Dags för Afghanistan att byta kurs

I dag återinstalleras president Hamid Karzai i Kabul för sin andra femåriga mandatperiod, och medan vintern sakta sänker sig över Afghanistan försöker landet hämta sig efter de senaste månadernas tumultartade period.

Det är en stukad president som under ett massivt säkerhetspådrag äntrar tribunen för att läsa upp sitt installationstal nästan tre månader efter valet i augusti. De tillresta dignitärerna på plats vid hans sida har inte heller kommit bara för att fira utan för att med emfas framföra till den nygamla presidenten att krafttag och en radikalt ändrad politik behövs för att vända den allt osäkrare situationen i landet.

De senaste månaderna har utvecklingen i Afghanistan gått bakåt, och fort har det gått. När jag var där förra veckan för ett två dagars besök var tongångarna dystra. I mötena – bakom murar, betongsuggor och beväpnade vakter – var även de som brukar kunna se ljuspunkterna i den glåmiga afghanska vardagen allvarligt bekymrade. Inramningen gick också den i moll: ett svenskt militärfordon gick på en sprängladdning med en död lokal tolk och fem skadade svenska soldater som följd, Kabuls gator tömdes ännu en gång efter varningar om terroristattentat, medan FN-missionen Unama fortsatte att evakuera delar av sin personal till Förenade arabemiraten och Turkmenistan efter ett brutalt attentat mot ett av deras gästhus i centrala Kabul några veckor tidigare, då fem FN-anställda fick sätta livet till.

Säkerhetssituationen i landet försämras för varje månad som går. I syd och i öst pågår regelbundna strider nu liksom de gjort de senaste åren. I hela pashtunbältet längs den afghansk-pakistanska gränsen har talibanerna vunnit mark de senaste åren, och på sina håll kontrollerar de hela byar och distrikt. Våldet har de senaste två, tre åren också flyttat allt närmare Kabul. Talibanerna – detta vaga samlingsnamn för det väpnade motståndet mot regeringen – har åtminstone i någon utsträckning lyckats etablera sig i alla provinser runt huvudstaden. Därtill håller de på att vinna terräng långt utanför det pashtunska kärnlandet och har fått fotfäste på sina ställen i norr, främst runt Kunduz.

Valen blottlade bristerna i det skrangliga afghanska statsbygget som snickrats på sedan talibanernas fall 2001. Det kantades av massivt valfusk; hundratals vallokaler som bara fanns i rullorna levererade tusentals röster som aldrig avlagts, andra närmast tomma urnor – deltagandet var på sina håll väldigt lågt – fylldes med valsedlar. Den sittande presidenten var snar att utropa sig själv till vinnare, men tvingades efter internationella påtryckningar att acceptera att Kommissionen för valklagomål (ECC), efter två månader till sist underkände nära en tredjedel av hans röster och berövade honom segern. Med mindre än 50 procent av rösterna i första valomgången beordrades istället en andra, avgörande valomgång mellan Karzai och huvudmotståndaren Abdullah Abdullah, en ögonläkare, tadzjikisk företrädare och före detta utrikesminister i Karzais regering, tillika den som skrapat ihop näst flest röster.

Temperaturen mellan de två kandidaterna skruvades därmed upp ytterligare några grader. Doktor Abdullah ställde en rad krav inför den andra, avgörande valomgången. Han sade att han inte ville ställa upp i ett val som vara lika förfuskat som det tidigare, och krävde några nyckelministrar utbytta, ett antal personer som misstänktes ligga bakom fusket sparkade, spökvallokalerna eliminerade och chefen för valkommissionen utbytt. När Abdullah inte fick som han ville – vilket närmast var att vänta – drog han sig ur, och idén med en andra valomgång föll platt. Och så, likt en fågel Fenix steg Karzai fram som president för ytterligare fem år.

Upploppet till valen till presidentämbete samt till de 32 ganska tandlösa, maktlösa provinsråden hade också sina ljusa sidor som förtjänar att lyftas fram. De föregicks av en verklig politisk debatt, de många presidentkandidaterna kampanjade över hela landet, de interetniska sammandrabbningarna var få och den komplicerade logistiken fungerade över förväntan.

Man kan också konstatera att den kontrollmekanism som ECC är tänkt att utgöra faktiskt fungerade. Det flagranta fusk som inte kunde förhindras på valdagen kunde i alla fall korrigeras i ett senare skede. Men det ogenerade valfifflet har ändå skadat Afghanistan och framför allt presidenten. Hans förtroendekapital var redan efter fem år av uteblivna reformer och försuttna möjligheter skralt och är nu närmast övertrasserat.

Så vad händer härnäst? Kort efter dagens installation förväntas president Karzai presentera en ny regering. Mellan raderna i denna regeringslista kommer man att kunna utläsa om presidenten har tagit till sig omvärldens budskap om att han måste vända ett nytt blad i den afghanska historieboken och fokusera på kompetenta, reforminriktade ministrar som världssamfundet kan arbeta med och som afghanerna har anledning att hysa förtroende för. Här kommer man att kunna utläsa om han alls har för avsikt att försöka reparera sitt sargade anseende.

Det är inte givet. För att samla röster stödde sig presidenten på många av de gamla jihadi-nätverken och ingick allianser som knappast borgar för reformer och demokratisering. Så är också en av hans två vicepresidentkandidater den ökände tadzjikiska krigsherren Mohammed Fahim, utpekad för brott mot mänskligheten. Och för att försäkra sig om uzbekiska röster gjorde presidenten någon form av uppgörelse med uzbekiskledaren och krigsherren Dostum, också han anklagad för krigsbrott. Risken att vi istället för en reforminriktad teknokratregering får ett kabinett som avspeglar dessa skuldväxlar – och fler i samma anda – är därför betydande. Kabul sjuder av rykten om vilka som har lovats vilka poster i regeringen och i den svällande administrationen, som tack för hjälpen i valet.

Men även parlamentet ska säga sitt om den nya regeringen. Enligt den afghanska konstitutionen ska varje minister enskilt godkännas av underhuset, och det är en process som kan ta flera månader och i värsta fall lamslå landet ett gott tag in på nästa år.

Det finns ingen anledning att lura sig själv att tro att någon quick-fix väntar runt hörnet. Ett mått av självrannsakan skadar inte vad gäller västvärldens ansträngningar i landet, men vi får inte förlamas av det. Några färdiga framgångsrecept finns inte i Afghanistan, lika lite som i andra konfliktområden, och även en utveckling i rätt riktning kommer att ta tid. Men inte heller står vi utan möjligheter att påverka, att hjälpa miljoner krigströtta afghaner tillbaka på vägen mot en drägligare framtid.

Det finns några hoppfulla faktorer. Det internationella samfundet, som betalar i stort sett hela den afghanska notan, inser vikten av att korrigera kursen. Efter åtta år av dyrköpta erfarenheter borde vi vara bättre rustade än någonsin. Tendensen att blunda för de många strukturella problemen – straffriheten, korruptionen, knarket, nepotismen, krigsherrarnas inflytande – har minskat, liksom viljan att idealisera president Karzai. USA, som har avgjort störst inflytande, har satt Afghanistan överst på den utrikespolitiska agendan. Inom kort förväntas Obama-administrationen komma med sin strategi för Afghanistan. Klart är att den förutom fler trupper kommer att fokusera mer på biståndsinsatser och good governance. Tesen att utvecklingen i landet inte kan vändas med enbart militära medel har drivits av ingen mindre än den högsta amerikanska militära befälhavaren i landet, general McChrystal.

Men tyngst vilar självklart ansvaret på det afghanska ledarskapet. Det gäller att den afghanska ledningen som till sist träder fram ur valkaoset väljer rätt i detta vägskäl. Det återstår att se om en försvagad Karzai kommer att kunna leverera det han knappast förmådde tidigare under långt gynsammare omständigheter. Trycket på presidenten och den regering han nu ska utse att leverera resultat och förändring har hur som helst redan ökat. Men även med den bästa av politik och intentioner kommer det att ta tid innan resultaten blir skönjbara.

Kanske kommer president Karzai under hela sin mandatperiod att brottas med bristande legitimitet. Ändå är alternativen till att arbeta med honom små. Förutsättningarna för att genomföra nya val är sämre än nu än i augusti. I en imperfekt värld återstår att göra det bästa av situationen som den är, inte som man önskar att den vore.

Det finns emellertid ingen anledning att lägga alla ägg i samma korg. Vi talar gärna om en afghanledd process, som vi – vi som i det internationella samfundet – stöttar. Och så måste det vara. Bara afghanerna kan bygga sitt eget land, vi varken kan eller bör försöka göra det åt dem. Det finns dock anledning att ifrågasätta om de afghaner som leder processen verkligen gör det så att det gagnar flertalet, eller om de främst är ute efter att fylla sina egna fickor. I ett land med en så stark kultur av straffrihet som i Afghanistan, där man styrt med vapen i hand de senaste trettio åren, är det alltför ofta den starkes rätt som gäller. Valkaoset var ett symptom av detta, Karzais många dubiösa allianser är det också.

Om den regering vi vill stödja är en del av problemet måste någon form av villkorande av biståndet till. Det är inte enkelt och okontroversiellt, inte heller är det någon god förutsättning för ett verkligt partnerskap. Men de senaste årens ovilja hos presidenten att fatta en rad svåra men nödvändiga beslut för att reformera landet gör det svårt att skriva in blanco-checkar.

Ett alternativ är att välja bort de motparter som varken vi eller afghanerna har anledning att stötta, stärka eller att ha förtroende för, och istället vaska fram och stärka de goda krafterna. Med en belastad regering blir det också viktigare att arbeta på andra nivåer och hitta andra konstruktiva aktörer för insatserna. Likaså blir det än mer angeläget att fokusera mer på institutionsuppbyggnad och strukturella reformer som på sikt kan ge förändringar alldeles oberoende av enskilda individer.

Vad valen och det skraltiga demokratibygget visar är att vi har långt kvar att gå. Det vi minst av allt behöver är någon exit strategy, vad vi behöver är snarare en strategi som hjälper oss att stanna. Att än en gång vända ryggen åt Afghanistan är inget alternativ. Anledningen till att västvärlden återvände med ett massivt engagemang för åtta år sedan var övertygelsen att om inte vi hjälper Afghanistan att lösa sina problem kommer regionens problem till oss. Det har inte ändrats – tvärtom. Sedan dess har den insikten nått fler och regionens problem har bara vuxit.

Nästa val är mindre än ett år bort – senast i juni förväntas landet gå till parlamentsval. Olyckskorparna kraxar om ett ännu mer kaotiskt val och ett parlament där ännu fler lokala krigsherrar förskansar sig, samtidigt som hoppet om en demokratisk utveckling dör bland befolkningen. En sådan utveckling borde vi uppbåda våra yttersta krafter och använda allt vårt inflytande för att stävja.