Vad gjorde araberna innan Profeten förkunnade islam? Bilden har varit påfallande dunkel och man ser framför sig beduiner som irrar omkring i öknen. Nyare forskning skriver om historien och fram växer bilden av en glömd högkultur.

Av Jan Retsö

Saba är ett namn som för många väcker romantiska föreställningar om ett sagorike bortom vidsträckta öknar, där Arabiens alla ljuvligheter står att finna. Mest av allt associeras det väl med den drottning som skall ha regerat där en gång och som enligt Gamla Testamentet skall ha besökt Salomo. Bilden av ett lyckorike i Arabien, omvärvt av rökelse och styrt av en vacker drottning, är en dröm som inte bara har tilltalat imperialistiska europeiska orientalister. Även i den islamiska världen har legenden om Bilqis och hennes Saba levt hos sagoberättare ända till dags dato. Ja, till och med Gud själv berättar legenden om drottningen av Saba och Salomo i Koranens 27 sura som vägledning för de troende.

För de medeltida islamiska historikerna var lokaliseringen av detta Saba klar: det var Jemen, där man visade fram ruinerna av vad som påstods vara Bilqis palats i Marib-oasen. Den medeltida islamiska, framför allt den arabiska, historieskrivningen har mycket att berätta om det förislamiska Jemen. Men en genomläsning av detta material visar samtidigt att man inte kom ihåg särskilt mycket av detta lands historia före Profeten. Det man har är egentligen bara en lista med namn på kungar, Himyars kungar, som skall ha regerat där.

Ett närmare studium av denna lista ger vid handen att den sträcker sig cirka 300 år bakåt från Muhammeds tid, det vill säga till slutet av 200-talet e Kr. Tiden dessförinnan hade man inga konkreta historiska minnen av. Där råder legenders och myters töcken. Även bilden av den himyaritiska tiden, 300 e Kr och framåt, är vag i historiska detaljer. I stället berättas desto fler legender om de stora hjältarna: Bilqis naturligtvis, typiskt nog daterad till 200-talet e Kr; kung As'ad Kamil som skall ha erövrat Hidjaz och infört judisk tro i Himyar; den onde kung Dhu Nuwas som började som frihetshjälte genom att störta en pervers tyrann men som senare spårade ur, terroriserade de kristna i Nadjran och störtades av etiopierna; etiopiern Abraha som skall ha regerat i San'a därefter, byggt den stora katedralen där och som skall ha företagit fälttåget mot Mekka som på ett mirakulöst vis avvärjdes av Gud själv enligt sura 105 samt, icke minst, Sayf b Dhi Yazan, som med iransk hjälp skall ha störtat det etiopiska herraväldet och återtagit tronen i San'a. Den senare blev hjälte i ett av den arabiska folklitteraturens stora epos som reciterats överallt ända in i vår tid.

Det är ett säreget drag i den islamiska världens traditionella historiesyn att bilden av tiden före islam är så vag. Till skillnad från tiden efter islams uppkomst var Okunnigheten, al-Djahiliyya, en tid när profeter, hjältar, demoner och fabeldjur vandrade fritt omkring och allting kunde hända. Frånvaron av konkreta minnen av denna tid reflekteras också i västerlandets bild av Arabien före islam. I traditionella handböcker framställs Arabien som ett land bestående av öken där beduiner sedan tidernas morgon irrat runt på jakt efter bete och byte och där inget väsentligt inträffat förrän Profeten plötsligt framträdde. Vi får höra om några kungadynastier under ett par århundraden före islam: lakhmiderna i al-Hira i Irak, ghassaniderna i Syrien och Jemens kungar. Den traditionella bilden är att dessa är mer eller mindre likvärdiga politiska strukturer, även om man brukar påpeka att Jemen har lite andra förutsättningar än kungarikena i norr. Men i stort sett ges en bild av hur islam uppstår i ett beduinsamhälle och att de stora erövringarna var ett företag liknande de traditionella plundringståg, razzior, som karakteriserade detta.

Det kan dock nu sägas att denna bild håller på att genomgå en total förändring. Bakgrunden till detta är den moderna utforskningen av Jemen av arkeologer, språkvetare och historiker. Den nya bild som nu växer fram kommer att ändra vår syn inte bara på Sydarabiens historia utan på Arabiens och Främre Orientens över huvud taget och icke minst på islams uppkomst. De nya rönen har dokumenterats för en större allmänhet genom den stora utställning med jemenitiska antikviteter som turnerat i Europa under flera år och som avslutades på British Museum i fjol.

Återupptäckten av Främre Orientens historia i modern tid kan sägas ha gjorts i tre stora kvantsprång: 1) upptäckten cirka 1850 av Assyrien och den gamla mesopotamiska högkulturen, inklusive dechiffreringen av kilskriften, 2) den palestinska arkeologin med början cirka 1920 som har satt fast mark under Gamla Testamentet med konsekvenser som vi kanske först nu kan börja se, och 3) upptäckten av det förislamiska Sydarabien framför allt sedan ungefär 1975, som med all säkerhet kommer att sätta islams uppkomst i ett helt nytt ljus.

Den moderna utforskningen av Jemen inleddes med den stora danska expeditionen dit 1761-67, som skildrats av den ende överlevande deltagaren, Carsten Niebuhr. 1800-talets djärva resenärer, framför allt Joseph Halévy och Eduard Glaser, ökade kunskaperna om Sydarabien genom de talrika inskrifter som hittades överallt och som kopierades, dechiffrerades och publicerades i Europa. Allt detta gjorde att man vid förra sekelskiftet började få ett grepp om Sydarabiens förislamiska historia även om rekonstruktionen förblev osäker, särskilt vad kronologin beträffar. En sak som bekräftades genom dessa texter var att det faktiskt har funnits ett rike i Sydarabien som kallades Saba, vars huvudstad var Marib. För många var det nu bara en tidsfråga innan man skulle påträffa den text som omtalade drottningens toppmöte med Israels kung på 900-talet f Kr.

Denna har emellertid ännu inte påträffats. En företagsam entusiast tog sig före att hjälpa forskningen på traven genom en förfalskning som dock ingen gick på. Numera torde det vara ytterst osannolikt att en sådan text skulle dyka upp. De tidigaste texterna från Sydarabien dateras nu till cirka 700 f Kr (spår av skrift är dock äldre), och inga drottningar har hittills påträffats. Dessutom har Salomos existens också dragits i tvivelsmål av vissa forskare, och kanske mest avgörande: Bibelns Saba är med ganska stor säkerhet inte i Sydarabien utan snarare någonstans i Nordvästarabien. Det fanns nämligen flera "Sabor".

Efter den första pionjärtiden togs det en paus. Vad som fortfarande saknades var en pålitlig kronologi för den förislamiska tiden och arkeologiska undersökningar av de stora ruinstäder som fanns överallt i Sydarabien. Trots enstaka pionjärinsatser kom det att dröja fram till slutet av 1970-talet innan den arkeologiska undersökningen av Sydarabien tog fart på allvar. Franska, sovjetiska, tyska, amerikanska och italienska arkeologer har tagit fram en mängd nya data som ger en helt ny bild av Sydarabiens historia.

Vad är det då man har hittat? Vilken bild har vi i dag av detta lands historia före islam? Förutom en stor mängd nya data om den materiella kulturen, inklusive en strid ström av nya texter på åtminstone fyra olika semitiska språk, har man etablerat en pålitlig kronologisk ram åtminstone för de sju århundraden som föregick islam. Den islamiska historieskrivningens himyaritiska kungar visar sig nu vara sista delen av en mycket längre historia som är dokumenterad i skrift från och med cirka 700 f Kr. Vad det himyaritiska riket beträffar visar de nya rönen från Sydarabien en stat som inte var en tillfällig inrättning av beduinhövdingar utan i stället ett verkligt imperium, grundat på en avancerad jordbruksteknik, med stora städer, praktfull monumentalarkitektur, avancerad krigskonst, en utvecklad, självständig skriftkultur, alltsammans jämförbart med de stora imperierna i norr. Det är en politisk organisation väsentligt olik ghassanidernas och lakhmidernas riken. I stället ansåg man sig kunna uppträda (och gjorde det också) som jämlike till de två senantika imperierna i norr, det romerska och det iranska.

Dessutom har tiden före skriftkulturens uppkomst i Sydarabien, det vill säga tiden före 700-talet f Kr, framträtt på ett nytt och överraskande sätt. Vi vet nu att den kultur som framträder i de tidigaste inskrifterna på 700-talet f Kr vid den tiden hade en historia som sträckte sig ytterligare minst två och ett halvt årtusende bakåt i tiden. Synliggörandet av denna stora kultur är en av de stora upptäckterna i den främreorientaliska arkeologin under 1900-talet. Den sydarabiska jordbrukskulturen är helt originell och baserad på en mycket speciell bevattningteknik som utvecklades i de stora dalarna som leder från höglandet ner mot öknarna i Arabiens inre. Den bygger på att fånga upp de störtfloder som uppträder när det regnar i höglandet och vilkas vatten strömmar ner mot öknen med våldsam kraft. Genom att spärra dalarna med dammar leder man vatten ut i ett system av fördelarstationer som gör att stora arealer kan bevattnas. Det räcker med ett par sådana störtfloder per år för att få en god skörd. Systemet utvecklas redan under tredje årtusendet f Kr.

Surveyundersökningar har gett förbluffande resultat och visar att landskapet i alla de stora floddalarna är människogjort: man vandrar här på sediment från konstbevattning som på sina håll är 25-30 meter djupa. Man räknar med en sedimentering på 1-1,5 cm per år. Det är också den kraftiga sedimenteringen som skapar problemen på lång sikt och som gör att dammarna måste göras allt högre, tills de slutligen brister. I Koranens 34:e sura omtalas bristningen i den största av alla dammar, den i Marib. I själva verket känner vi till åtminstone tre stora bristningar i den som omtalas i inskrifterna. Dessa har ägt rum i perioden efter vår tideräknings början då grunden för konstbevattningskulturen börjar ge vika.

Fram till dess behärskades Sydarabien av riken som hade sin bas i just dessa konstbevattnade floddalar, bland vilka Saba var det viktigaste. Vi vet nu att det första stora imperiet i Sydarabien grundades av en stor sabeisk erövrare, Karib'il Watar, kanske på 600-talet f Kr. Från honom har vi de tidigaste längre inskrifterna på sabeiskt språk som berättar om hans erövringar och byggnadsföretag. Karib'il Watars imperium upplöstes cirka 400 f Kr i fyra riken: Ma'in, Saba, Qataban och Hadramawt vilka nämns i grekisk litteratur. Omkring år 100 f Kr börjar problemen med dammsystemen bli akuta och den politiska tyngdpunkten förskjuts successivt upp mot höglandet, där San'a blir ett politiskt centrum.

Denna kritiska tid såg uppkomsten av det andra stora imperiet i Sydarabien under Dhamar 'Ali Watar Yuhan'im, en imperiebyggare återkommen ur skuggorna först under 1980-talet. Även hans rike, som bestod under första århundradet e Kr, upplöstes och följdes av en politiskt orolig tid med en rad krig mellan olika kungariken, framför allt Saba och Himyar. Den avslutas med att den himyaritiska kungaätten under Shammar Yuhar'ish III erövrar hela Jemen från Nadjran till Dhufar cirka 275 och grundar det som bör kallas det himyaritiska imperiet. Detta imperium varar fram till 525 då det erövras av de kristna kungarna i Axum på den afrikanska sidan. Det återuppstår dock under deras general Abraha och den gamla dynastin återkommer 570 med Sayf b Dhi Yazan, en iransk marionett. Sydarabien görs till en iransk provins och förblir så åtminstone formellt fram tills man ansluter sig till islam år 630.

Vad som bör framhållas med eftertryck är att det nu mer och mer blivit uppenbart att Arabien före islam ingalunda bara var ett ökenland befolkat av beduiner. Det hade under årtusenden härbärgerat en inhemsk högkultur av liknande typ som de i Mesopotamien och Nildalen. Under århundraden före islam hade Arabien vidare dominerats av ett imperium, det himyaritiska, som från och med cirka 450 e Kr i praktiken behärskade hela halvön upp till Eufrats strand och romerska limes i södra Syrien.

Om man dessutom betänker att detta imperium tycks ha haft en egen religion där man dyrkade en enda gud som kallades Rahman, det viktigaste epitetet på Koranes gud, kan man undra om inte islamforskningen borde ta sig en närmare titt på detta fenomen i stället för att, som man i regel gör, se mot Syrien och medelhavsvärlden på jakt efter "inflytanden" som genererar islam.

Om man dessutom vet att den islamiska erövringen, åtminstone i sitt inledningsskede, tycks ha dominerats och letts av jemenitiska trupper och generaler kan man börja undra om man inte här står inför något mycket stort, ett väldigt historiskt komplex som vi inte känt till förut och som också den senare islamiska historieskrivningen har glömt eller censurerat bort. Det finns all anledning att följa med i vad som händer i utforskningen av det Saba som numera återinträtt i bilden av världshistorien.

Jan Retsö är professor i arabiska vid Göteborgs universitet.