Ni tycker att det här är enkelt, men vänta bara tills jag har förklarat det för er. Denna suck från en lärare som försöker få en bråkig och ouppmärksam klass att lyssna till hans utläggningar kan väl användas om ämnet för denna uppsats. Nyårsdagen infaller den 1 januari. Detta är enkelt. Vad finns det att förklara? En hel del!

Den kalender som vi numera använder oss av och som vi kallar för den gregorianska har en historia som sträcker sig bakåt till historiens gryning. Många historiker menar att den första västliga kalendern härrör från Romulus, en av Roms grundare. Hans tideräkning utgick också från Roms grundläggning (ab urbe condita), år 753 f Kr. Han skapade ett år bestående av tio månvarv och som började i och med vårbruket. Fyra av månaderna fick ”riktiga” namn: Martius, Aprilis, Maius och Iunius, men därefter nöjde han sig med att numrera dem: femte sjätte, sjunde, åttonde, nionde och tionde månaden eller på latin: Quintilis, Sextilis, September, October, November samt December. Nyårsdagen var den förste mars. Resten av året, cirka 70 dagar, mellan sista december och första mars, brydde man sig inte om att räkna upp i någon kalender. De var blanka dagar som inte fanns i någon almanacka. Hur man gjorde för att bestämma: ”I dag är det den första mars, i dag börjar det nya året”, vet jag inte. Andra historiker tvivlar på att det var så här. En senare kung, Numa Pompilius, fyllde tomrummet med två månader: Januarius och Februarius. Nu räckte inte detta; det blev ändå tio dagar för litet. Därför lade han vissa år till ytterligare en månad, kallad Mercedonius, som av någon anledning placerades mellan 23 och 24 februari. En efterträdare, Tarquinius Priscus, flyttade det datum då de högsta ämbetsmännen fick börja sina tjänstgöringsperioder från den 1 mars till den 1 januari, som också fick bli årets början. Denna ändring förklarar varför till exempel årets tolfte månad, december, har ett namn som betyder ”tionde månaden”.

Den sålunda reviderade kalendern var i kraft länge, men kom av olika anledningar mer och mer ur fas med det ”naturliga” året. Den som gjorde nästa revision var Julius Caesar. Han hade varit i Egypten och blivit imponerad av den kunskap i astronomi som han fann där och hämtade en av deras astronomer, Sosigines, till Rom för att revidera kalendern. Denne började med att förlänga ett år (år 708 auc) med 80 dagar för att året därigenom skulle komma i fas med naturen. Det blev ett märkligt år med 15 månader om tillsammans 445 dagar – världens hittills längsta år. Det fick namnet ”förvirringens år”, annus confusionis. Därefter konstruerade han en kalender som i stort sett är vår nutida kalender med tolv månader om tillsammans 365 dagar, där månaderna är 28, (29), 30 eller 31 dagar långa. Emellertid visste han att året är 365 och en kvarts dag. Han införde därför (mycket genialt) en extra skottdag vart fjärde år, varför åren blev i medeltal just 365,25 dagar långa. Skottdagen placerades, liksom mercedonius, mellan 23 och 24 februari de år den förekom. Denna kalender av år 46 f Kr kallar vi för den julianska kalendern och den gäller med endast få ändringar ännu i dag. Ett par av dessa ändringar var att senaten bytte namn på två av månaderna, Quintilis och Sextilis till Iulius och Augustus för att hedra Julius Caesar och kejsar Augustus. Näste kejsare, Tiberius, tackade nej till motsvarande hedersbetygelse, och därmed kom metoden ur bruk. (En annan, mycket sentida förändring, är att skottdagen flyttats från den 24 till den 29 februari. Detta gjordes på 2000-talet.)

Den julianska kalendern kunde av naturliga skäl inte innehålla några kristna element, (den konstruerades ju före Kristi födelse) men redan på 300-talet införde kejsar Konstantin namnet dies Dominicus, Herrens dag, som namn på söndagen. Martyrer och helgon började firas på speciella dagar och kalendern antog mer och mer en kristen prägel.

Kyrkan hade besvär med den 1 januari som nyårsdag. Janus var en populär Gud som i Rom firades med fester och allehanda upptåg, också sådana av moraliskt tvivelaktig karaktär. Även kristna deltog i dessa fester. Men eftersom deltagarna bar masker behövde man inte riskera att bli igenkänd om man inte ville. Med tiden drog festerna till och med in i kyrkorna där man parodierade liturgin, klädde ut en åsna till biskop och sjöng oanständiga sånger i stället för psalmer. Detta pågick ända till slutet av 1500-talet. Vid konciliet i Tours, år 576, fastslogs att de som firade nyår den 1 januari gjorde sig skyldiga till ett antiquus error och man hotade dem med bannlysning om de inte upphörde med sådant. Men 1 januari infaller åtta dagar efter jul och är alltså dagen för Jesu omskärelse. Därför borde kyrkan kunna fira även denna dag och ha den som nyårsdag trots förbudet i Tours. Fortfarande handlar evangeliet på nyårsdagen om Jesu omskärelse.

Men det skulle dröja över tusen år till 1600-talet innan påven Innocentius XII kunde förklara 1 januari som nyårsdag inom sina domäner.

Emellertid angav, något förvånande, inte kyrkan, något entydigt datum som nyår och som hela kristenheten skulle kunna ena sig om, varför det blev fritt fram för både den ena och den andra makthavaren att definiera sitt eget nyår. Det blev många olika nyår under hela medeltiden, vilket har varit till besvär för senare tiders historiker som skall datera dokument. Europa delades upp i områden i tid och rum, alla med sina egna nyårsdagar. Man behövde inte förflytta sig många mil för att komma till ett område med en helt annan nyårsdag.

År 1582 kom den senaste kalenderreformen, beslutad av påven Gregorius XIII och nödvändiggjord för att inte påsken skulle hamna alldeles fel. Den innebar att tio dagar skulle försvinna och samtidigt ändrades regeln för skottår så att tre skottår av 400 försvann. Dagar beräknade enligt den julianska kalendern kallades för gamla stilen och dagar beräknade efter gregorianska kalendern kallades för nya stilen. Så till exempel var 6 november 1632 gamla stilen samma dag som 16 november nya stilen. Uppslagsverk från kontinenten anger Gustav II Adolfs dödsdag till 16 november.

Här behöver vi göra ett uppehåll för att diskutera hur man kommit fram till årtalsangivelser. Som så mycket annat är detta en biprodukt till arbetet med att beräkna datum för påsken. År 525 fick munken Dionysius Exiguus i uppdrag av påven att utarbeta en förbättrad metod för påskberäkning. De tidigare hade utgått från den så kallade diocletianska eran, en tid som fått namn av en kejsare som var en av de värsta förföljarna av de kristna. Dionysius avskydde honom men kom på den geniala idén att i stället utgå från Kristi födelse. Hur han räknade ut sambandet mellan diocletianska år och kristna år vet man inte; den enda formel som han redovisar är att år 248 (Diocletianus) skall vara 532 (Kristus). Han betecknar dessa år med A D (Anno Domini). Det skulle emellertid dröja innan hans årsnumrering slog igenom. Den förtjänsten tillkommer Venerabile Beda, en engelsk munk på 700-talet.

En dag som de kristna gärna nyttjade som nyårsdag var givetvis Jesu födelsedag som man dock inte visste när på året den inföll. Varför den kom att bestämmas till den 25 december är oklart, men man förmodar att de tidiga kristna önskade få överta festligheterna för ”den obesegrade solens födelsedag” (natalis solis invicti), som var då. Dessutom ansåg man den dagen vara födelsedag för guden Mithra, en dag som firades i Rom med (mera rumsrena) fester som man då kunde rikta mot Kristus. Herrens dag och solens dag i veckan sammanföll ju. När Juldagen är fastlagd kommer automatiskt Marie bebådelsedag nio månader dessförinnan, det vill säga 25 mars. Ett land bland många andra som tog fasta på detta var England som länge firade nyår på juldagen, men som på 1300-talet övergick till 25 mars och som, tillsammans med sina kolonier (inklusive de i Nordamerika), höll på med detta till 1751 då man (trots konciliet i Tours) ändrade firandet till 1 januari samtidigt som man övergick från den julianska kalendern till den gregorianska. Detta innebar att året 1751 hade som första dag 25 mars och som sista dag 31 december. Dagen före 25 mars 1751 var alltså 24 mars 1750(!).

På grund av den omfattande Mariakulten var Bebådelsedagen mycket spridd som nyårsdag. Men i norra Italien rådde ett förhållande som får sägas vara unikt. Där fanns två skilda mariaår som båda utgick från 25 mars. De brukar kallas för den florentinska och den pisanska stilens år. Den florentinska stilen sammanfaller med den i exempelvis England, Tyskland i Köln med omgivningar och i Schweiz rådande stilen. Den hämtades från England under 1100-talet och ersatte undan för undan juldagen som nyårsdag. Från 1300-talet till 1751 var den allenarådande där.

Den pisanska stilen förekommer i Pisa med underlydande områden ända till 1750. Den skiljer sig från den florentinska så tillvida, att den börjar 9 månader och 7 dagar tidigare än vårt nuvarande år. År 1300, pisastil, sträcker sig alltså från 25 mars 1299 till den 24 mars 1300, under det att samma år, florentinsk stil, sträcker sig från 25 mars 1300 till 24 mars 1301! Skillnaden mellan florentinsk och pisansk stil är alltså precis ett år. Att avgöra med vilken stil ett dokument är daterat är ingen enkel uppgift. Inte långt från Pisa ligger Venedig. Där hade man 1 mars som nyår ända tills Napoleon den 12 maj 1797 ockuperade Venedig och avskaffade Dogestyret.

Tideräkningen i Östrom och bland annat Ryssland var den så kallade bysantinska eran. Den utgick från jordens skapelse som skedde år 5 508 f Kr. Den var originell så till vida att den hade två år. Ett kyrkoår som började den 1 september och ett borgerligt år som började med en vårfest i mars. Den 15 december 1699 ändrade Peter den store på detta. Åren skulle räknas från Kristi födelse och 1 januari blev nyårsdag. Dagen efter 31 december år 7208 blev 1 januari 1700. (Även i Sverige har vi ett särskilt kyrkoår som börjar första söndagen i Advent.)

En märklig variant av år är det som har påskdagen till nyårsdag. Det användes bland annat i Frankrike under Ludvig VI (den storvuxne) på 1100-talet och därefter sporadiskt ända fram till 1500-talet. Ett år kan då omfatta allt mellan 330 och 400 dagar mellan två på varandra följande påskdagar. Det finns år då samma datum återfinns två gånger och andra år som helt saknar vissa dagar. Man kan förstå att det kan driva historiker till förtvivlan.

I Brabant förekom även långfredagen som nyårsdag. Denna lista på nyårsdagar är inte fullständig, inte ens om man begränsar sig till Västeuropa.

Man kan konstatera att de nästan alla haft religiös bakgrund. Dock finns även ett antireligiöst nyår. Det härrör från franska revolutionen. Den 21 september 1792 avskaffas kungadömet i Frankrike och dagen efter utropas republiken. Nationalkonventet bestämmer att ”Hädanefter skall alla offentliga handlingar dateras efter Republikens år I”. Det tillsätts en kommission under ledning av en matematiker vid namn Romme med uppgift att åstadkomma en revolutionär kalender.

Rommes förslag blir en totalt annorlunda kalender med den 22 september som nyårsdag. En ytterligare anledning att välja den dagen är att det är höstdagjämning. Dess namn i revolutionskalendern blir den 1 vendémiaire. Kalendern antas med acklamation av Nationalkonventet trots att ännu är långt ifrån färdig. Man har inte ens namn på månaderna. Detta är det första nyår som motiveras med astronomi. Brådskan innebar emellertid att man inte tänkte på en svårighet, nämligen att höstdagjämningen inte alltid infaller på samma dag. Den kan inträffa den 22 eller 23 september. Skall man alltså ha en rörlig nyårsdag? Då blir åren olika långa, vissa en dag längre, andra en dag kortare. År XIII avgör Senaten att denna svårighet är så grav, att man måste återgå till den gregorianska kalendern den 1 januari 1806. (Men en bidragande orsak till att man återgår till den påvliga gregorianska kalendern kan ju ha varit, att Napoleon vill bli krönt till Frankrikes kejsare av påven själv, och han inser att det inte är gratis.)