säga om hans aktualitet: kritiken mot honom ingår
i USA:s pågående – och långt ifrån konfliktfria – omvärdering av sina egna cent­ rala värden. De etniska och rasmässiga klyftorna i samhället förblir ett problem. Exceptionalismen kan också fortfarande uppfattas som ett bärande drag i amerikansk självbild.

Samtidigt uppfattar många amerikaner demokratin som specifikt kopplad till USA och ser det som sin plikt att utnyttja sin stormaktsställning till att sprida de ideal som försynen – eller Gud – utsett dem att representera.

Även Tocquevilles iakttagelser om civilsamhällets betydelser har emellertid förnyad aktualitet. En forskare som kan sägas gå i hans fotspår i detta avseende är Harvardprofessorn Robert Putnam som runt 160 år senare korsade Atlanten åt andra hållet för att genomföra ett sociologiskt forskningsprojekt kring konsekvenserna av en regionaliseringsreform i Italien. Tanken var att undersöka hur denna skulle påverka politikens demokratiska förankring. Liksom Tocquevilles studier har ”Den fungerande demokratin” betydligt vidare implikationer än sitt ursprungliga ämne. Putnam försökte förklara varför de demokratiska institutionerna fungerade väsentligt bättre i norra än i södra Italien. Liksom Tocqueville fokuserade han på civilsamhällets institutioner. De geografiska förhållandena hade där­emot mindre betydelse. I stället blev de historiska skillnaderna centrala. Norditaliens starka civilsamhälle spårades tillbaka till senmedeltidens norditalienska stats­stater, medan Syditalien knappt ännu tagit sig ur feodalismen. Till detta resonemang fogade han en enorm uppsättning statistiskt material med vars hjälp han underbyggde skillnaden i civilsamhällets styrka.

Putnam återkom år 2000 med ”Den ensamme bowlaren”, en studie av hur civil­samhället i USA håller på att vittra sönder. Titeln anspelar på ett amerikanskt folknöje som i sig inte minskat nämnvärt i popularitet. Skillnaden är i stället den att medan 70-talets amerikaner bowlade tillsammans så bowlar dagens ensamma. I likhet med Tocqueville understryker Putnam kollektivets betydelse i amerikansk demokrati. Denna gång riktas udden emellertid mot den än mer etablerade uppfattningen om den amerikanska frihetens individualistiska natur. Det blir således jämlikheten som skall försvaras mot friheten i en tid av tilltagande individualisering, inte, som hos Tocqueville, friheten som skall försvaras mot en hotande jämlikhet. Den oro för demokratins framtid som Putnam uttryckte i ”Den ensamme bowlaren” har paralleller och återverkningar även i Europa, inte minst i den svenska demokratipolitik som förts sedan Demokratiutredningen på 1990-talet.

Till skillnad från Tocqueville när Putnam inte någon ambivalens till demokratin. Däre­mot kan man i ”Den ensamme bowlaren” ana en ambivalens till civilsamhället, eller åtminstone till det sociala kapital som formeras där, kanske just på grund av att han inte uppfattar en motsättning till det övriga samhället som något positivt. Alla frivilliga sammanslutningar bidrar nämligen inte till samhällets sammanhållning eller till upprätthållandet av dess centrala värden. Putnam tvingas därför försöka särskilja negativt ­socialt kapital, som till exempel det som formeras i Cosa Nostra eller Ku Klux Klan. Liksom Tocqueville tvingas han också konstatera att alla sammanslutningar inte är öppna för alla.

Medan den dominerande kultur Tocqueville beskrev utestängde stora delar av landets befolkning beskriver Putnam emellertid ett samhälle där det i stället är de segregerade grupperna som utgör det samhällsfientliga undantaget. Vi kan bara hoppas att denna skillnad representerar en verklig samhällsförändring. I så fall har vi sett en expandering av demo­kratin som inte ens Tocqueville vågade hoppas på.