Bekämpning av ondska föder ondska

I Roman Polanskis film ”Rosemary‘s Baby” (1968) faller huvudpersonen Rosemary offer för en satanistisk komplott. I konspirationen deltar bland andra grannarna och maken, som ser till att hon ovetande blir havande med djävulen. Men sker verkligen detta som tycks ske? Är Rose-mary verkligen utsatt för en konspiration eller har hon helt enkelt blivit paranoid? Det tillhör filmens kvaliteter att man inte blir säker på vilket. Den ställer betraktaren inför ett besvärligt val mellan ett demonologiskt och ett psykologiskt tolkningsalternativ. Antar man att konspirationen verkligen äger rum, riskerar man att besmittas av Rosemarys eventuella paranoia. Uppfattar man i stället skeendet som ett utryck för Rosemarys psykologiskt betingade vanföreställningar, löper man risken att sälla sig till de tillsynes oför- stående människor som på ett mardrömslikt sätt omger henne. ”Dr Hill, there‘s a plot...” Rosemary verkar nära ett sammanbrott då hon fäller denna nyckelreplik. Ordet ”plot” kan betyda en genomförd konspiration, men det kan också betyda att ordna en serie händelser till en berättelse, det Aristoteles i sin undersökning av diktkonsten kallade för mythos. För den konspiratoriskt lagde väntar varje händelse eller utsaga på att inordnas i ett övergripande mönster, att ingå i en (alltför) meningsfull, och i många fall även ondskefull, plot.

Har det någonsin funnits satanistiska sekter av den typ man schablonmässigt föreställer sig dem; hemliga, slutna sällskap, vars medlemmar ofta tillhör samhällets elit, som vid ceremonier inverterar den katolska kyrkans mässa, dricker blod i stället för nattvardsvin, använder exkrementer som hostia och offrar spädbarn till Satan? Med den aktuella boken Mörkrets apostlar. Satanism i äldre tid (Ouroboros, 252 s) har religionsvetaren Per Faxneld tagit sig an ett sensationellt ämne, utan att själv falla för sensationella frestelser. Faxneld ställer frågan om det har funnits något som, i någon rimlig innebörd av ordet, kan kallas för satanism, före det att amerikanen Anton LaVey grundade den ökända Church of Satan på 1960-talet. Helt avgörande för svaret blir definitions- frågan. Med satanism avser Faxneld ”ett system där Satan hyllas i en framskjuten position”. Definitionen prövas på grupper och personer som omgärdats av rykten om att ha bedrivit någon form av djävuls- dyrkan. Undersökningen tar avstamp i gnostikernas heresier under senantiken, vilket leder vidare till ett antal kättarrörelser under medeltiden som kommit att förknippas med den Onde – åtminstone av sina motståndare. Framställningen tycks mig bekräfta riktigheten i Henrik Bogdans konstaterande i bokens förord, att föreställningar om satanism ”säger mer om de som formulerat dem, än om de personer och rörelser som föreställningarna är riktade mot”.

”Mörkrets apostlar” rör sig från satanismföreställningarnas tidiga historia till modernare exempel på påstått mänskligt samröre med mörkrets furste; ockultister som Eliphas Lévi, Helena Petrovna Blavatsky, Rudolf Steiner och Aleister Crowley. Dessutom uppmärksammas ett axplock skönlitterära författare som flörtat med satanism. Slutsatsen blir dock att det inte funnits särskilt många egentliga satanister före LaVey. Av detta följer att ”Mörkrets apostlar” i hög grad behandlar personer och grupper vars läror rätteligen inte är satanistiska – åtminstone inte enligt Faxnelds egen definition – men som har haft ett sådant rykte om sig. Boken är genomgående intressant och väl fungerande som en introduktion till sådana åskådningar.

När den kristna Tempelherreorden föll i onåd hos Kung Filip IV av Frankrike (1268–1314) blev dess representanter anklagade för satanistiska aktiviteter såsom att grilla spädbarn och besudla krucifix med diverse kroppsvätskor. Faxneld påpekar att anklagelserna uppvisar tydliga överensstämmelser med beskyllningar riktade mot bland andra predikarsällskapet valdenserna. Det är en principiellt viktig iakttagelse. Vid anklagelser om satanism upprepas ständigt samma stereo- typer: barnamord, kannibalism, nattliga orgier och skändande av mässans sakrament. Med den likaså aktuella boken Evil Incarnate: Rumors of Demonic Conspiracy and Ritual Abuse in History (Princeton University Press, 286 s) har historikern och religionsvetaren David Frankfurter bidragit med ett försök att förklara varför. Frankfurter iakttar ett antal ständigt återkommande bilder eller scener för att beskriva det onda. När varningar för satanism förs upp på agendan brukar anklagelser om kannibalism, incest, övergrepp och ritualmord på barn följa. Det är en typ av beskyllningar som genom historien har riktats såväl mot tidiga kristna som judar, och de uppträdde som bekant under de europeiska häxprocesserna. Samma anklagelser figurerar även i nutida afrikanska häxprocesser. Men Frankfurters viktigaste utgångspunkt ligger honom närmare i både tid och rum: undersökningen har framför allt sin upprinnelse i 1980- och 90-talets amerikanska och brittiska moral- panik kring satanistiska sekter.

Då satanismskräcken grasserade i England och USA kring slutet på förra sek-let, upprepades flera av de beskyllningar som ingått i forntida och förmoderna konspiratoriska föreställningar om organiserad ondska. Det ligger kanske nära till hands att avfärda det inträffade som religiösa stollerier, men denna gång bröt paniken fram och dirigerades av sekulära grupper såsom socialarbetare, polis och psykoterapeuter. Det tycks, resonerar Frankfurter, som om rykten om en ond konspiration av pseudoreligiös karaktär kan ta form inom flera ideologiska system, inte bara det kristna. Märkligt nog tycks fenomenet kunna uppstå i miljöer där det religiösa intresset normalt sett är försumbart. Inte heller vårt land har förskonats från satanistpanik i modern tid. I reportageboken ”Häxornas försvarare” raljerar Jan Guillou på ett ganska roande sätt över företeelsen, under rubriker som ”satanssekten som lade sina ritualmördade barn i en massgrav utanför Södertälje”.

Gemensamt för alla dessa påstådda förekomster av satanistiska övergrepp är att vid en närmare kritisk granskning visar sig soppan inte ens vara kokad på en spik. Eller för att använda Frankfurters metafor: det har aldrig funnits någon eld i röken. ”Dr Hill, there‘s a plot...” Några satanistiska sammansvärjningar har inte existerat, vilket inte hindrar att berättelserna om dem fått ödesdigra konsekvenser, inte minst för de utpekade. Än idag fängslas människor för påstått satanistiska förbrytelser. Bengt Ankarloo, internationell auktoritet på häxprocesser, har i boken ”Satans raseri” nyligen kallat detta beklagliga faktum för ”ett civilisatoriskt problem som borde bekymra oss lika mycket som den okunniga vidskepelsen bland våra bondska förfäder”.

Men hur ska man förklara att samma mönster fortsätter att upprepas? Är vi ”programmerade” till att föreställa oss demoniska fiender? Eller handlar de observerbara mönstren helt enkelt om influenser, böckers och idéers återbruk genom seklen? Givetvis uppstår inte några föreställningar om ondskefulla konspirationer utanför sitt specifika historiska och kulturella sammanhang, men räcker dessa kontexter till för att på ett tillfredsställande sätt belysa fenomenet? Det finns, menar Frankfurter, en myt om en ond konspiration, där ordet ”myt” ska uppfattas som en betydelsefull berättelse snarare än någon falsk föreställning. Hans sorgligt nog alarmerande aktuella bidrag består i att visa hur en sådan myt konstrueras, fortlever och vinner verklighetsstatus genom ”mimetiska” framföranden, såsom förmenta vittnesberättelser i tv och liknande.

Den princip med vilken vi – han väljer att använda ”vi” – skiljer ut onda element, är inversionen. Inverteringens huvudfunktion är att skilja ut vi från dem: de Andra, de onda satanisterna, gör precis som vi – fast tvärtom. Inte nog med att satanisterna ger sig hän åt diverse moralöverträdelser, dessa ingår också som ett centralt, organiserande element i deras riter. Genom att överträdelserna antas vara rituella har man, med en voyeuristisk fascination inför de perversioner man tillskriver den Andre, också skapat en bild av en anti-värld, en motkultur som står i direkt opposition till ”vår” egen. En kultur som, farligt nog, befinner sig mitt ibland ”oss”.

Metodologiskt är Frankfurter en eklektiker som drar nytta av såväl antropologi och religionshistoria som sociologi och psykoanalytisk teori. Själv sammanfattar han tämligen ödmjukt sin utgångspunkt som ett slags omvänd positivism. Med detta avses helt enkelt att det boken handlar om, satanistiska rituella övergrepp, aldrig har ägt rum. Ondska betraktas i det här sammanhanget inte som någon reell, illvillig kraft utan snarare som ett sätt att tänka och tala, en diskurs. Det är effekterna av denna seglivade ondskans diskurs vi ser när svensk polis på 1990-talet absurt nog kommenderas till att gräva efter ritualmördade barn utanför Södertälje. Inte heller här visade det sig, föga förvånande, finnas någon eld efter det att röken skingrats.

Religionshistorikern Elaine Pagels menar att Satan inte är någon avlägsen fiende utan en förtrolig fiende, den sorts person vars lojalitet och välvilja en familj eller ett samhälle är avhängig, men som oväntat visar sig avundsjuk och fientlig; ens pålitlige kollega, en nära bundsförvant, en broder. På ett liknande sätt tycks Satan ha uppträtt – som den inre fienden – när ondskan infiltrerade barnomsorgen i början på 80-talet. Då ryktena om satanistiska rituella övergrepp på dagis och i hemmen började florera hade en förskjutning skett, från rädslan för ensamma förövare ute i periferin, till faror inom det domestikas domäner.

Inflytelserik i sammanhanget blev boken ”Michelle Remembers” (1980), skriven av en kanadensisk psykiatriker och hans kvinnliga patient. Under terapi började patienten ”komma ihåg” sexuella övergrepp utförda i regi av en högst organiserad satanistisk kult som praktiserade kannibalism, barnamord och liknande överträdelser från häxsabbatens standardrepertoar av gräsligheter. Boken blev den första mer systematiska ”uppenbarelsen” av satanistiska rituella övergrepp som (hemskt nog) manifesterade sig i männi-skors hem. Fortsättningsvis skulle såväl kristna evangelister, poliser, socialarbetare, psykoterapeuter och psykiatriker ta sig an de påstådda förbrytelserna och därmed fungera som ett slags proffs på avslöjandet och utdrivandet av ondska. Frankfurter ägnar ett särskilt kapitel åt att undersöka konstruktionen av, och funktionen hos, sådana dubiösa experter, från 1600-talets Matthew Hopkins (som titulerade sig själv ”Witch-finder Generall”) fram till våra dagar.

I och med satanistpaniken uppstod ett gyllene tillfälle för människor av jämförelsevis blygsam profession att tillskansa sig både auktoritet och uppmärksamhet. Här erbjöds socialarbetare plötsligt att bli korsfarare. Och vem skulle inte vilja vidga sitt eget beskurna arbetsfält till den kosmiska kampen mellan gott och ont? En psykiatriker och självutnämnd expert på incest förklarade att alla som ansåg sig skeptiska till den utbredda satanismen på dagis avslöjade sin förbindelse med den andra sidan, eller gav uttryck för att på ett eller annat sätt kontrolleras av den andra sidan. De justitiemord som bevisligen följde på denna moderna häxprocess kan ju till äventyrs göra att man blir på sin vakt när man, till exempel, får höra talas om terroristers sedvänja att förvara sprängmedel i nappflaskor, en föreställning som helt och hållet följer den inverteringens logik som Frankfurter observerar: det ”vi” begagnar oss av för att föda upp våra barn använder ”de” till att spränga sina barn, och oss, i luften.

Ondska är som bekant ett förföriskt begrepp, som riskerar att stå i motsättning till förståelse. Ondskan bör därför inte i första hand bekämpas utan skärskådas, skulle man kunna sammanfatta Frankfurters bok. Ty det verkligt onda uppstår paradoxalt nog ofta i samband med försöken att rena det egna samhället från en mer eller mindre konstruerad ondska. Genom att granska de diskurser som bygger våra föreställningar om vad det onda är och vilka uttryck det tar, kan detta i bästa fall förhindras.

Jonas Andersson är fil dr i litteraturvetenskap.