Berättaren bakom Balderson

Pseudonymen har börjat dyka upp igen, med falska författarnamn som Tim Davys (”Amberville”), Hans Koppel (”Vi i villa”) och J D California (”60 Years Later: Coming Through the Rye”). Emellertid måste något mera till än falskt namn för att sälja. En myt därikring. En gåta därunder. En klang som slår an. Eljest fungerar det blott som en väg till att bli hängd i tysthet.

Vitsen med pseudonymer var ursprungligen den att skilja på militär och civil. De gräsligheter man begått på slagfältet skulle man kunna gå fri från som fredlig plöjare av åkern därhemma. Våra förfäder hade ofta ett gårdsnamn och ett soldatnamn – ett nom de guerre – ursprungligen en fransk sed. Under 1800-talet grasserade pseudonymerna inte bara i landstormen utan även i kulturlivet. Orsakerna därtill var från början desamma som krigets. Pennan var ett vapen. Hot om majestätsbrott och indragningsmakt och i något fall halshuggning – ett straff som Anders Lindeberg på Stockholmsposten de facto ådömdes 1834 – var en realitet. För att skydda sig själv och ansvariga utgivare antog ett stort antal journalister och kåsörer pseudonym eller enklare signatur. Hur stort det antalet var kan man häpna över. Det finns ett tiotal tunga verk över svenska ”anonymer”, från Stiernmans ”Centuria anonymorum” (1724) till Fr Braunes ”Anteckningar om abbreviationssignaturer i svensk litteratur” (1893). Verken upptar över 2000 personer, och typiskt är väl att hävdatecknarna själva söker nödtorftigt dölja sina dopnamn. Bruket drivs som bekant med gäck med av Nils Hasselskog i Grönköpings Weckoblad genom den notoriske diktaren A:lfr-d V:stl-nd. Tar man ännu ett steg från Gökmassivet ut i världen kan man förfäras av den just mycket massiva omfattningen av lexika i ämnet. Googlesök genererar bums 40 volymer digra uppslagsböcker med titlar som ”The Names behind the Names” och ”Nicknames Dictionary”.

Här bör vi skilja på pseudonym och nom de plume och signatur och alias. Pseudes onoma är grekiska och betyder oäkta namn. Dit hör hemliga personer, tillfälligt hemliga eller för evigt. Signatur är latin och mera franskt kokett, författarens märke, ett sätt att göra sig märkvärdig på och inte alls okänd. Alla visste vilka Bang och Cello och Vagabonde och Hasse Z och Jörgen var på sin tid. Färre vet idag vem som bloggar bakom Jinge och Inger Johansson och signerar falskt i tidskriften Mana. Där, under djävulsbilderna av Ipred och FRA, finner vi vår tids pseudonymer.

Den slutna öppenhetens credo kittlar oss som iakttagare. Vi ser namn bytas till adligt klingande efternamn, lustiga förnamn, till något vad som helst som sticker ut ur mängden – såsom i väntan på en själens plastikkirurgi – en så total make over som möjligt. Om själen alls funnits. Det är pseudonymens paradox: esse non videri , att vara men inte synas, eller att synas vara men inte riktigt vara och därför bli. I ett fåtal fall förblir de omgjorda anonyma och ändå kända. Ett drastiskt exempel: Jesus från Nasaret. Eller kom han från Betlehem? Uppstod han? Är det han på svetteduken? Guds son?

Andra exempel på kända storheter varom vi egentligen inte vet mycket personligt är Homeros, Predikaren i Gamla Testamentet, samt William Shakespeare. Mer eller mindre lärda skolor vill lära, att Homeros var en beteckning för ett kollektiv folksångare i grupparbete, att Predikaren var kung Salomos 700-åriga andes röst, och att Hamlet åstadkoms av Mary Sidney Herbert som en pamflett för Ofelia. Favorit i klassen okända kända är pseudonymen B Traven som skrev ”Dödsskeppet”, ”Sierra Madres skatt” och ”Djungelserien”. Om honom heter det i pålitliga (?) Wikipedia på nätet, att han var ”förmodligen född 1882 eller 1890, oklart var”.

En annan favorit – liksom Traven ännu oavslöjad – såg dagens ljus den 2 maj 1934 på Serafimerlasarettet i Stockholm, där är det klarare innan det skumnar. Han var känd innan han blev okänd. Jag bjöds in till hans begravning den 26 mars 2004 i S:ta Maria Magdalena kyrka på Södermalm men gick inte dit, överväldigad av minnesbilder och hörselminnen, så jag höll privat andakt. Därefter ringde en anhörig och under det långa samtalet kommer det fram att den vi sörjde var mer än en dubbelnatur, en tämligen ensam individ i den sekreta litteraturens annaler: Bo Balderson.

Bo Balderson skrev elva detektiva romaner mellan åren 1968 och 1990, mycket i ropet då, sålde två miljoner exemplar och säljer än, ehuru nästan glömd som fenomen. Man kan säga att böckerna börjat sälja sig själva, ty de är tillräckligt bra. Han började dock i en annan tid. En tid då Jantelagen rådde stark, en tid då skattetrycket genererade razzior mot artister, då det till och med fanns en särskild artistskatt, då till slut Ingmar Bergman fick nog och flydde landet och Astrid Lindgren skrev sin famösa attack i Expressen mot sin partikamrat Gunnar Strängs eländiga ”Pomperipossaskatt”. I den tiden rörde sig Bo Balderson. Det var också en tid av nära 40 års oavbrutet socialdemokratiskt maktinnehav och en tid av protest mer vänsterifrån. En tid och ett rum där mannen bakom pseudonymen BB kände sig alltmer obekväm.

Jag kallar honom här ömsom BB, ömsom OA i fortsättningen, ju närmare vi kommer hans identitet.

OA kunde rimligen inte ha mer än en dröm om var det hela skulle sluta då han på sensommaren 1967 satt sig att författa sin förstling av elva fantasier i kategorin deckare, ”Statsrådet och döden”. Det skedde mer i nöd än av lust, men med en tillräcklig visshet om publicering för att kunna arbeta i gott självförtroende. Situationen känns igen av envar som någon gång rönt uppmuntran av bokförläggare redan innan verket är gjort och kontraktet skrivet. Då svävar ett stort ganska positivt kanske över den löpande texten. BB:s drivkrafter var dubbla: ett måste, att skriva för pengar; ett kanske, att lyckas genom sin sedan ett dussintal år gode vän Åke Runnquist, klassisk förlagsredaktör på Albert Bonniers Förlag och själv utpekad som BB. Jag antar att alla historier om hur författaren skickade manus från poste restante och hur han talade i telefonkiosk med näsduk för mun är hokus pokus. Bonniers visste mycket väl vem han var och därmed visste BB att bok nummer ett skulle komma ut 1968. Uppföljaren ”Harpsundsmordet” skrevs parallellt med denna. Tillsammans med en tredje bok och möjligen fjärde skulle seriedeckaren inbringa tillräckligt för att betala tung underhållsplikt – då tre barn i två äktenskap, som skulle bli sex barn i nya förhållanden. Författarens övriga inkomster från Stim och nothäften och gitarraftnar räckte inte till.

Låt oss för ett ögonblick ta en kort titt på andra kandidater till denna den mest framgångsrika pseudonym vår tid har skådat, främst Sven Delblanc och därpå den undanskymde adjunkten Björn Sjöberg.

Delblanc har öronmärkts som BB i två böcker 2002 och 2009 av professor emeritus Bo Gräslund. Den andre – Sjöberg – pekades under visst tumult ut av Aftonbladet hösten 1980. Mellan dem råder oerhörd tystnad. Aftonbladet följde aldrig upp sitt grandiosa avslöjande – det tillskyndades sorgfälligt av Jan Guillou som själv gått bet på uppgiften att röja den gäckande deckarens person bakom pseudonymen. Tystnaden talar. På nätet talas det än i dag om att BB skulle ha varit Olof Palme eller Ebbe Carlsson… Okunnandet ter sig magnifikt.

Ett exempel på hur enfaldigt en samtid kan bedöma ett mysterium är Aftonbladets ord om Björn Sjöberg när tidningen två gånger hemsökt honom i Dartry utanför Dublin och dragit slutsatsen att Sjöbergs ilska över hemsöket tyder på att han är den tidningen ville tro att han var. Fakta: Sjöberg släppte in reporter och fotograf utan tvekan, blev arg först när reportern bekänt färg och sagt du är Bo Balderson och underförstått nu skall vi minsann skriva mycket om dig. Om Sjöberg varit BB hade han varit förberedd på situationen i tolv år. Han skulle ha bjudit in på en kopp te och låtsats skratta bort alltihop. Björn Sjöberg agerade oförberett på uppvaktningen, vilket fritar honom från om inte skatteskuld så författargärning.

Vad Sven Delblanc anbelangar råder liknande omständigheter. Fait accompli . Han skrattade till skillnad från Sjöberg bort det, men det mycket övertygande. Jag har känt Sven sedan 1970 och gjorde den sista intervjun med honom 1991. Han var – trots professor Gräslunds eminenta bevisföring – inte den vän vi söker: Bo Balderson.

BB var nättopp lika beläst som Sven, ”ett universitet på ben” har det sagts, vilket kan intygas. Vår man kunde också Delblanc utan och innan och fann nöje i att parodiera honom. Parodi var ett bärande moment i hans dikt. Han lekte med ord, understundom mödosamt men till slut övermåttan skickligt. Många har sökt spår mellan raderna i texten, som om han lagt ut dem i kontraproduktiv önskan om att bli påkommen som upphovsman. I själva verket arbetade han precis tvärtemot, skrev kvickt liksom med vänster hand sin deckartext knökad full av spår – och såg noga till att sudda ut spåren av sig själv med andra handen, hårt och bestämt. Nästan ingenting fick stå kvar som kunde leda tillbaka till hans värld. Han ville för sitt liv inte blanda världarna fel. Han var konstnär och behärskade därför paletten innan färgerna kommit på tork.

Men för att nu för en gångs skull begagna så kallad intertextuell metod, ser jag att OA brast i sitt suddande åtminstone ett par tre gånger per bok. Mest flagrant är barndomen, så är det nog i våra liv, vi har svårt att helt göra oss fria från vår tidiga uppväxt. Fadersarvet finns kvar, i synnerhet om vi haft en som det hette på sin tid bjudande fader, och det hade OA. Således uppehåller sig BB vid sin dominerande far i boken ”Statsrådet i tiden” (1980) året efter faderns död. Två år innan röjde han adress på ett infernaliskt vis i ”Statsrådet sitter kvar” (1978). Adressen var den han och modern och ett par syskon flyttade till 1947. Han kallar den Norr Mälarstrand 15 – som inte finns – men exakt mittemot finns Norr Mälarstrand 26, om hörnet till Jacob Westins Gata 1, de två adresser dit OA hörde. Vad mera är, är att han i sista boken ”Statsrådet klarar krisen” (1990) ingående beskriver faderns hus på Krokusvägen i Stocksundstorp.

Tillfälligheter? Ja, om det inte vore för att det finns hundratals till i de elva böckerna av BB. Utrymmet här medger inte mera intertextuellt. Jag har inte behövt använda vare sig akademisk eller journalistisk metod. Metoden var den enkla men egendomligt sällsynta, den att veta.

Nu avser jag för all del att redogöra för vetskapen i en kommande skrift. Till dess torde ingen bekräftelse från något bokförlag ha sett dagens ljus. Förlagsintresset ljuger inte. Dess intresse heter mera pengar än vad det heter kultur. Bonniers taktik var från begynnelsen att besvara varje namnförslag med ett skratt och ett kanske. Det går igen hos de nya rättighetshavarna på Nordin Agency. Frågan är i stället hur länge Baldersons efterlevande tyar att tiga. De är många och sinsemellan åtskilda i tid och rum och vi kan inte annat än fascineras av hur de lyckats hålla samman sin hemlighet i över 40 år.

Är svaret liksom ovan pengar? I någon mån kanske ja. Pengar i bunden form, mera i fastigheter, produktionsbolag och fond än genom osäker royalty från böcker. Av allt att döma samlade BB på boende. Vi talar då om Lidingö, Stockholms innerstad och skärgård, Roslagen, Särö samt Österlen. Ett annat svar rör det konstnärliga arvet. Det må envar värdera efter eget skön.

Olle Adolphson var en rikt begåvad konstnär med många sidor, öppna eller fördolda. Bland annat dolde han sig bakom pseudonymen Bo Balderson. Den ena bilden av konstnären behöver inte utesluta den andra.