Tyngdlyftaren Lennart ”Hoa-Hoa” Dahlgren,
70-talets ikon för en ny manlighet.

Vem som helst kan göra barn, men bara en far kan fostra en son. Det menar den amerikanske faderskapsrörelsen. Fadern, inte sällan den frånvarande pappan, har under de senaste decennierna kommit alltmer i rampljuset inte bara på andra sidan Atlanten utan också här i Europa. Även i Sverige har faderskapet blivit en viktig fråga, vilket inte minst blivit uppenbart i efterdyningarna av socialdemokraternas tillbakadragna löfte om höjt tak i föräldraförsäkringen. I medierna har såväl experter som pappor uttalat sig om vad beslutet kommer att få för konsekvenser för deras föräldraledighet. Färre pappor kommer, om man skall tro dessa, att stanna hemma för att fostra sina barn.

Enligt många bedömare är dessutom de frånvarande fäderna, de splittrade familjerna och de ensamma mammorna en viktig orsak till de västerländska samhällenas allt högre brottslighet och alltmer fragmenterade livsstil. Inte minst i USA hävdar många att om man bara kunde locka männen tillbaka till familjerna skulle många av dagens socialpolitiska problem vara lösta.

Nu finns det emellertid milsvida skillnader mellan svenskars och amerikaners syn på papparollen. Detta är uppenbart inte bara om man jämför till exempel vilka rättigheter män har att ta ut föräldraledighet eller att umgås med barn från tidigare äktenskap. De svenska männen är i båda dessa avseenden på många sätt unika. Generellt sett är det fler svenska män som väljer att ta ut några dagar eller till och med veckor tillsammans med sina barn. I de flesta andra länder saknas sådana möjligheter helt och hållet och inte heller är det självklart att fäder kan få rätt att ensamma ha vårdnaden om, eller ens umgås med, gemensamma barn efter en skilsmässa.

Männens frånvaro har dock i såväl Europa som USA tagits som en intäkt för att mansrollen håller på att falla sönder. Många, inte minst bland de engagerade fäderna själva, vill koppla de splittrade familjerna och de oansvariga papporna till detta sönderfall. Det finns, menar de, inte längre en självklar plats för en ansvarsfull man när familjefadern varken är familjeöverhuvud eller huvudskalig försörjare längre.

Susan Faludis tes om en manlighet på undantag ringer bekant i öronen. Samtidigt tycks detta inte vara vad som hänt i Sverige under de senaste åren. Även om det också här finns problem med frånvarande fäder, skilsmässor och söner utan manliga förebilder, verkar det inte vara särskilt många som på allvar tror att detta skulle komma att ändras om män åter ålades hela försörjningsansvaret.

Förklaringen till detta finns i den ganska anmärkningsvärda historia som den svenske fadern och den svenska faderskapspolitiken har. Om detta skriver historikerna Helena Bergman och Barbara Hobson i en essä i den nyligen utgivna antologin Making Men into Fathers. Men, Masculinities and the Social Politics of Fatherhood (Cambridge University Press, 328 s) där ett antal internationella forskare under Hobsons redaktörskap analyserar faderskapet och papparollen i det västerländska samhället. Liksom många forskare tidigare har närmat sig moderskap och föräldrapolitik som en genusrelaterad fråga, vill författarna här analysera män och fäder med samma infallsvinkel. Utifrån en diskussion kring fadersrollen och vad denna har inneburit i en rad skilda länder, konstaterar de att män, i sin roll som medborgare, definierats som soldater eller skattebetalare, inte som fäder. Kvinnor har å andra sidan i första hand setts som mödrar.

I det svenska språket ligger i ordet faderskap snarast en biologisk-administrativ betydelse. Till skillnad från begreppen moderskap och föräldraskap, som ger associationer till den idealiskt ömsinta relationen mellan föräldrar och barn, förekommer begreppet faderskap vanligtvis i sammanhang rörande DNA-test och tvister där det biologiska faderskapet en gång för alla skall avgöras.

Detta har inte minst aktualiserats i de senaste dagarnas debatt om de fäder som så att säga blivit snuvade på sitt biologiska faderskap. Med faderskap antyds här inte i första hand en relation till barnet, utom möjligen i form av en penningtransaktion. Faderskapet är biologiskt, sterilt och kanske följden av en oönskad graviditet. Om man i Sverige vill betona den omhändertagande sidan av faderskapet talar man således hellre om pappapolitik och om pappamånader. David Morgon konstaterar i sin epilog i antologin att Sverige har den mest ”manlighetsvänliga” politiken av de länder som jämförts i boken (USA, Spanien, Storbritannien, Ungern, Holland och Tyskland).

Precis som ordet faderskap antyder är emellertid den svenska statliga synen på faderskapet strikt inriktad på den biologiska fadern. Denne man har dock en rad skyldigheter och rättigheter som hans europeiska likar saknar. Inte bara har han möjlighet att ta ledigt ett antal dagar i samband med sitt barns födelse. Den svenske fadern kan till och med få rätt till vårdnaden om gemensamma barn vid en separation, vilket inte är fallet i exempelvis Tyskland. Och i alla vårdnadstvister skall svenska domstolar särskilt beakta faderns rättigheter och barnens rätt att ha en närvarande (biologisk) pappa.

Den biologiska fadern har dessutom en rad ekonomiska skyldigheter gentemot de barn som han sätter till världen, oavsett om han varit gift med modern eller ej. Idén är gammal, redan kring sekelskiftet 1800/1900 fanns det lagstiftning som reglerade detta. Precis som kvinnor skulle män känna till riskerna med sexuella förhållanden. Idén om den manliga familjeförsörjaren var utspridd och accepterad, och för de fäder som av skilda anledningar struntade i att betala underhåll eller inte försörjde familjen väntade repressalier. Så kallade försumliga försörjare var ett i samtiden välkänt begrepp.
I värsta fall kunde dessa män till och med dömas till tvångsarbete på samma sätt som lösdrivare, även om det sällan gick så långt.

Med de utvidgade familjer som blir allt vanligare i dag är situationen en annan. Skilsmässor och separationer är så vanliga att nästan en tredjedel av alla barn har någon sorts erfarenhet av detta. Många lever med så kallade plastpappor – ett begrepp som för övrigt också saknas i andra länder. Trots detta har emellertid synen på den biologiska fadern inte förändrats. Plastpappor eller styvfäder har i Sverige få eller inga rättigheter – oavsett om de i praktiken fungerat som de verkliga papporna. Så är det inte överallt i Europa. I Holland åtnjuter sådana pappor ett mer utvecklat system av rättigheter, skriver Trudie Knijn och Peter Selten. Det är dessa, snarare än de frånvarande biologiska fäderna, som har rätt till barnen. Detta betyder emellertid också att de ensamstående mammorna inte tilldelas underhåll i samma utsträckning som i Sverige.

Enligt flera av författarna i boken kan faderskapet således analyseras som en fråga om pengar och/eller omvårdnad. I flera länder är omvårdnaden fortfarande inte en del av faderskapet. I Tyskland, där faderskapet sedan nazitiden varit svårt att hantera, finns det fortfarande en betoning på familjen som en sammanhållande enhet. Fadern ansvarar för pengar och inkomster och modern för omvårdnaden av barn och make. Detta traditionella utbyte mellan könen tycks till stora delar fortfarande orubbat. Inte ens de forna östtyskarna har med sina mer statsjämlika traditioner kunnat åstadkomma förändring. Anledningen är att det inte heller i DDR gick att tala om hushållsjämställdhet. Kvinnor och män arbetade visserligen i lika stor utsträckning utanför hemmet, men innanför hemmets dörrar var det hon som skötte hushållet.
Det omhändertagande faderskapet är fortfarande en omstridd fråga, i synnerhet som det tangerar frågan om vad som skall ses som manligt. Velourmannen tycks bara finnas i Sverige. I flera andra västerländska länder tycks i stället manligheten i förhållande till familj och barn vara en svårknäckt nöt. Inte minst i de länder som tydligast kopplat faderskapet till faderns roll som familjeförsörjare, vilket är fallet i USA. Den arbetslöse fadern anses således inte bara vara en dålig far utan också omanlig, konstaterar Ann Orloff och Renee Monson. En ”riktig” man är enligt de rådande idealen som reklamens Gilette-män, som med sina släta och välrakade hakor leker med sina barn på helgen. På vardagarna försörjer de sina kvinnor. Inte minst för många män ur den amerikanska underklassen har detta ideal blivit ett problem. Enligt flera av de mansrörelser som växt upp som svampar ur jorden i USA har det att göra med att mannen, om han går hemma utan att bidra till försörjningen, riskerar att feminiseras. Familjen vingklipps i dessa fall på sin manlighet.

Dessa mansrörelser är högst disparata; gemensamt för många av dem är emellertid att de tar avstånd från feminister och att de på olika sätt vill tillbaka till mer traditionella könsroller. Bland många afrikansk-amerikanska män anses pudelns kärna vara lågkonjunkturen och den höga arbetslösheten bland svarta män. Inom andra grupper betonas snarare bristen på engagemang i de ungas relationer. Hållbara, livslånga äktenskap snarare än jobb är då lösningen. Att frånvarande fäder är ett problem både ekonomiskt och socialt är dessa grupper dock överens om. Utan fäder som förebilder antas sönerna inte kunna växa upp och bli de ansvarsfulla män som Amerika så väl behöver.

Också i Sverige utmanades emellertid manligheten av hemmapappan då pappaledigheten för första gången introducerades på 70-talet. Till skillnad från i USA lanserade dock myndigheterna redan i samband med detta bilden av en manlig fader. Vem minns inte bilderna av Hoa-Hoa Dahlgren iklädd Sverigetröja och med en spädis på armen, som var tänkt att locka männen till hemmen och barnen. Hemmavarande fäder behövde således inte vara mjukisar – tvärtom var budskapet att riktiga män faktiskt brydde sig om sina barn. I denna första kampanj var det snarast arbetarklasspappan som budskapet riktade sig till. Senare har myndigheterna bytt strategi. Under 80-talet landsattes till exempel en ny kampanj för att locka hem yuppie-papporna.

Trots kampanjerna är det fortfarande få fäder som tar ut sin pappamånad. Och de som gör det tenderar att vara lediga under sommaren tillsammans med mammorna. Inte heller är det, som många kanske tror, svenska män som stannar hemma längst och mest, utan iranska. Bergman och Hobson förklarar det med att iranska män på grund av sin mer osäkra sits på arbetsmarknaden inte riskerar att förlora lika mycket av manlighet och respekt genom att stanna hemma. Trots att de svenska männen i allt högre grad således definierar sig genom familjen och som fäder, verkar det fortfarande vara problematiskt att stanna hemma. Kanske hade ett höjt tak ändrat på detta. Men frågan är i vilken utsträckning, för inte heller bland män med löner som inte slår i taket stannar fäderna i dag hemma i någon större utsträckning. Att göra fäder av män är således enklare sagt än gjort.