Damtidningar tecknar tidens sociala kartor

UNDER STRECKET | Genus och klass

När jag växte upp vistades jag ofta i min farmors tobaksaffär, där det också såldes veckotidningar av olika slag. Det var mest "tanter" som köpte dessa tidningar, som de sedan lånade ut och bytte mellan varandra. På så sätt blev veckotidningsläsandet en ganska stor del av (populär)kulturen i den lilla stationsort där jag bodde som barn. Detta fenomen var dock inget specifikt för Nyåker. Vid den här tiden hade Året Runt, efterkrigstidens största veckotidning, en upplaga på i medeltal 440 000 exemplar i veckan. Det beräknades att tidningen varje vecka lästes, eller bläddrades i, av i genomsnitt 1 930 000 personer. Av dessa var de allra flesta kvinnor.

Veckopressen expanderade kraftigt under 1900-talets första decennier. På 20- och 30-talen lanserades en rad mycket framgångsrika tidningar, och allt större delar av befolkningen kom att tillhöra veckopressens läsekretsar. Detta omfattande, mestadels kvinnliga läsande, var alltså en stor och generell företeelse. Men det var en av den "finkulturella" minoriteten hånad och förlöjligad genre. "Det kolorerade träsket" blev den gängse beteckningen på veckomagasinen under kulturarbetarnas renhållningsarbete i slutet av 40-talet. Ivrigast var kanske publicisten och författaren Stig Ahlgren, vars närmast kroppsliga vämjelse inför veckopressen även riktades mot dess läsare. Detta förakt för kvinnors läsande har en lång historia, från Gustave Flaubert på 1800-talet till 1980-talet då "FLN-litteraturen" - berättelser om flärd, lidelse och njutning - avfärdades som "tantsnusk" på kultursidorna.

Denna nedlåtande inställning har dock till viss del förändrats. Kritiker och kulturdebattörer uttrycker sig inte lika tvärsäkert längre; kanske för att den etablerade kulturen, kanon, såväl som populärlitteratur och -kultur inte längre framstår som särskilt enhetliga och väl avgränsade kategorier, som Anders Öhman uttrycker det i inledningskapitlet till antologin "Populära fiktioner" (2000). Och veckopressen, liksom andra former av populärkultur, har varit föremål för många seriösa studier. Inom svensk forskning utgör litteraturvetaren Lisbeth Larssons avhandling "En annan historia. Om kvinnors läsning och svensk veckopress" (1989) ett nytt sätt att närma sig masspridd "kvinnolitteratur". Därtill är den det givna standardverket om svensk veckopress. (De fakta jag inledningsvis refererar är hämtade därifrån).

I Sverige har veckopressforskning framför allt bedrivits inom ämnena litteraturvetenskap, sociologi, ekonomi, journalistik och språkvetenskap. Bland historiker har intresset väckts relativt sent, men märks i ett ökande antal avhandlingar, antologier och artiklar i vilka populärpressen används som källmaterial. Här utgör Ulrika Holgerssons avhandling i historia, Populärkulturen och klassamhället. Arbete, klass och genus i svensk dampress i början av 1900-talet (Carlssons, 416 s), ett gott exempel. Utgångspunkten är här inte läsandet av dampressen i sig. Syftet är att studera hur kön och klass(er) konstrueras och diskuteras, framför allt i Svensk Damtidning.

Holgersson frågar sig vilka tankestrukturer som styrde läsarnas och skribenternas föreställningar om sig själva och andra, och hon skildrar de "förhandlingar" som fördes kring detta.

Svensk Damtidning hade vid sekelskiftet 1900 god spridning och stor upplaga. Läsarna bestod av kvinnor från stad och land med olika civilstånd, förmögenhet och grad av bildning. Tidningens medarbetare dominerades av en bildad men inte särskilt välbeställd medelklass med sympatier åt det liberala hållet. Till skillnad från de två andra stora samtida veckotidningarna, Idun och Hemtrefnad, hade de dock inga närmare kontakter med kvinnorörelsens stora nätverk och storstädernas kulturella elit.

En betydelsefull del av avhandlingen behandlar klassamhället - med ambitionen att hitta nya teoretiska vägar till klassbestämning, i nutid såväl som historiskt. Mot bakgrund av vad som tidigare skrivits om ämnet diskuteras hur man i dag kan studera klass när det marxistiska paradigmet ifrågasätts. Den uttalade föresatsen är att problematisera klassbegreppet. Detta betyder inte att författaren menar att "klass" är ointressant. Tvärtom hävdar hon att begreppet har en fortsatt viktig roll att spela i historisk forskning. Men klassbegreppet måste, menar hon, på ett mera genomgripande sätt plockas isär och analyseras i de komplexa sammanhang där det en gång formades. I stället för den stora berättelsen om arbetarklassens uppgång och eventuella fall sammanförs populärkultur och genealogisk klassanalys. Exempelvis undersöks det metaforiska språk som användes för att teckna tidens sociala karta, där termen klass inte hade någon särställning som språkligt verktyg att beskriva sociala skillnader. Det talades inte sällan om samhälleliga "trappsteg" där man med vilja och ihärdighet kunde avancera "ett par pinnhål". Men det fanns också många uttryck för idén att samhället bestod av olika skikt - från "de fattiga folklagren" till "samhällets öfre lager" - där rörligheten var mer begränsad. Mycket vanliga var också dikotomier som "hög" och
"låg", enligt avhandlingsförfattaren en stilfigur så etablerad att exemplen är otaliga.

Det förekom emellertid också andra sätt att göra sociala klassifikationer som inte nödvändigtvis följde en lodrät skala. Människor kunde även sorteras efter ståndpunkt eller plats. En annan vanlig användning av klasstermen var i den breda betydelsen av en grupp individer med gemensamma egenskaper, till exempel "hemmadöttrar". Denna distinktion kunde ha ett flytande förhållande till den i dag mer bekanta, men snävare indelningen i klasser efter yrke, förmögenhet eller börd. Ulrika Holgersson gör här en intressant koppling till begreppets etymologi, där klass kan betyda just kategori av samhällsmedlemmar, avdelning med mera, vilket i Sverige fått stor betydelse genom Linnés indelning av växtriket i klasser - en föreställning som alltså även överförts till människor.

Avhandlingen vill heller inte upphöja klass på bekostnad av kön, utan har ambitionen att låta genusteorier inspirera klassanalysen. Liksom begreppet klass var beteckningen kvinna eller arbetarkvinna flytande, hävdar Holgersson. Innebörden bestämdes i många olika sammanhang som handlade om arbete, bildning, moderskap och sedlighet. Ofta framhölls de enkla kvinnornas flit, sparsamhet och förnöjsamhet, deras moderlighet och besittning av vad som kallades "hjärtats bildning", och det påpekades att många "bättre" eller "bildade" kvinnor saknade dessa egenskaper. Och i tidningen användes orden arbeterska (och arbetare) inte bara för att särskilja dem som sysslade med grovarbete från dem som inte behövde kroppsarbeta för sin försörjning. Beteckningarna användes även för utövare av intellektuellt arbete i uttryck som intelligensarbeterskor, själs- eller tankearbetare. Vid dessa diskursiva förskjutningar spelade kristna värderingar och Luthers kallelselära stor roll. Arbete är enligt denna något gott och givet för det mänskliga varat; människan är född till att arbeta liksom fågeln till att flyga. Gud har gett människor olika uppgifter för att förvalta
skapelsen. Inget arbete är här sämre än det andra.

I Ulrika Holgerssons tolkning av dampressen finns inga definitiva gränser mellan text, författare och läsare. Det handlar mera om nätverk av texter att röra sig fritt emellan, och som analyseras utifrån textförfattarnas och läsarnas bakgrund. Källkritiskt ser hon dampressmedier som en kvarleva av tidens diskurser och diskussioner ifråga om klass och genus. Därigenom visas hur gränserna för olika identiteter bestämdes i sitt historiska sammanhang, och vilka möjliga utrymmen som fanns att tänka om sig själv och andra. Och det visar sig att Svensk Damtidning är ett alldeles utmärkt källmaterial för studier av sociala identiteter och relationer, och tolkningar av begrepp.

"Populärkulturen och klassamhället" är både teoretiskt och empiriskt övertygande i sin plädering för en mera mångfacetterad historisk analys av såväl klassbegreppet som de instabila kategorierna "kvinna" och "arbetarkvinna". Avhandlingen är också ett utmärkt exempel på vilket rikt källmaterial som kan finnas utanför de inom historisk forskning mera etablerade källorna. Men om man inte (bara) läser boken som en avhandling i historia fångas man nog mest av tidningsreferaten, särskilt av insänt material, och detta oavsett om det var faktiska inlägg från läsare eller texter fabricerade av tidningens medarbetare. Särskilt intressant är de debatter eller teman i insändarmaterialet som lyfts upp till analys. I tre skilda studier tolkas tidningens konstruktioner av "fabriksarbeterskor", "tjänarinnor" och "sömmerskor" i relation till insändare signerade med motsvarande kategorier. Av dessa föreföll fabriksarbeterskorna vara de mest osäkra, och de som också tycks ha haft det lägsta anseendet bland många i dåtidens Sverige. Ändå försökte några värna sitt värde genom att framhålla betydelsen av det arbete man utförde. I flera citerade insändare lyser stoltheten över den egna yrkesskickligheten igenom. Tjänarinnan var kanske den kategori som var mest omdebatterad. Man kan säga att det i avhandlingen presenteras en hundra år gammal "pigdebatt". Flera tjänsteflickor drev kravet på utökade rättigheter för kåren som kollektiv, ett slags professionaliseringsstrategi. En annan retorik som användes ibland var att framhålla att eftersom Jesus själv var tjänare skulle heller inga tjänsteflickor behandlas som mindre värda än andra människor. Men det fanns även röster som hävdade den enskildes ansvar för hur man blev behandlad. Här var utgångspunkten att det fanns bra och dåliga tjänarinnor. De slarviga och slamsiga förtjänade det bemötande de fick!

Starkast ställning och självkänsla hade sömmerskorna. Det är inte helt lätt att förstå varför, och det ges heller inga riktigt tillfredsställande förklaringar i avhandlingen - vilket man kanske heller inte kan begära av en så omfattande studie med annan fokus. Men mot bakgrund av vad som framgår av Holgerssons studie är det ändå uppenbart att sömmerskans svenska, eller kanske nordiska, idéhistoria vore ett synnerligen intressant forskningsprojekt.

Kanske kunde man finna både skillnader och likheter med de iakttagelser som kom fram i folklivsforskaren Yvonne Verdiers moderna klassiker "Tvätterskan, sömmerskan, kokerskan. Livet i en fransk by genom tre kvinnoyrken" från 1979. Exempelvis konstateras att ryktet om de (franska) sömmerskornas "lättfärdighet" kunde ha sin grund i att sömmerskor som arbetade hemma hos andra födde betydligt fler utomäktenskapliga barn än andra kvinnor. Verdiers beräkningar gäller här sekelskiftet 1900. Berodde detta på att de som daglönare i hemmen var mer utsatta och sårbara? Eller kan man se sömmerskorna som potentiellt rörliga, självständiga småföretagare som kunde tillåta sig utomäktenskapligt sexualliv?

Låt oss till sist återvända till Svensk Damtidning på 2000-talet - som numera kallar sig "den kungliga veckotidningen". Finns där fortfarande diskurser om arbete, klass och genus? Ja, definitivt, framför allt ifråga om de två sistnämnda kategorierna. Nu görs emellertid klassifikationerna på delvis andra grunder än för hundra år sedan. Ifråga om kön konstrueras inte bara heterosexuellt och heteronormativt kön - även om den berättelsen dominerar - utan också andra identiteter och praktiker. Liksom i annan nutida dampress förhandlas det också fortfarande om normerna för "kvinnlighet". Man kan till exempel konstatera att flit, sparsamhet och förnöjsamhet inte längre är egenskaper som värderas särskilt högt. Och när det gäller klass handlar det numera inte så mycket om bildning och moral, utan (kändis)status, stil, relationer till kungahuset och framför allt tillgångar till mycket pengar som gör att man kan köpa sig såväl stilen som en plats någonstans vid Stureplan där Madde rör sig.

Lena Eskilsson är docent i idéhistoria viud Umeå universitet. (under strecket 8/10 2006)