Musa, berätta om mannen, den mångbefarne, som länge / irrade kring sen han härjat ­Troja, den heliga staden. / Många männi­skors länder och kynnen lärde han känna, / talrika var de kval han tvingades utstå på havet / under sin kamp för eget liv och kamraternas hemkomst.

Så börjar den nu närmare ­3 000 år gamla ”Odysséen” i Ingvar Björkesons svenska tolkning. Redan inledningen väcker många frågor, som lockar till vidare läsning: Vilka var egentligen de ”många länder” som Odysseus lärde känna? Var låg Troja? Och vad var det egentligen för ett hav han irrade runt på? Själva dikten tycks inte ge något entydigt svar på detta, även om man kanske reflexmässigt tänker sig att Iliaden och Odysséen huvudsakligen utspelar sig i Medelhavsvärlden.

Ett defensivt litteraturhistoriskt svar på de geografiska frågorna skulle kunna vara att det homeriska havet med dess många länder, landskap och människor aldrig har funnits i verkligheten, att geografin är lika uppdiktad som själva krigen och även­tyren i Homeros storslagna sånger. Men det är ändå frestande att anta att skalden refererade till platser som en gång existerat – och kanske fortfarande existerar – i verklig­heten, och därvid försöka lägesbestämma dessa i nutidens Europa.

Det har inte saknats försök till sådana läges­bestämningar. I Medelhavet finns det knappast någon ort alls som inte figurerar i en eller annan homerisk teori. I slutet av 1800-talet ansåg sig den tyske arkeologen Heinrich Schliemann till och med ha återfunnit ruinerna av Troja invid Dardanellerna i nuvarande Turkiet. Men arkeologiska och andra vetenskapliga bevis har genom åren ifrågasatts, vilket har öppnat upp för fortsatt teoretiserande.

Ett radikalt försök till nytolkning av den homeriska geografin gjordes i början av 90-talet av italienaren Felice Vinci, som i boken ”Homericus Nuncius. Il mondo di Omero nel Baltico” slog fast att Iliaden och Odysséen i själva verket inte alls ­utspelar sig i Medelhavet, utan i Östersjön! 13 år senare har Vincis bok översatts till engelska med titeln The Baltic Origins of Homer’s Epic Tales (Inner Traditions, 370 s),­­ vilket gör denna märkliga och roande teori tillgänglig för en större publik – inte minst för svenskar och andra Östersjöinvånare, vilka­ i Vincis tolkning är att betrakta som ättlingar till de ­homeriska hjältarna.

Fincis teori går ut på att de folkslag som Homeros berättar om ursprungligen var bosatta i Nord­europa, men att en gradvis försämring av klimatet någon gång efter millennieskiftet 2 000 f Kr tvingade dem att emigrera till sydligare länder. De hamnade i den grekiska övärlden, där de återskapade sina förlorade samhällen och ofta döpte sina nya landskap, öar, vattendrag och städer efter gamla ärevördiga platser i norr – ungefär på samma sätt som, ett par årtusenden senare, många europeiska ortnamn kom att återuppstå i Amerika.

De homeriska Östersjösångerna bevarar enligt Felice Vinci minnet av en för­lorad nordeuropeisk guldålder: klimatet var betydligt behagligare, det odlades vin, handel och sjöfart blomstrade och den kulturella utvecklingen nådde en höjdpunkt som enligt Vinci kom till magnifikt ­uttryck just i den episka, muntliga diktningen (som sattes på pränt långt senare). Ett slags arvtagare till denna civilisation anar man enligt författaren i vikingarna, vars kultur och levnadssätt tycks påminna inte så lite om de homeriska hjältarnas.

Hur bär man sig åt för att belägga, eller åtminstone visa på det möjliga i en sådan utmanande teori? Vincis ”bevisföring” tar sin utgångspunkt i argumentet att Östersjöns geografi helt enkelt motsvarar den homeriska betydligt bättre än vad Medelhavet gör, och att de gåtfulla men konsekventa ”felaktigheterna” i Homeros geografi försvinner och får en naturlig förklaring om man antar att äventyren utspelar sig i Östersjön snarare än i Medelhavet.

Ta till exempel Odysseus hemö Ithaka. Homeros beskriver övärlden kring Ithaka ganska detalj­erat, men bilden han ger stämmer inte alls överens med den faktiska skärgården kring det ­nutida Ithaka i Joniska ­havet. Enligt Homeros ligger Ithaka ”av alla ­ytterst i väster” i en skärgård vars övriga öar ligger längre österut och där en viktig ö är Doulichion, ”den långa”. Men i den joniska­ övärlden ligger Ithaka inte alls längst ut i väster, och det finns ingen ö med namnet Doulichion och inte heller någon iögonfallande ”lång” ö. Det gör det däremot i Östersjön: i den danska övärlden, närmare ­bestämt i den vackra, låglänta skärgården söder om Fyn: där ligger ett östersjöiskt Doulichion i form av semesterön Langeland, och även de övriga öarna stämmer förbluffande väl in på Homeros beskrivning. Och ”ytterst av alla i väster” ligger här en­tydigt det lilla Lyø, som enligt Vinci är identiskt med det homeriska Ithaka. När han går i land på Lyø tycker­ han sig också genast ”känna igen sig” från Odysséens ­topografiska beskrivningar, den lokala terrängen tycks stämma in på ett ­nästan kusligt sätt med dikten.

I denna anda argumenterar Felice Vinci för hur ett otal homeriska platser låter sig identifieras utan några allvarligare mot­sägelser i Östersjön: han hävdar oförskräckt att Troja egentligen låg i sydvästra Finland (där en liten ort med det nutida namnet Toija fortfarande minner om det förflutna!), att det är Bornholm Homeros avser när han talar om Naxos (den lilla staden Neksø är en kvarleva från Bornholms grekiska tid), att den grekiska ön Chios motsvaras av estniska Hiiumaa (Dagö), medan Pharos motsvaras av Fårö och så ­vidare. Likheterna ifråga om ortnamn är kanske inte alltid så mycket värda i sig själva, men författaren ­visar hur även topografin stämmer med dikten och hur platsernas geografiska ­lägen i förhållande till varandra tycks överensstämma förbluffande väl med den ”karta” som kan uttydas i den så kallade Skeppskatalogen, i Iliadens andra sång.

Ibland blir Östersjövärlden dock för trång: de märkvärdiga äventyr som Odysseus får uppleva äger enligt Vinci till stor del rum efter att hjälten lyckats irra sig ut i den atlantiska världen, där Kalypsos ö Ogygia kan återfinnas bland Färöarna och där många märkliga historier utspelar sig längs den norska kusten.

Särskilt intressant är Felice Vincis analys av det väder och klimat som kan utläsas i den grekiska dikten: han pekar på det ­underliga i att de grekiska hjältarna ofta är så påpälsade, att havet som de far fram över är så mörkt och kallt och att de tjocka dimmorna är allestädes närvarande i dikten. Det tycks inte alls passa in på de typiska­ ­väderförhållandena i Medelhavet. Dess–utom förundrar man sig över hur slagskämparna i den centrala striden i Iliadens mitt kan kämpa två dagar och en natt utan uppehåll; det vore omöjligt i den mörka grekiska natten, men fullt tänkbart i de ljusa nordiska sommarnätterna.

En del av Vincis argumentation är förvånansvärt övertygande och hans bok är stundom riktigt underhållande. Men hans teori har genast avfärdats av så gott som alla seriösa forskare – om de över huvud taget ansett det värt att ta upp diskussionen. Det tog över ett årtionde för den stackars italienaren att hitta ett anglosaxiskt bokförlag som vågade ge ut verket på engelska – och då blev det, symptomatiskt nog, ett förlag som i övrigt specialiserat sig på mysticism och astrologi.

Varför har Vincis teori inte platsat i det akademiska finrummet? Hans kartläggning av den homeriska Östersjövärlden är systematisk och detaljerad på ett nästan mate­matiskt sätt, och han stödjer sig på en lång rad andra historiker, litteraturforskare­ och arkeologer som i någon mening tycks ha varit inne på samma spår som han själv. Han menar också att hans hypotes är falsifierbar, så som vågade hypoteser bör vara: det är upp till arkeologer att förkasta eller ­bekräfta hans teori genom utgrävningar i Östersjöländerna.

Men i sin iver att övertyga sina läsare slår han till sist också knut på sig själv: när det gäller till exempel ortnamnen är det visserligen ofta beundransvärt hur han lyckas hitta­ ”grekiska” namn längs Östersjöns kuster – men när han försöker hävda att Täby är det antika Thebes arvtagare, att Tranås ­ruvar på minnena av Thronion eller ställer upp hypotesen att suffixet -älje i Norrtälje skulle härröra från det grekiska Aulis, då känns det plötsligt uppenbart att detta inte kan ha mycket med verkligheten att skaffa. Och när han vidare ­pekar på likheter mellan forna grekiska och nordiska levnadssätt, myter, religioner med mera blir det mest en påminnelse om att Europa i hög grad faktiskt har en gemensam historia. Detta och mycket annat motiverar seriösa forskare att klassificera Vincis teori som ett fall av pseudovetenskap.

En mer konspirationsteoretisk förklaring skulle kunna vara att Vinci inte tillhör akademin, att han inte gått den vanliga ­banan, doktorerat inom ämnesområdet och publicerat sig i de rätta vetenskapliga tidskrifterna – och att han därför med ­automatik betraktas som föga trovärdig ­redan innan han hunnit öppna munnen, och stöts bort som en främmande kropp av det akademiska etablissemanget. Författaren har nämligen en radikalt annorlunda karriär bakom sig: han är kärnfysiker och ingenjör. Intresset för det gamla Grekland och Homeros är helt och hållet en hobby. Men han har lärt sig perfekt grekiska och kan sin Homeros utan och innan, och han försöker verkligen argumentera på ett seriöst sätt. Hans pseudovetenskap är av ovanligt hög kvalitet.

Kanske kan man också tolka­ avvisandet av Vincis teori som ett uttryck för politisk korrekt­het. Dess teser ligger obehagligt nära ett historiskt tänkande som vi i Norden och Tyskland numera helst inte vill ha att göra med längre, nämligen föreställningen om Norden som hela den väster­ländska civilisationens verkliga urhem. Felice Vincis homeriska Östersjöteori ­påminner helt enkelt alltför mycket om ­göticismens tankegångar och framförallt om de explosivt fantasifulla, men plågsamt pseudovetenskapliga teserna i Olof Rudbecks stora Atlantica, utgiven i slutet av 1600-talet. På den tiden, med inspiration av det svensk-östersjöiska stormaktsväldet som då stod på sin höjdpunkt, var de svenska ”forskarna” i färd med att ­ivrigt leda i bevis­ att fornsvenskan var hela världens urspråk, att fornsvenskarna var identiska med de ­antika källornas ”hyperboréer”, att den svenska religionen utgjorde ursprunget­ för alla andra religioner och så vidare i allt mer vågade cirklar. Tänkesättet fick ett nytt uppsving under romantiken och frodades långt in på 1900-talet, där det klingade vackert som ackompanjemang till uppbyggnaden av det nya starka Sverige med stor­företag och folkhem och allt.

I slutänden är det ändå frestande att som ett tankeexperiment föreställa sig att Felice­ Vincis teori mot förmodan skulle visa sig korrekt. I så fall skulle Homeros få rollen som en fenomenal skildrare av Öst­er­sjövärldens bronsålder, ett sensationellt komplement till halvhistoriska, flitigt utnyttjade källor av senare datum som Saxo, Snorre, Nestorskrönikan och så vidare. Fram träder de nära relationerna – för 4 000 år sedan! – mellan människor och samhällen på skilda sidor om havet: ömsom krigiskt, ömsom fredligt. Odysseus blir en outtröttlig Östersjöresenär som vid sin hemkomst till den väntande Penelope på Lyø har 20 år bakom sig av krig borta i Finland, äventyrliga färder förbi estniska och gutniska kuster och inte minst märkliga möten på Färöarna och i Norge i det ­atlantiska gränslandet mellan saga och verklighet. Utan tvekan vore denne Ithakas konung en värdig urfader till de danska kungar som senare begav sig ut på vådliga vikingafärder i västerled och korståg i öster­led.

I Finland har för övrigt det lilla samhället Toija, nära mobiltelefonstaden Salo, ­tagit fasta på Vincis teori om dess heroiska förflutna, vilken nu helt dominerar den ­lokala webbportalen – uppenbarligen som ett försök att stärka ortens turistiska attraktionskraft. Nya historiska teorier, pseudo­vetenskapliga eller inte, behöver inte nödvändigtvis visa sig korrekta för att de skall få en konkret påverkan.