Cirkeln är sluten för brevet

I mitten på 1600-talet skapades den samhällsfunktion som började med att befordra maktens handlingar och småningom blev hela svenska folkets bringare av skrivna meddelanden. Under brevskrivandets guldålder, från mitten av 1800-talet och hundra år framåt, var människor i alla åldrar involverade i konsten att utbyta livstecken och underrättelser med vänner och anhöriga i när och fjärran. Tekniska landvinningar som telegraf, telefon, radio, tv och telefax minskade korresponderandet men hotade inte brevets hjärteplats i medborgarnas tankevärld. När informationsåldern öppnar porten till en digital värld, med omedelbar framkomst för alla former av meddelanden, är det traditionella brevskrivandets dagar räknade. Av 20 miljoner försändelser som dagligen strömmar genom landets sju postterminaler är högst 4 procent (cirka 800 000) privata brev. Från att ha varit själva sinnebilden för kontakt och gemenskap genom tid och rum, och postens viktigaste inkomstkälla, är det pappersburna meddelandet nu på väg att fasas ut och försvinna.

När brevet inte längre är en gyllene länk till personlig kontakt men fortsätter att vara språkrör i ekonomiska, juridiska och organisatoriska spörsmål är en mycket gammal cirkel på väg att slutas. Våra äldsta brevdokument är av administrativ, rättslig art och upprättades vid 1100-talets slut. Ett folkligt brevskrivande utvecklades mer än ett halvt årtusende senare i tider med begränsade livsbetingelser men med utrymme för det som är bristvara i dag, eftertanke och koncentration. Utan det skrivna budskapets relationsbevarande kraft hade löften, minnen och förhoppningar varit svårare att behålla – utan fungerande postförbindelser hade det varit längre mellan människor.

Som ett led i de europeiska ländernas strävan att stärka greppet över sina territorier bildades under 1600-talet nationella postverk. Frankrike inrättade sitt 1622, Danmark 1624, England 1635, Ryssland 1663. Med Axel Oxenstiernas förordning om ”Post-Bådhen” (bådh=bud), utfärdad i den omyndiga drottning Kristinas namn, startade 1636 det som småningom blev ett allmänt svenskt postväsende. Pådrivande för postverkens tillkomst var den anda av misstänksamhet som de ständiga krigen förde med sig, och regeringarnas vilja att kontrollera den känsliga trafiken med skrivna handlingar. Vid 1600-talets början hade det italiensk-tyska kurirsällskapet Thurn und Taxis, med anor från 1200-talet och erfarenhet av storskalig posthantering inom den habsburgska maktsfären, monopol på stora delar av kontinentens postala verksamhet. De nationella postverken kopierade valda delar av Thurn und Taxis arbetsmodell och försökte sedan med restriktioner göra slut på förebilden. Detta lyckades först 1867 då preussisk militär tvingade de högadliga ägarna att lämna ifrån sig det som då var kvar av verksamheten.

Det taxiska postväldet verkade aldrig inom Sveriges gränser men förmedlade svensk post utomlands. Den befordringsverksamhet som här växte fram formades till ett landsomfattande nätverk med ombyten varje två–tre mil och en kärna av befintliga personella resurser. En tradition med många yttringar och förgreningar, exempelvis den uråldriga ”budkavleinstitutionen” som förpliktigade befolkningen att sprida viktiga underrättelser. Institutionsbundna var ”klosterposten”, ”klockarposten” och ”prästeposten” som befordrade kyrkliga dokument. ”Brevdragare” förde meddelanden hela vägen från avsändare till mottagare, en ”brevvisare” var ute i ärende som stöddes av kungligt privilegiebrev eller liknande. Städer som Basel, Hamburg, Lyon, Strasbourg och Stockholm var tidiga med direktutdelning till adressat. I tysktalande länder existerade till slutet av 1500-talet ”slaktarposten” som bihang till slaktarnas resor för uppköp av köttdjur. Köpmän, hantverkare, resande och bekanta som skulle åt rätt håll kunde också agera brevbärare. Före alfabetiseringens genomslag under senare delen av 1800-talet var brevskrivare och avsändare ofta skilda personer.

Omkring år 1180 fick invånare i tre uppsvenska byar stifta bekantskap med brevet som härold för maktens vilja. Från Lund hotade ärkebiskop Absalon med bannlysning om det inte genast blev slut med förföljelser av munkar och plundring av kyrkor. Även om ärkebiskopen själv inte var närvarande, när denna av överheten ofta praktiserade skrivart lästes upp, bör budskapet ha gjort intryck på förövarna. 350 år senare skulle Gustav Vasa driva metoden till fulländning. Den befattningshavare som adresserats med uppmaningen ”packe eder och rätte eder” kände brevets makt.

Ett par decennier in på 1600-talet hade strömmen av skrivna handlingar till och från och inom Sverige nått en omfattning som motiverade organisatoriska åtgärder. Inte minst låg det i riksstyrelsens intresse att ha täta kontakter med statens tjänare ute i landet. Som leverantör av skriftfästa meddelanden blev det det nyinrättade postverkets uppgift att, oberoende av väder och vind, snabbt och pålitligt överbrygga avstånd i ett glest befolkat land. För att bygga upp och leda det nya sambandsnät som gjorde landet kortare på längden och smalare på bredden kallades fältpostmästaren Anders Wechel hem från Tyskland. Där hade han bland annat förestått svenska postkontoret i Leipzig. Efter bara något år på tjänsten avled han och efterträddes av hustrun Gese, bördig från Hamburg. Åren 1637 till 1642 var Gese Wechel landets första kvinnliga verkschef och titulerades ”Sveriges rikes postmästarinna”.

Att bli utsedd till postbonde och svara för att försändelser kom i väg till nästa ombyte var både hedersuppdrag och pålaga. Det var dåligt betalt men fritog den edsvurne, inte alltid enligt förordningens bokstav läskunnige, postbonden från inkallelse och gästning och lyfte något pinnhål i social rang. Till sin hjälp hade han två postdrängar med ”två timmar på var mil att löpa” – storögt livrädda för skogens vidunder och lurande rövare. Att göra upp tidtabeller, samordna avvikelser, få inblandade att göra det de skulle var ingen lätt sak. Uppmätning av landets vägar inleddes 1649 enligt drottning Kristinas gästgiveriförordning, inte för att underlätta för posten utan för att stävja fusk med reseräkningar. Fram till mitten av 1800-talet fördes posten längs huvudvägar och genvägar som förband städer där det inrättats postkontor, den i detalj reglementerade postväskan innehöll till en början några få brev. Långa avstånd och dålig framkomlighet gjorde att även prioritetsbelagda myndighetsbrev blev liggande, kom bort eller hamnade i orätta händer. Krav på snabbare leveranser gjorde hästen nödvändig, och hästar fanns i böndernas stall. Att 1646 sitta i Stockholm och utfärda förordningar var en sak, att förverkliga dem en annan. Ett resultat av direktiv om kortare transporttider var att utrikesposten Stockholm – Hamburg, via Halmstad, Helsingborg och över Danmark, fördes med ridande postbud – postiljon. Vid hotande epidemier inrättades karantänsstationer vid gränserna. Lungsot, tyfus, smittkoppor, kolera – allt kunde spridas med brev, trodde man. Postförare vägrade befatta sig med försändelser, mottagare vågade inte hämta sin post. För att desinficera försändelser användes bland annat ättiksbad och behandling med vitriolgas.

Stort intresse för postal verksamhet visade Karl XII som också i fält var flitig med papper och penna men såg sig själv som ”en slät korrespondent”. Ivrig att avsluta ett brev till fältherren Magnus Stenbock hällde han bläck istället för skrivsand över papperet, ursäktade sig – ”Jag slog bläck på, men Tu kant väl ändå läsa‘t” – och sände iväg det. Högljudda klagomål på postgången mötte kungen efter snabbritten från Bender. I februari 1718 kom Karl XII:s förordning om sammanslagning av rikets post- och gästgiveriverksamheter. Gästgivargårdarna gjordes till posthåll och delades in i tre grupper beroende på var de var belägna. Reformen mötte motstånd, gästgivarna ville inte bli postmästare och postmästarna ville för allt i världen inte bli krögare. Det illa underhållna vägnätet och den bottenkörda ekonomin reste också hinder. Efter skottet vid Fredrikshald i november samma år drogs förordningen tillbaka. Vid 1800-talets mitt, då det privata brevskrivandet stod i sitt flor, befordrades fortfarande all post av motvilliga indelta bönder – som förväntades släppa vad de hade för händer när posthornet ljöd. När bondeståndet med 1865 års riksdagsreform fick mer att säga till om avskaffades successivt befordringstvånget och var helt borttaget 1870.

Att sända brev från Stockholm till Södertälje, Norrköping eller Markaryd kostade 1636 fyra öre kopparmynt – ungefär priset på ett kilo smör eller en höna. Det kunde ta från någon dag till uppemot en vecka. Frimärken och brevlådor infördes 1855 och gjorde att brevskrivarna inte behövde passa postkontorens öppettider. På de berömda skilling banco-frimärkenas tid på 1860-talet skickades omkring 6,5 miljoner brev om året. År 1900 postades 81 miljoner brev, 1950 var siffran 518 miljoner – 2006 förmedlade posten över 2,5 miljarder försändelser a-post, b-post och julkort.

Att skriva brev har alltid haft en prägel av lite pretentiös, halvlitterär syssla. Kryddan i en välformulerad text kunde gärna vara förtroligt skvaller. Med hjälp av någon populär ”brevställare” – häfte med artighets- och affärsfraser – hade också den ovane möjlighet att uttrycka sig rätt i korrespondens med myndigheter och i affärer. Tillsammans med papper, kuvert och skrivdonets avtryck kunde handstilen – som inte skulle vara för driven eller slängig – ge vinkar om avsändare och innehåll.

Hopvikt och förseglat med doftande lack fungerade länge papperets baksida som omslag och adressfält. Kuvert kom i slutet på 1700-talet och uppfanns enligt traditionen av en tapetmakare i Lyon.

En av seklets stora brevskrivare var Carl von Linné som i sin forskargärning hade en omfattande, delvis global skriftväxling. Under åren som praktiserande läkare i Stockholm besökte han regelbundet stadens enda postkontor i huset på Lilla Nygatan 6 i Gamla stan. På samma adress ligger sedan 1906 Postmuseum. Fram till mitten av januari 2008 visas där utställningen ”Linné, brevskrivaren” som med dokument och personliga miljöattribut vill teckna ett porträtt av den skrivande Linné. Välförtjänt prisbelönad är museets basutställning ”Brevet – en resa genom sekler” som i skulpterade ögonblick visar organisation, transport, teknikaliteter och brevbärandets villkor i det skrivna meddelandets tjänst.

Brevets innehåll skall betraktas som hemligt och skyddas i brottsbalkens fjärde kapitel. Kränkning av brevhemligheten kan medföra böter eller fängelse i upp till två år. Brev kommer av latinets ”bre‘ve” för slutet kortfattat, skriftligt meddelande. Tvånget, den obönhörliga prioriteten, med kännbara följder för den som inte höll tider eller på annat sätt var försumlig kunde ha skapat en avskydd företeelse. Men brevet och brevbäringen, den landsomfattande stafetten, växte in i och blev en del av samhällskroppen, bidrog till att upprätthålla en kultur med ordet i högsäte, öppnade för sociala mönster som kom samhällsbygget till godo. 1842 års skolreform, billigare cellulosapapper, järnvägens tillkomst, rörlighet som följd av industrialismens genombrott gjorde brevet till allas budbringare. Nyanlänt, uppläst och begrundat kan det fortfarande vara en händelse att samlas kring.

Åttahundratusen brev om dagen är ingen liten siffra, men trenden är nedåtgående och slutet på en meddelandeepok närmar sig. Inte för det personliga meddelandets idé som uppdaterad och tidsanpassad pendlar vidare mellan avsändare och mottagare i oräknelig omfattning. Originalet, det fysiska meddelandet – brevet – är enligt postens siare utfasat inom tio år.