Demokraterna förlorar många svarta väljare

Sextio år har gått sedan Gunnar Myrdals epokgörande studie över de svartas plats i USA, "An American Dilemma". Den i dag berömda titeln syftar på spänningen mellan landets konstituerande frihetsideal och sättet på vilket det behandlat sin afrikanamerikanska minoritet.
På 60-talet undanröjdes lagrummen för den diskriminering som Myrdal hade undersökt. Ändå dröjer sig dilemmat kvar i ett socialt och politiskt påtvingat utanförskap. Ett skäl till trögheten är att svarta nästan alltid har uppfattats som betydelselösa i nationella val. Partierna har inte behövt utfästa några löften och svarta medborgare har saknat tillgång till de nätverk som ett aktivt deltagande i politiken skänker. I den mån slavättlingarna har spelat någon roll har det snarast varit i negativ bemärkelse: röster ur medelklassen har vunnits genom att vita kandidater tagit avstånd från det svarta samhället.
Uppenbart attackerar en sådan beskrivning den amerikanska demokratins kärna, då den strider mot ett viktigt antagande angående USA:s
tvåpartisystem: att konkurrensen mellan jämstarka rivaler tvingar partierna att uppvakta också utsatta minoriteter.
Ändå har beskrivningen tveklöst varit riktig under lång tid. Under slaveriet rådde en pervers relation mellan svarta och vita. Handeln med svarta var inte bara ett direkt brott mot idén om människovärdets konstans utan också en draksådd som fortfarande skördar rasism och segregation. Amerikanska politiker som tagit fasta på svarta intressen har därför länge varit underlägsna i kampen om den vita majoriteten. Mellan republikanerna och demokraterna har till yttermera visso också funnits en tyst överenskommelse om att lämna missförhållandena utanför debatten.

Vid två tillfällen har den politiska utvecklingen vikit av i oväntad riktning. Dels i samband med inbördeskriget 1861-65, dels vid tiden för medborgarrättskampen, som inleddes efter andra världskriget och kulminerade på 60-talet. Den senare är både ett undantag från och en bekräftelse av påståendet att vita politiker förlorar när de tar
strid för svarta intressen. Sant är nämligen att nordstatsdemokrater under några år vann röster ur medelklassen tack vare sitt engagemang för de svartas rättigheter. Likaså vann Texasdemokraten Lyndon Johnson mark inom partiet när han till sist valde att driva igenom rösträtts- och bostadsrättsreformerna åren 1964-65. Men det är också sant att många politiker från Harry Truman och framåt sårades svårt i medelklassen för sina ställningstaganden.

Hur ser det ut i dag? Enligt statsvetaren Paul Frymer i Uneasy Alliances: Race and Party Competition In America (Princeton University Press, 224 s) är läget sedan länge tillbaka vid det normala. Svarta negligeras åter i politiken på nationell nivå. Han menar att det beror på två sammanvävda egenskaper som är inbyggda i tvåpartisystemet. För det första erbjuder systemet möjligheten att fånga in särintressen på ett sätt som gör marginalgrupper ointressanta vid en tävling om röster. I fallet med afrikanamerikaner behövs inga vallöften eftersom gruppen redan tillhör
det demokratiska partiet till den milda grad att republikanerna inte skulle vilja ha dem ens om de hade levererats. Inbrytningen av svarta skulle urvattna republikanernas framgångsrika varumärke och alienera dess väljare.
För det andra är tvåpartisystemet inte tillräckligt potent ur demokratisk synvinkel. Ett flerpartisystem skulle möjliggöra den gynnsamma konkurrens som dagens närapå monopolistiska situation inte förmår. Uppenbarligen blir det också svårare att komma överens om att utesluta vissa grupper ju fler som sitter vid förhandlingsbordet, en situation som dessutom skulle ge större utrymme för direkta intressepartier att göra sig gällande. Till sist tycks det enligt Frymer ligga i tvåpartisystemets natur att kolosserna dras mot mitten och lämnar mindre särintressen utanför.
Historien ger stöd men skänker också tvivel åt Frymers pessimism. När status quo har utmanats i USA har det handlat lika mycket om ekonomisk och social realpolitik som moraliska överväganden. Denna lätt cyniska iakttagelse
underbygger på sitt sätt tanken att partikonkurrens trots allt främjar minoriteternas möjligheter att komma till tals. Svartas betydelse har nämligen ökat på grund av att deras instrumentella värde har gått upp i politiska förhandlingar där själva jämställdhetsaspekten varit sekundär.
Till fördel för Frymers tes talar att den skarpa konkurrensen mellan partierna har varit satt ur spel just vid de stora genombrotten. Både Lincolns och Johnsons reformsträvanden nådde sina framgångar när motståndarpartiet av olika skäl var kraftigt försvagat. Att afrikanamerikanerna blivit viktiga i lägen som inte varit karakteristiska för USA:s politiska system kan tolkas som ett orsakssamband.
Men man kan också ifrågasätta Frymers grundläggande antaganden. Stämmer det verkligen att USA:s svarta sitter fast i ett socialt utanförskap och ekonomiskt underläge? Och är det politiken som skänker dynamik vid olika gruppers förflyttningar inom den sociala och ekonomiska hierarkin?

Läget för USA:s svarta har förbättrats
dramatiskt under de senaste 40 åren. Inom näringslivet, politiken, idrotten och underhållningsindustrin når afrikanamerikaner numera de yttersta toppositionerna. När president Bush härförleden fick kritik för att han uteblivit från ett möte med NAACP, landets äldsta rörelse för svartas rättigheter och i dag starkt vänsterorienterad, svarade han: "Låt oss se, där satt jag ansikte mot ansikte med ett antal utländska ledare, med Colin Powell och Condi Rice vid min sida..." Värdet av att landets yttersta politiska ledning till två tredjedelar är mörkhyad kan knappast överskattas.
I Europa har vi ännu inte sett någon stark politisk rörelse mot rasismens politiska och sociala följdverkningar. Attitydmätningar visar också att rasismen sitter betydligt djupare och är mera utbredd i vår världsdel. Men varför är det egentligen bättre i USA? Svaret kan vara att medan politiken de senaste 40 åren har misslyckats har marknaden skapat framstegen. Ekonomisk tillväxt har gjort att det i dag de facto inte finns något
land där en svart befolkning har bättre utbildning eller tjänar bättre än i USA.
Samtidigt behöver ju inget vara särskilt bra bara för att det råkar vara bättre än det som är uselt. Gårdagens USA och dagens rasistiska och ekonomiskt svaga Europa är i sammanhanget inga goda måttstockar på jämlikhet och frihet. USA:s svåraste sociala problem är därför fortfarande att afrikanamerikaner är överrepresenterade bland fattiga, har sämst utbildning, drabbas oftast av godtyckligt våld och är i högst utsträckning offer för droger och ohälsa.

Också när det gäller den politiska makten är läget motsägelsefullt. I kretsen kring presidenten och i domstolarna är svarta välrepresenterade, i kongressen är det klent beställt. I lokalpolitiken är svarta ofta underrepresenterade. Däremot hade för några år sedan 29 av landets storstäder svarta borgmästare, däribland Houston, Philadelphia, Detroit, St Louis, Washington D C, Denver, San Francisco och Dallas. Inom det republikanska partiet är svarta förhållandevis förekommande
jämfört med hos demokraterna, där en debatt pågått i decennier om varför så få afrikanamerikaner når partiets viktiga poster.
Trots detta virrvarr av motstridiga fakta är det en sak som varit stabil under lång tid, nämligen väljarsiffrorna. Sedan 60-talet har i de flesta valkretsar över 80 procent av svarta väljare röstat demokratiskt i nationella val. Man kan därför lätt få intrycket att Frymer har rätt i att afrikanamerikaner har fångats in av det demokratiska partiet.
Men här tycks något vara på väg att hända. När Al Gore förlorade mot Bush räknade 74 procent av svarta väljare sig som demokrater, två år senare var siffran 63 procent. Förändringen sveper genom alla åldrar. Likaså har antalet som räknar sig som oberoende eller republikaner ökat, bland yngre väljare har antalet svarta republikaner tredubblats på två år.
Och detta sker under en period då ingenting annat egentligen har ändrats. Tvåpartisystemet står orubbat. Konkurrensen mellan partierna är hårdare än någonsin. Om trenden håller i sig
verkar det alltså till sist som om Frymers tes trots allt skjuter vid sidan om målet. Att han har rätt om de svartas långvariga dragning till demokraterna men fel om orsakerna.

För att finna en alternativ förklaring behöver man inte gå långt. Den kan helt enkelt bestå i att de svarta väljarna studerar det politiska landskapet och väljer vad som passar dem bäst. Republikanerna slog ner slaveriet och fick de frigivna slavarna på sin sida. När demokraten Franklin D Roosevelt under depressionen lanserade "den nya given" tjänade svarta mest på programmen vilket avspeglade sig i valresultaten. Medborgarrättskampen drevs huvudsakligen av nordstatsdemokrater och östkustsrepublikaner, men landade i det demokratiska partiet när västkusten fick överhanden inom republikanerna och södern förlorade demokraternas maktkamp. Återigen förhöll sig de svarta på ett rationellt sätt och demokraternas grepp om afrikanamerikanerna stärktes.

Finns det då motsvarande skäl i dag till varför svarta väljare tycks sippra från
demokraterna till det republikanska partiet? Tecken tyder på det. Demokraternas seger i presidentvalet 1992 var till stor del följden av att partiet gav upp sina ambitioner i jämställdhetsarbetet. Bland Bill Clintons viktigaste symbolhandlingar var att avbryta sin kampanj för att åka hem till Arkansas och övervaka avrättningen av en mentalt efterbliven svart mördare. Partiets valplattform nämnde för första gången på 30 år inte ojämlikhet mellan raser. I Clintons och Gores eget valmanifest, "Putting People First", togs afrikanamerikaner upp en gång - i ett avsnitt mot positiv särbehandling. Clinton gick till val på en välfärdsreform som skar ner socialhjälp och arbetslöshetsunderstöd på ett sätt som särskilt drabbade svarta. Samtidigt förändrades inte retoriken. Plötsligt var det demokraterna som framstod som det hycklande partiet.
Besvikelsen blev stor och efterlämnade ett vakuum. Under 1990-talet kom följdriktigt ett politiskt alternativ i minoritetsfrågan att växa fram inom det republikanska partiet,
för första gången på hundra år.
Högerns utgångspunkt är att det ligger något djupt motbjudande i en situation där vita politiker beslutar om bidrag till fattiga svarta som inte klarar sig själva, att vänsterns politik stigmatiserar den afrikanamerikanska befolkningen. Politiska medel bör i stället användas för att svarta ska komma in i politiken, för att inifrån påverka när köpcentrum ska byggas, när gatubelysningen ska förbättras, när vägar ska dras, vid offentlig upphandling och så vidare. Och framför allt bör politiska beslut fattas som undanröjer de hinder som står i vägen för svarta entreprenörer. Alltså klassisk antidiskrimineringspolitik ställd mot de senaste decenniernas bidrag och positiva särbehandling.

I och med demokraternas liberalisering i värdefrågor har också banden mellan högern och USA:s ofta kyrkliga svarta förstärkts beträffande synen på kärnfamiljen, abort och religion. Regeringen Bush satsar pengar på kristet och muslimskt församlingsliv, demokraterna förespråkar samkönade
äktenskap.
Frymer tycks alltså ha bortsett från de enklaste svaren. Att det var kvardröjande rasism som bar skulden till de svartas situation och att misslyckad vänsterpolitik förlängt utanförskapet i en tid när rasismen alltmer blivit ett randfenomen.
Framtiden? I dag tycks två motsatta krafter verka på den svarta valmanskåren. Dels lockas den av republikanernas syn på social diskriminering av minoriteter, dels räds man det faktum att så många arbetstillfällen har försvunnit de senaste åren. När Bush blev vald lovade han att skapa fler jobb, något som historiskt varit den bästa minoritetspolitiken. Så har det inte blivit. På tre år har 650 000 afrikanamerikaner förlorat sina jobb. Men nyligen kom siffror som visade att jobben kan vara på väg tillbaka. Om så sker kan rännilen av svarta väljare till republikanerna förvandlas till en strid ström. Att demokraterna skulle ha låst in de svarta och kastat bort nyckeln framstår som en förfelad tanke.

Roland Poirier Martinsson
är fil dr i teoretisk filosofi
och författare.
(under strecket 23/4 2004)