Samma år som Hitler tog makten i Tyskland gick Fritz Langs mytomspunna film ”Doktor Mabuses testamente” upp på biograferna (1933). Det är naturligtvis omöjligt att inte betrakta filmen om den hypnotiske och manipulative titelfiguren och hans privata lilla terrorvälde som en utkristalliserad bild av det politiskt demoniserade klimatet i det gryende Nazityskland. Att det ödesdigra året dessutom omfattade diktaren Stefan Georges bortgång – jämte Hofmannsthal och Rilke tidens mest inflytelserika och vittomtalade lyriker – skärper symboliken i de sammanfallande omständigheterna ytterligare. Ty från honom utgår såväl associativa som reella förbindelsetrådar både till totalitära idéer och till det slags trollbindande makt som Mabuse utövar på sin omgivning i filmen.

Den tyska litteraturforskningen brukar gärna påtala Georges beröringspunkter med nationalsocialismen, och detta trots att han lämnade Tyskland långt innan maktövertagandet, att en av hans älskade adepter var den högadlige Claus von Stauffenberg som låg bakom det misslyckade attentatet mot Hitler 1944, och trots alltså att han dog innan nazismen hann visa sitt sanna anlete. Förgäves har jag i referenslitteraturen också sökt efter andra som liksom jag slagits av den frapperande likheten mellan Stefan George och den demoniskt utstrålande skådespelaren Rudolf Klein-Rogge, som gestaltar den diaboliske skurken i Langs film. Men jag slår vad om att en och annan samtida biobesökare inte kunnat låta bli att jämföra den ohyggliga attraktionskraft med vilken Mabuse hypnotiserar sina hejdukar med den makt ­George hade över den grupp unga manliga tillbedjare som utgjorde den sägenomspunna så kallade ”George-Kreis” (George-kretsen).

Idag råder en något tillnyktrad syn på Georges liv och verk, men den veritabla och närmast anakronistiskt romantiska George-dyrkan som genomsyrade det tidiga 1900-talets tyska litterära offentlighet, var i stora stycken bortom all sans. Och i likhet med många andra stora skönandar genom tiderna var det inte blott hans litterära skapelser som gav honom hans hett eftertraktade ryktbarhet, utan kanske i ännu högre grad den uppåtsträvande viljan att inscenera sitt liv i enlighet med den mytbildning han ständigt höll vid liv med hjälp av allehanda mysteriösa inslag. Att George länge framhöll Napoleon som den högsta normen för den förhärdade auktoriteten i egen rätt, säger en del om vilka krafter som var i görningen.

Litteraturen kring Stefan George är redan omfattande, men i nivå med den berömmelse som den självmedvetne diktaren, livskonstnären och huvudrepresentanten för det som kommit att kallas den konservativa revolutionen uppnådde, har han nu förärats den första riktigt monumentala biografin av den litterära mångsysslaren Thomas Karlauf. Titeln, Stefan George. Die Entdeckung des Charisma (Karl Blessing Verlag, 816 s), skvallrar också om att det är Georges liv och person, snarare än hans diktargärning, som här hamnat i fokus, även om dessa förstås ofta sammanfaller. Karlauf har framför allt inte sparat på bläcket vad gäller nämnda George-krets, som närmast kan liknas vid ett slags esoteriskt mansförbund bestående av mästaren (George) och en rad unga, vackra, litterärt begåvade gesäller, och som på sin tid fick stå som modell för sociologen Max Webers idéer om det ”karismatiska herraväldet”.

Georges mefistofeliska yttre går heller knappast att underskatta; många har vittnat om rent fysiska obehagskänslor ställda inför den magnetiske ”människofångaren”, och Thomas Mann uppfattade honom rentav som en ”kuslig” gestalt. Fotografierna av George motsäger i regel inte heller omdömena, och yttranden som ”den enda författaren som på foton ser ut som om han aldrig rört sig”, förstärker också intrycket av något upphöjt och ouppnåeligt. Hans breda panna, skugglika ögonhålor, infallna kinder och smala läppar ger honom närmast spöklika drag, vilka han medvetet förstärkte genom att ofta posera i svarta rockar med ståndkrage och som gav hela hans gestalt en övertygande bild av diktaren som oinskränkt härskare. George hade en fysionomi ”som i varje livsskede fick honom att se äldre ut än han var, tills han slutligen på vissa fotografier såg ut som en åldrad kvinna”, skriver Karlauf. ”Hans trogna anhängare såg denna skenbara ålders- och könlöshet som ett tecken på ett högre människostadium” och behandlade de fotografiska porträtten av honom som om de vore ikoner.

Vad ville då George egentligen uppnå med detta till synes blott själviakttagande kostymdrama? Att han allt starkare kom att identifiera sig med Dante och föreställningen om diktandet som ett slags härskarteknik, svarar delvis på frågan. Men även om han likt den florentinske skalden drömde om att med hjälp av skapandet skicka sina fiender till Helvetet, styrdes han i lika hög grad av mer övergripande poetologiska och idémässigt högtsyftande ledstjärnor. Det var bara det att vägen till storhet snarare gick från liv till verk än tvärtom, och att den egna mytbildningen inte minst omfattades av just hans symbiotiska och sexuellt tvetydiga relation med sina unga beundrare. En del av dessa ”lärjungar” var skenbart reducerade till ett slags förgyllande staffagefigurer på den Georgeska arenan, men många av dem kom sedermera i åtnjutande av betydande framgångar inom en rad olika verksamhetsfält. Förutom Stauffenberg kan nämnas tongivande litteraturvetare och översättare som Friedrich Gundolf och Max Kommerell eller en lyriker som Robert Boehringer. En del inslag i relationen med Mästaren bär förvisso spår av ett slags suggestiv – och med dagens mått mätt kanske rentav olaglig – blandning av förförelse och psykologiskt våld. Med subtila och målmedvetna medel såg George till att fjärma de inte sällan blott tonåriga ynglingarna från deras naturliga familjemiljöer för att istället erbjuda dem en ”andlig hemvist” under närmast sektliknande förhållanden. Gruppens möten (uppläsningar, granskningar, diskussioner, sällskaplig samvaro) hade en starkt rituell och kultisk karaktär, och leddes enväldigt av översteprästen George. Bara att få upptas i den mytiska kretsen betraktades av de begåvade medlemmarna som höjden av erkännande, och innebar ett bördsstolt särskiljande mellan de själva och de ratade.

Georges kanske märkligaste diktsamling, ”Der Stern des Bundes” (1914), utmärks av sin rena och stränga stil och klassiska modellering, men kan också läsas som ett monstruöst försök att gestalta den ”pedagogiska pederastin” som den högsta av andliga existenser. Karlauf är här vidsynt och ärlig nog att verkligen försöka gå till botten med hur Georges relationer med lärlingarna faktiskt tog sig uttryck. Även om han bevisligen hade sexuella förhållanden med en eller ett par av de (vuxna) medlemmarna, tyder mycket på att hans idolisering av unga män förvisso utgjordes av en psykologiskt ambivalent och komplicerad, men för det mesta strikt platonisk beundran. Homoerotik snarare som estetisk fantasi än som sexuell handling, alltså.

George-kretsen var ingen fast sammanslutning, utan en skiftande samling unga aristokratiska begåvningar knutna till George och hans inflytelserika periodiska tidskrift Blätter für die Kunst, som med ojämna mellanrum gavs ut 1892–1919. De flesta av de invalda uttryckte senare i livet tacksamhet gentemot det litterära överhuvudet, och påpekade gärna hans avgörande betydelse för deras vidare levnadsbanor. Men en del har också refererat till George som en grym och känslokall härskare, särskilt de som inte motsvarade hans förväntningar. När en av hans unga adepter (Percy Gotheim) efter att frivilligt ha gått med i första världskriget skickade ett brev från fronten där han beskriver hur nedbruten han blivit av krigets alla vidrigheter, svarade George upprört att de där raderna minsann inte var skrivna av någon ”strålande hjälte”, och bestraffade honom offentligt med en hånfull dikt med titeln ”Avsked till en lärjunge”. Vid ett annat tillfälle skickade han en av sina pojkar till sin trogne gamle lärling Gundolf för att meddela honom att en detalj i dennes bok om Kleist betraktades som en avsiktlig provokation mot George, och därför också som ett hot mot ”staten” (George-kretsen). På så sätt utnyttjade han de inre stridigheterna mellan medlemmarna för att pröva deras lojalitet och för att växelvis låta favorit­ynglingarna få njuta herrens gunst. Samtidigt vittnar som sagt många av de invalda om den ovärderliga källa till lärdom som åren med George inneburit. ”Fanns det för den sortens djupgående studier i litteraturen en bättre skola än George-kretsen mellan 1905 och 1925?”, undrar litteraturprofessorn Gert Mattenklott retoriskt, och jämför den rentav med Platons Akademi.

Även om Karlaufs studie i hög grad koncentrerar sig på George-kretsen som fenomen, ger han också talrika exempel på den samtida litterära receptionen, citerar generöst från vittnesskildringar och övrig George-litteratur, och ger förstås också en fullgod biografisk bild av Georges liv i sin helhet, från uppväxtåren i Bingen, via tillvaron i Berlin, München och Heidelberg, till den sista hemvisten i schweiziska Minusio. Han redogör detaljerat för den unge Georges starka impulser från de franska symbolisterna, och hur han under den wilhelminska erans ”nervösa tidsålder” lyckades dikta sig tillbaka till vad han betraktade som den förlorade (tyska) totaliteten. Så anträdde han den diktarbana som med sin anspråksfulla – och med tiden alltmer förborgade och nietzscheanskt elitistiska – estetik tjänstgjorde som bålverk mot samtidens förflackning, och som skulle komma att kulminera i hans sista diktsamling, den starkt visionära ”Das neue Reich” (1928). Avgörande för Georges genomslagskraft var också hans övertygelser om att överföra den autonoma konsten till ett slags livspraxis, med motivationen att ”varken Faust eller Tasso, varken Wilhelm Meister eller Werther” längre kunde förkroppsliga den tyska ynglingens heroiska ideal. Istället skulle den tyska anden förnyas med hjälp av visionär kraft och mystik, lät det när han presenterade sina stränga – och i bästa fall aningslösa – estetiska principer.

Trots Georges otvetydigt reaktionära och antidemokratiska drag, håller sig Karlauf befriande nykter i sina framställningar av diktarens olika stadier, och demoniserar aldrig sitt studieobjekt i onödan. Exempelvis är han noga med att påpeka att George – medan många av hans författarkollegor enstämmigt vrålade med i stridsropen 1914 – manade till besinning och skepsis. Vidare låter han också veta att George bevisligen inte hade mycket till övers för den allt mäktigare Hitlers nazistiska pöbelvälde. Trovärdighetsproblemen för den åldrade diktaren uppstod istället kring vad som i offentligheten kom att kallas ”Stefan Georges tigande” (”Vi hoppas att hans tigande betyder ett avvisande”, skrev Klaus Mann i en uppmärksammad tidskriftsartikel 1933 apropå Hitlers maktövertagande). Georges och hans sällskaps profetiska fantasier om och försök till att själva inkarnera Das geheime Deutschland (det hemliga, slutna Tyskland) som en nödvändig antites till den parlamentariska Weimarrepubliken, och hans närmast föraktfullt högställda vägran att precisera sina övertygelser, bidrog förstås också till att han i vissa kretsar förpassades till den tyska kultursfärens redan välfyllda giftskåp. På så sätt såg han slutligen själv till att med väl utarbetade självinsceneringar och aristokratiska distanseringseffekter stå i vägen för sin egen diktning som i skönhet, renhet och lyrisk suggestionskraft tvivelsutan hör till den moderna europeiska poesins allra förnämsta.

Martin Lagerholm är fil mag och litteraturkritiker.

Martin Lagerholm

litteratur@svd.se

Fler artiklar