Avslöjande närstudie av Hitlers bibliotek

Många av oss som lever våra liv omgivna av böcker, och som ännu inte blivit särskilt förförda av tanken på de virtuella bibliotekens doftlösa alternativ, ställs med tiden inför en rad frågor och problem. Dels logistiskt: Var i hela friden skall den sextonde bokhyllan få plats? Hur katalogisera de ännu osorterade travarna på golvet? Men också och framför allt själsligt och existentiellt: Vad gör jag med den mängd tankar, minnen, erfarenheter och idéer som fyller alla dessa böcker? Hur förhåller jag mig till den emotionella och intellektuella kraft som emanerat ur människor jag aldrig har träffat, men vars gestaltade språk med tiden blivit till viktiga inslag och komponenter också i mitt eget liv? Vilken betydelse har all denna encyklopediska livskunskap och människokännedom som trängts ihop i våra bokhyllor?

Att en stor del av vårt tanke- och känsloliv är placerade i samma hyllor är en obestridlig sanning, kanske inte minst för oss kritiker för vilka böckerna också är bruksföremål och arbetsmaterial, med allt vad det innebär av instuckna lappar, understrykningar och marginalanteckningar. Med åren tenderar man följaktligen att betrakta den stadigt växande boksamlingen som ett slags självbiografi, ett personligt avtryck i det kulturella minnet. De samlade böckerna pekar här inte bara ut mot allmängiltighetens abstraherade rymder, utan i lika hög grad inåt, mot oss boksamlares individuella jag. Såtillvida bär böckerna inte bara vittnesbörd om sina författare och deras motiv, utan också om berättelser och händelser i bokägarens privata tillvaro.

Här kommer man osökt att tänka på Walter Benjamin, en av den moderna litteraturhistoriens mer passionerade boksamlare, som initierat kunde tala om auktionsordningar, årtal, format och inbindningar, och vars litterära kritik och inflytelserika och spekulativa kulturteorier var starkt beroende av hans egen boksamling. Och även för honom bestod böckernas affektionsvärde inte bara i de tankar och idéer som utgör litteraturens innehåll, utan lika mycket i böckerna som föremål. Ställda inför dem kunde han återuppleva de tillfällen och platser där han införskaffat dem och vilka omständigheter i livet som såg till att göra dem till just hans. Benjamin såg privatbiblioteket som en trovärdig exponent för samlarens karaktär, och kom rentav till slutsatsen att vi samlar böcker i tron att vi bevarar dem när det i själva verket är böckerna som bevarar och bär vittnesbörd om oss.

Och visst kan man väl sluta sig till ett och annat i någons mentalitet utifrån vilka böcker han eller hon har stående i bokhyllorna? Och nog finns det alltid något att säga om den specifika läsare och bokägare som värderar ”Don Quijote”, ”Robinson Crusoe” och ”Gullivers resor” till litteraturhistoriens främsta mästerverk? Valet av titlar vittnar väl hos just den personen om en viss beläsenhet och ett visst intresse i den klassiska litteraturens tradition. Om vi sedan lägger till samma persons omdöme att Shakespeare i alla hänseenden är överlägsen Goethe och Schiller i det att ”det uppstigande brittiska imperiets mångskiftande krafter gav bränsle åt hans fantasi” medan de två tyska diktarna ”ödslade bort sin talang på historier om medelålderskriser och syskonrivalitet”, ja då har vi kanske ändå med en något mer boksynt och myndig personlighet att göra. En litteraturprofessor, kanske, eller inflytelserik kritiker? Jag utgår från att den amerikanske historikern och författaren Timothy W Ryback funderat en hel del kring det faktum att även om litteraturen avgjort alltså säger någonting om bokinnehavaren, innebär det för den skull inte att bokinnehavaren därmed har någonting att säga om litteraturen. Ovanstående litterära utlåtanden och citat är nämligen av Adolf Hitler, föremål för Rybacks nyutkomna studie Hitler’s Private Library (Bodley Head, 278 s).

Hitler är förstås mer känd som bokbrännare än som bibliofil, men hans privatbibliotek bestod av uppemot 16000 volymer och täckte allt från historia, politik, filosofi, religion, teknik och vetenskap till konst, poesi, dramatik och lyrik. Efter kriget skingrades hans bokbestånd och blev begärliga troféer för de allierade soldater som i krigets slutskede lyckades tränga in i det nazistiska toppskiktets mest privata kammare och arkiv. Många exemplar har med tiden försvunnit, men lejonparten av de ännu bevarade böckerna är numera magasinerade i Library of Congress i Washington, men också på Brown University i Providence och i spridda arkiv och hos privatsamlare i USA och Europa.

Det har tidigare skrivits flera böcker om Hitlers förhållande till litteraturen, men Ryback är tydligen den första att systematiskt utforska führerns privatbibliotek bok för bok, och som alltså haft möjlighet att inte bara observera titlar och eventuella omständigheter kring förvärvandet av böckerna, utan också kunnat studera spåren av Hitler själv i böckerna. Det betyder att Ryback här kunnat följa Hitlers egna understrykningar och kommentarer i marginalen och var han placerat sina utropstecken och frågetecken, och med hjälp av dessa markeringar ge akt på vad som fångat hans intresse, var i böckernas texter han dröjt sig kvar och vad som inspirerat eller irriterat honom.

En stor del av Hitlers bibliotek har bestått av gåvor och dedicerade exemplar, och Ryback uppskattar att ungefär två tredjedelar av den totala samlingen aldrig lästes av honom. För sin studies räkning har Ryback så valt ut de volymer som bevisligen haft ett känslomässigt eller intellektuellt inflytande på Hitler, och som på ett eller annat sätt var honom behjälpliga i hans offentliga arbete. Katalogisering verkar dock inte ha varit något Hitler intresserade sig för, beaktat det faktum att verk av den preussiska krigsteoretikern Carl von Clausewitz kunde dela hyllplats med vegetariska kokböcker, analyser av Wagners operor och drivor av böcker om ockultism.

Man kan förvisso ställa sig skeptisk till den ackumulerande Hitleriana som oavlåtligt breder ut sig i den akademiska och populära historieskrivningen, och åtminstone förhålla sig en smula avvaktande till den totala genomlysning av Hitler som ur alla möjliga aspekter manifesteras i den enorma mängd litteratur som ägnats hans person. Detta i synnerhet som hans karaktär av allt att döma var allt annat än komplicerad och hans intellektuella yttringar synnerligen torftiga och entydiga. Inte ens de stora auktoriteterna i ämnet, historiker och Hitlerbiografer som Alan Bullock och Ian Kershaw, har ju lagt ned särskilt stor möda på Hitlers läsvanor, vilket borde vara en indikation på böckernas och litteraturens trots allt rätt ringa betydelse för formandet av Hitlers person och liv.

Men att som första forskare någonsin få tillgång till Hitlers privata bibliotek, och därmed få möjlighet att som spår i sanden följa führerns läsvanor och svart på vitt kunna ta del av hans spontana reaktioner på de böcker han trots allt studerade, har förstås varit en oemotståndlig frestelse. Ryback är också sunt skeptisk och försiktig i sina antaganden, och driver klokt nog inte heller någon särskild tes med stöd av det material han haft tillgång till. Men just därför är studiens underrubrik –”The Books that Shaped His Life” – också något missvisande och olycklig. Det är ju knappast Hitlers böcker som gjorde honom till den han var, utan snarare han själv som visste hur och när det var möjligt och taktiskt tillrådligt att utnyttja olika tankar och idéer för de syften och mål han redan från början hade i sikte.

Men visst lät sig Hitler inspireras, och Rybacks bok följer kapitelvis den kronologiska utvecklingen hos bokslukaren Hitler, från den unge korpralens läsning vid frontlinjen under första världskriget till de böcker som följde honom in i Berlinbunkern 30 år senare. De första tydliga tecknen på en ideologiskt styrd läsning uppenbaras under 20-talet då Hitlers väg mot makten stakades ut via ölhallskupper och fängelsevistelser, och då han bland annat bekantade sig med mecenaten, mentorn och fadersfiguren Dietrich Eckart som lärde honom att skriva och som lät publicera hans första skrifter. Under den här perioden influerades han inte minst av Anton Drexlers famösa lilla avhandling ”Mein politisches Erwachen” (Mitt politiska uppvaknande), där författaren beskriver sin förvandling från håglös arbetare i Berlin till brinnande tysk nationalist och antisemit.

Trots Hitlers fåfänga behov av att också visa sig bildad i en mer klassisk mening, och trots att han bevisligen läste sina exemplar av Montesquieu och Rousseau, Oswald Spengler och Sven Hedin, var det läsningen av sådana som Drexler och den konservative filosofiprofessorn Otto Dickel och dennes chauvinistiska ”Auferstehung des Abendlandes” (Västerlandets uppståndelse), liksom av Henry Fords ”The International Jew” som verkligen gjorde intryck på den målmedvetne führern in spe. Hitlers egen ”Mein Kampf” (eller ”Mein Krampf”, som illvilliga recensenter gärna kallade den) är otänkbar utan nämnda föregångare och vittnar – trots hans försök att med sin eklektiskt samlade kunskap och ”filosofiska” ramverk framstå som en tänkare av rang –framför allt om hans litterära begränsningar och intellektuella obegåvning. Eller, med Rybacks ord, visar oss en ”halvlärd man som varken behärskade elementära stavningsregler eller grundläggande grammatik” och vars ”obearbetade texter är bombarderade med lexikala och syntaktiska felaktigheter”. Hans litterära karriär ändade också i en för Hitlers vidkommande ovanligt klarsynt självreflexion, yppad i Gauleitern Hans Franks närvaro: ”Jag är ingen författare”.

Nej, skönlitteraturen och filosofin tycks i hög grad snarare ha fungerat som ”kultiverade utfyllnader” i den hitlerska bokhyllan. Sett till den kvantitativa fördelningen mellan olika genrer och ämnesområden är det framför allt – och föga förvånande – manualer om militärfordon (vad Hitler inte visste om olika stridsvagnsmodeller, fartygskonstruktioner och flygtekniker var uppenbarligen inte värt att veta), rasbiologiska studier och allehanda böcker om ockultism och spiritism som dominerar. En av favoriterna var ”Geheime Wissenschaften” (Hemliga vetenskaper), en introduktionsbok i bland annat alkemi och kabbala, liksom Ernst Schertels ”Magie: Geschichte, theorie, Praxis” (Magi: Historia, teori, praxis). Här närmar vi oss alltså den verkliga kärnan i Hitlers idévärld, och som får Ryback att komma till den rimliga slutsatsen att det snarare än ett ”destillat av Schopenhauers och Nietzsches filosofi var gottköpsteorier ihoplappade av billiga tendentiösa pocketböcker och esoteriska titlar som rättfärdigade hans tunna, kalkylerande och tyranniska lögnaktigheter.”

För Walter Benjamin representerade varje volym i ett bibliotek ett individuellt ”öde”, var och en med sin egen historia, sin egen förutbestämda betydelse i bokägarens liv. Vare sig boken har roat, distraherat, informerat eller blott dekorerat har det övergripande syftet varit att bära vittnesbörd om samlaren. Och oavsett om vi gör antagandet att varje bok är ”ödesbestämd” för ett särskilt bibliotek, och även om vi åter igen skriver under på att boksamlaren för den skull inte har någon makt över böckerna, får vi i Hitlerbibliotekets fall en bild av vad för slags människonatur som låter stridsvagnar, ockultism och judehat dela hyllplats. Själv tvingades Benjamin, under sin exil i Paris och innan det desperata självmordet på flykt undan nazisterna, sälja stora delar av sitt eget älskade privatbibliotek. Den historiska ironin – eller gudomliga rättvisan – såg däremot till att de flesta av hans böcker sedermera kunde samlas ihop igen, medan Hitlers bibliotek med logisk konsekvens skingrades i det undergångsdömda imperiets kaos.