Catullus gav röst åt Roms villrådighet

Vad som egentligen återstod för "renässansen" att återupptäcka och pånyttföda av antiken efter den "medeltid", som i modern forskning ter sig allt mer dynamisk, kan man förvisso känna sig villrådig om. (Och villrådigheten blir ju inte mindre av att gränsen mellan "medeltid" och "renässans" för många ter sig godtycklig och dras vid olika tidpunkter.)

Men vissa återupptäckter framstår som odiskutabla – till dem hör Catullus. Ännu femhundra år efter hans död, som inträffade i republikens Rom någon gång på 50-talet f Kr, var Catullus kärleksdiktning tillgänglig. Därefter försvann den in i skuggorna; ofta aktivt undertryckt såsom varande opassande läsning i den kristenhet som nu blev kulturbärande och antikförmedlande, ibland kanske bara undanträngd av andra verk vilka ansågs mer givande att ägna sin tid åt. Inte förrän i början av 1300-talet återfanns hans 116 dikter i den samling som går under namnet "Verona-handskriften".

Till dem som på 1300-talet kom att hänföras av Catullus sinnlighet och konstfärdighet hörde Petrarca, som i sin tur – på gott och ont – skapade en norm för renässansens diktning. Det som hos Petrarca själv kom att framstå som nydanande och djärvt stelnade hos de efterföljande "petrarkisterna" till överexploaterade klichéer: trånandet, avståndets smärta, hettan som kyler, plågan som ger lust – en diktning präglad av kluvenheten mellan det liv som leves och insikten om hur livet borde levas. När man hos någon av efterföljarna, som hos Louise Labé i 1500-talets Lyon, förnimmer ett starkare och mer direkt känslouttryck är anknytningen till Catullus själv tydlig. Så till exempel i hennes mest kända rader: "Kyss mig igen, kyss mig på nytt och kyss mig, / ge mig en av dina mest välsmakande, / ge mig en av dina mest kärleksfulla: / Jag skall ge dig fyra hetare än kol tillbaka." (Om de kvinnliga författarna i renässansens Frankrike har jag tidigare skrivit här under strecket, den 19 mars 2001.)

Nå, alltsedan 1300-talet har Catullus ingått som en självklar del av vårt litterära arv från antiken, men om man får tro den amerikanske litteraturforskaren Christopher Nappa, verksam vid University of Minnesota, återstår det ännu för oss att återupptäcka den "verklige" Catullus. Alltför länge har läsartraditionen och tidigare forskning lagt raster över Catullus diktning, som blockerat en mer genuin förståelse av hans verk: antingen har man läst Catullus ensidigt biografiskt eller så har man alltför hårt knutit hans diktning till de hellenistiska mönster som Catullus själv pekat ut – grovt taget traditionen från Alexandria med Kallimachos (på 200-talet) som främsta namn. Åtminstone är det grundtesen i Nappas studie Aspects of Catullus' Social Fiction (Peter Lang Europäischer Verlag der Wissenschaften, 180 s).

En biografisk läsart är problematisk redan av det skälet att vår kunskap om Catullus liv är så bristfällig. Vi vet att Gaius Valerius Catullus föddes i Verona någon gång i mitten av 80-talet f Kr; familjen var välsituerad och hade råd att sända sonen till Rom för studier, och där sögs han in i nöjeslivet och bländades av den vackra överklassdam han i sina dikter kallar Lesbia. Vi vet att Catullus även tjänstgjorde som officer i den romerska armén i Bithynien under Memmius befäl; vi vet att Catullus dog ung, i 30-årsåldern. Men i övrigt är vi hänvisade till vad som ges i hans texter och då hamnar man lätt i cirkelresonemang.

Därtill kommer att biografiska läsningar för många litteraturvetare av i dag känns otillbörligt begränsande, då de reducerar texten, den konstnärligt skapade artefakten, till avtryck av förgånget liv. Åtminstone för Nappa framstår de biografiska greppen som en förbrukad läsarstrategi, och i fallet Catullus går det inte att komma längre än vad tidigare forskare gjort.

Anknytningen till de hellenistiska mönstren är av större intresse. För Catullus och några andra yngre diktare i den sena republikens Rom (de så kallade neoterikerna) erbjöd exemplet från Kallimachos ett lockande alternativ till den stora episka och nationella tradition, som bland andra Ennius (omkring 200 f Kr) med måttliga estetiska resultat försökt introducera – men som senare fick ett så grandiost genomslag med Vergilius författarskap, där ju "Aeneiden" låter sig läsas som en lovsång till den av stoiska tankegångar genomsyrade romerska idealstaten, där individen inordnas i och underordnas kollektivet och där plikt och dygd går före subjektiva behov – även om verket förvisso också rymmer andra skikt. Hos Kallimachos och i den övriga alexandrinska diktningen, med dess rötter ända ner i den grekiska traditionen från Sapfo, fann Catullus en alternativ norm: en "subjektivistisk" kärleksdiktning i det koncentrerade formatet, där begäret stöpts i starkt formaliserade uttryck och i en metaforik, som det kändes uppfordrande att överföra till latin och romersk praxis.

De allusionsbottnar som den alexandrinska traditionen gav möjliggjorde för Catullus att skapa en tvetydighet, som ofta gått förlorad då räddhågade pedagoger för sina elever undanhållit den sexuella kod som till exempel är knuten till sparvsymboliken i Lesbia-dikterna. När Catullus låter flickan sörja över den döda fågeln i hennes sköte (sång 2 och 3) är det inte ornitologi det djupast sett handlar om... Om man inte är öppen för det alexandrinska formelspråk som Catullus brukar som undertext blir hans texter stympade.

Å andra sidan – och det är Nappas fasta övertygelse – kan man inte reducera Catullus till en följsam brukare av den alexandrinska koden. Som titeln på Nappas bok indikerar vill han förankra Catullus diktning i ett aktuellt socialt sammanhang – Nappa ser den som ett slags kommentar till de livsmönster och föreställningar som var förhärskande i Catullus egen romerska samtid. Mer om detta strax.

Men först måste en annan omständighet åtminstone tangeras – en omständighet, som Nappa (liksom andra moderna Catullusforskare) utförligt diskuterar – nämligen den syn på och begrepp om sexualitet som rådde i Rom och som har så föga med senare tiders uppfattning om homosexualitet och heteronormativitet att göra. De sexuella normerna, betraktade med den frie mannens blick – för kvinnor och slavar gällde andra villkor – hade föga med biologiskt kön att göra; det centrala var vilken position man intog i ett sexuellt förhållande – gränslinjen gick mellan att penetrera eller att bli penetrerad. Att vara den penetrerande kunde, åtminstone i princip, inte vara skamligt (det hörde så att säga den manliga positionens dominans till); däremot var det som regel skamligt att själv bli penetrerad, särskilt om den penetrerande hade lägre status än man själv hade. Så användes till exempel anal våldtäkt som en bestraffningsmetod mot tjuvar och äktenskapsbrytare; straffet blev extra kännbart om den förfördelade lät någon av sina slavar utföra våldtäkten på den som kränkt hans hus och status, till exempel genom att ha sexuellt umgänge med hans maka. I sång 56 läser vi raderna (i Ebbe Lindes översättning): "Jag kom på härom dagen flickans småpilt / fullt i farten, och jag – välsignad Venus! – / ovanpå och med styvt spjut nedstack gossen!" Vad som beskrivs är en bestraffning av gossen; aktiviteten har inte med sexuell lust att göra, åtminstone inte primärt.

Skildringar av detta slag, liksom den sexualiserade metaforiken över huvud taget, flödar i Catullus diktning och kan nog vara blockerande för en del läsare. I äldre tiders skolundervisning "skyddades" ofta eleverna, som antytts ovan, från denna sida; man nöjde sig med att lyfta fram "vackra" dikter som till exempel nr 85 – "Hata jag måste och älskar ändå. – Men varför? – Jag vet ej. / Blott att så verkligen är, känner jag arme med kval." (övers Elias Janzon) – och för övrigt nämndes blott att Catullus även skrivit dikter, vilka framstår som "chockerande genom sin ogenerade, ja, brutala cynism", som orden föll i Sjövall-Wistrands skolantologi.

Hur menar då Nappa att man bör närma sig Catullus diktning, som han alltså vill se som ett slags samtidskommentar? Jo, säger Nappa, först måste vi inse att det diktjag som Catullus skriver fram är en "persona", en mask i vilken olika roller kan prövas, olika attityder spelas ut mot omgivningen: "Författaren har skapat en fiktiv gestalt vars själva existens utmanar de moraliska och estetiska traditionerna [...]. Genom att använda en persona kan författaren skräddarsy liv och tanke i det han skildrar efter de sedvänjor han vill kritisera." I texterna finns sålunda inget konstant subjekt som uttrycker en bestämd identitet (vare sig av sexuellt eller av annat slag) men en röst som i en moralisk gråzon – så måste den sena republikens normvärld beskrivas – gestaltar och prövar olika hållningar och föreställningar som spelas ut mot varandra.

Ett av de grundproblem som texterna ofta återkommer till är var gränsen mellan kvinnligt och manligt beteende skall dras och vari "manlighet" egentligen består. Kan inte, frågas i den famösa 16:e sången, även den som diktar om "många tusen kyssar" vara en "riktig" man; måste diktens vekhet och ömma anslag ses som ett tecken på att diktaren är "blöt och klen" – vilket adressaterna i sång 16, Aurelius och Furius, tydligen tagit för givet, varför "Catullus" hotar dem med anal och oral våldtäkt för att visa att hans manlighet är starkare än deras: "Pedicabo ego vos et irrumabo, / Aureli pathice et cinaede Furi" (Jag ska sota er, i röv och munnar, / bög Aurelius! – Furius, din horbock! – , som passagen lyder i Ebbe Lindes tolkning).

Är det, frågar sig vidare rösten i sång 29, manligt och romerskt att som Caesar hänge sig åt en ohämmad roffarmentalitet ute i provinserna och sedan låta kumpanen (Caesars "bankir" Mamurra) omvandla bytet i klingande mynt: "Vem kan stå ut med detta, vem kan lugn se på, / som inte är en fräckus, dobblare och bov, / att nu Mamurra har vad Ludna Gallien / fordom besatt [...] Galler, britanner, belger motser nu sin tur. / Mot västerlandets sista ö han [dvs Caesar] sträcker ut / att raka åt sig ännu med utknullad kuk / en två-trehundra tusen – och förskingra dem." Lindes fräcka översättning hjälper oss att se en kritik som riktas även mot den högsta makten, då glupskheten drivits längre än vad som rimligen står i begärets förmåga.

Andra gånger, som i sång 10, tycks rösten vända sig inåt och ifrågasätta det rimliga i att ge upp sin integritet – att slicka och krypa för att vara överordnade till lags och så vinna fördelar och själv avancera – särskilt som den väntade utdelningen ofta uteblev:

Efter jag nu var där, så blev det samspråk,
litet prat både hit och dit, bland annat
om Bithynien, vad det gav av pengar,
om jag själv hade tjänat sköna slantar.
Men jag sa som det var, att det blev magert,
skitkrig var vad det var för mig och gardet.
Ingen smörjs i armén i vår tid,
helst om praetorn är bög och ger kohorten
allt som flyger och far.
(Lindes översättning)

Som det mesta av vad Catullus skrev öppnar sig denna dikt även för en reflexion över hur man egentligen skall uppfatta omgivningens beteende; här närmast befälhavaren Memmius agerande. Är raderna att uppfatta som kritik av en befälhavare, som inte låter sina underlydande så att säga få lön för mödan? Eller skall de läsas som en (möjligen motvillig) uppskattning av en befälhavare som inte låter hären fara fram som den vill och fullständigt utplundra civilbefolkningen? Eller är det kanske så, att texten strävar efter att tvinga läsaren att se saken ur olika perspektiv samtidigt? Och då bryts också, som Nappa formulerar sig, stereotypa föreställningar, till exempel om soldater på ärans fält.

Så framstår Catullus i Christopher Nappas stimulerande studie som en socialt engagerad diktare, placerad mitt i sin tids villrådighet, där traditionella normer krackelerar. Catullus texter drivs inte av begäret att vinna personlig ära och berömmelse – vilket Nappa kontrasterande menar vara drivkraften i Horatius författarskap – men av nödvändigheten att skriva fram nya livshållningar, vilket samtidigt innebar ett återknytande till den hellenistiska symposiekulturen. Dess mönster uppfattas som efterföljansvärda, framför allt därför att denna symposiekultur präglades av ett umgänge mellan jämlikar, till skillnad från det strikt hierarkiska och patriarkala samhällslivet i Rom.