Berika er, mina herrar! Så lär ”borgarkungen” Ludvig Filip efter sin revolution/statskupp år 1830 ha uppmanat Frankrikes finansbaroner och spekulanter som alla bidragit till restaurationens fall. Att revolutioner och statskupper, liksom krig, katastrofer och ekonomiska chocker, leder till rofferi och en omfattande omfördelning av inkomster är ingenting nytt. Bara under det föregående seklet går det till exempel att peka på hur första världskriget födde en ny social typ kallad ”gulaschbaronen”; sammanbrottet för den tyska ekonomin under 20-talet som förmodligen var den viktigaste enskilda faktorn bakom Adolf Hitlers makttillträde; den kombination av makro-ekonomisk kollaps och stigande oljepriser som under 70-talet skapade finansvalpen och inflationsjobbaren eller för den delen murens fall 1989 som lade grunden till oligarkernas 90-tal i Ryssland. I alla tider har sådana som vissa kallar spekulanter och andra entreprenörer hållit sig framme för att dra nytta av den oreda som katastrofer och chocker för med sig. Att detta förvisso inte alltid är ett uppbyggligt fenomen behöver det inte råda något tvivel om.

Naomi Klein är en bästsäljande författare och journalist på vänsterkanten som i boken ”No Logo” (2000) gisslade globaliseringen och de multinationella företagen. I den nya Chockdoktrinen. Katastrofkapitalismens genombrott (övers: Henrik Gundenäs och Stefan Lindgren, Ordfront, 664 s) tar hon ett mera djuplodande grepp. Hon beskriver de tre senaste decennierna som ”katastrofkapitalismens genombrott”, en ”utplåning och omstöpning av världen”. Det som banar vägen för denna nya kapitalism är chocker och katastrofer som i allt väsentligt – utom möjligtvis rena miljö­katastrofer – är medvetet framskapade av onda krafter. Starka chocker som natur­katastrofer, statskupper eller murens och Sovjetsystemets fall gör människor hjälplösa och desorienterade. I detta tillstånd kan de lätt manipuleras och gå med på det mesta. De befinner sig i en chockverkan som påminner om en patient som utsatts för elchocker eller tortyr. Inledningsvis beskriver därför Klein hur elchocker började användas i USA under 1940-talet som en psykiatrisk metod för att bota mentalsjuka. Tanken var att chocken skulle ”skaka om” individen, göra hennes psyke till en tabula rasa som sedan skulle kunna ges nytt och friskt innehåll. Psykiatrin har förstås sedan länge övergivit denna behandlingsform för att den är allt för brutal och samtidigt förhållandevis verkningslös. Längre fram i boken beskriver Klein med samma syfte de metoder som under senare år använts i Irak och på Guantanama-basen för att bryta ned, förödmjuka och desorientera personer som (utan rättslig prövning) betecknats som terrorister. Genom att beskriva sådana vidrigheter har hon berett marken för den vidare analysen om chockkapitalismen. Hon har lockat in läsaren, ja desorienterat henne, till att svälja resten.

Chockkapitalism är alltså någonting som uppstår mot bakgrund av katastrofer, krig och ekonomiska chocker. Dess djupaste innebörd är en kraftig omfördelning av rikedomar från de fattiga till de rika, en nedmontering av välfärden och uppkomsten av rå och naken kapitalism på marknadens villkor. Men spekulanterna och roffarna måste använda sig av statsmakten för att förbereda vägen för plundringen och inkomstomfördelningen. För att bryta ned folkets motstånd använder de diktaturen som ett medel. Klein konstaterar att kuppen i Chile 1973 kan beskrivas i sådana termer. Pinochets blodiga statskupp mot den demokratiskt valde Allende innebar en sådan chock som redan i första ledet skapade förvirring hos de fattiga. Men diktaturen, morden och tortyren blev sedan ett medel för att ytterligare underblåsa hjälplöshet. I dess spår kunde utländska multinationella företag och inhemska spekulanter skapa en naken nyliberal ekonomisk regim vars syfte var att utplåna välfärden och ackumulera enorma förmögenheter hos ett fåtal.

Eller ta Sovjetunionens fall, ett av flera exempel som Klein nämner. Enligt hennes något skruvade historieskrivning var Sovjetunionen i slutet av 80-talet under Gorbatjov stadd i riktning mot ett slags tredje väg mellan socialism och kapitalism. Men denna väg stängdes abrupt genom Jeltsins beskjutning av det ryska parlamentet 1991. Till skillnad från de flesta menar hon att demokraterna inne i parlamentet var de verkliga (social)demokraterna. I stället beredde Jeltsins kupp väg mot oligarkernas konspiration och giriga övertagande av statsegendom under det följande årtiondet. Här liksom i det övriga gamla östblocket var det yttre krafter som möjliggjorde chockkapitalismens verkliga genombrott. Sovjetsystemets fall skapade en första våg av förvirring och chock. Till detta kom den roll som internationella ekonomiska organ såsom Världsbanken och Internationella valutafonden spelade. De krävde en sorts chockterapi för de redan slagna och förödmjukade. Med utgångspunkt i ett ekonomisk-politiskt program som formulerades under 80-talet, ”the Washington consensus”, vägrade de att hjälpa de sammanfallande Sovjetblocket med bistånd och lån med mindre än att ekonomier avreglerades, välfärdsprogrammen nedmonterades och ekonomierna för internationell handel öppnades. Även i Solidarnos Polen tvingades regimen till detta. Chockterapins offer var som alltid de fattiga och egendomslösa.

Vad kommer då denna djävulska chockens kapitalism och the Washington consensus från? Jo, Klein kan förstås ge besked. Den härstammar i rakt nedstigande led från de nyliberala ideologier som växte fram i västvärlden från och med 70-talet. Hon kan också namnge den mest skyldige, nämligen Milton Friedman och den skola av Chicago-ekonomer som han inspirerat och lett. Det är nyliberalismens fula ansikte vi kan skåda i allt från Pinochet i Chile, oligarkernas plundring i Ryssland, de amerikanska krigen i Irak och Afghanistan – som enligt Klein förklaras av amerikanska företags ekonomiska vinning – till tsunamins effekter för de traditionella fiskarsamhällenas sammanbrott på Sri lanka eller orkanen Katrinas härjningar i New Orleans för ett par år sedan. Det är ingen som betvivlar att giriga spekulanter fanns på plats efter det att vattnet dragit sig undan i New Orleans eller att turistindustrin i Thailand fann det ”praktiskt” att tsunamin spolat bort många av de ruckel till bostäder som stod i vägen för byggandet av nya turisthotell. Men att härleda allt detta tillbaka till Chicagoskolan och Milton Friedman personligen blir lite för mycket. Till och med den läsare som följt Naomi Klein så här långt i hennes dystopiska historieskrivande måste nu helt enkelt kasta in handduken.

Naomi Klein gör i huvudsak två grundläggande misstag. För det första överdriver hon starkt den roll som ”nyliberalismen” spelat – och ännu mer Friedmans monetära doktrin – i den ekonomiska politiken under senare decennier. Det är sant att den keynesianska välfärdsstaten fått motstå mycket kritik från nyliberalt håll, i synnerhet i USA och Storbritannien. Stora förändringar har också skett till exempel i synen på statens roll i ekonomin eller hur marknadsekonomi skall styras. Men sanningen är den att inte ens i USA har de nyliberala tongångarna fått särskilt stark genomslag. Det är till exempel omvittnat (senast i Richard Palmers mästerliga biografi över ekonomen John Kenneth Gailbraith) hur djupt besviken Friedman var över Nixons ”svek” under 70-talet, då han vägrade anamma Friedmans teorier, eller hur de följande presidenterna i praktiken kom att föra en tydlig keynes­iansk politik genom att ständigt underbalansera sina budgetar och öka på statsskulden. I länder som Sverige kan vi förstås ogilla den i många stycken ihåliga välfärden i USA, men sanningen är att den knappast nedmonterats särskilt långt sedan 70-talet. Så är det i ännu högre grad i Västeuropa där det bullrats mycket om nyliberalism men där välfärdskapitalismen (ännu) råder. De enda egentliga exempel där nyliberalismen – eller Chicagoskolan – segrat skulle kunna vara i vissa länder i det forna Sovjetblocket. Men orsaken till detta är snarare motviljan mot allt vad socialism heter än att denna doktrin skulle ha tvingats på länderna enbart genom otillbörlig påverkan utifrån.

För det andra glömmer Klein helt bort – eller känner inte till – att en av de viktigaste orsakerna till att Chicagoskolan och Milton Friedman blev så uppmärksammade under 70- och 80-talet var att de tycktes ge svar på de problem som den gamla keynesianska ekonomiska politiken hade börjat uppleva under denna tid. Dessa problem har sina rötter i den snabba ekonomiska internationalisering (”globalisering”) som ekonomierna genomgått alltsedan 50-talet och de ökade svårigheten i att ”ratta” enskilda nationella ekonomier. De måste ses mot bakgrund av en förändrad internationell arbetsfördelning, en omfattande strukturomvandling och industrialismens genombrott och snabba tillväxt i det som för inte så länge sedan kallades Tredje världen. Nu en bit in på det nya millenniet kan man sannerligen diskutera huruvida de idéer som Chicagoskolan och andra nyliberaler förmedlade verkligen var så vettiga (eller att chockterapi var den bästa medicinen för Ryssland). Men att tro att dessa var en huvudsaklig kraft bakom den nya ekonomiska värld som vi lever i i dag är utan tvivel att drastiskt överdriva enskilda idéers betydelse.

Det är synd att Naomi Klein går till sådana överdrifter. Den konspirationsteoretiska väv hon spinner, från psykiatrins elchocker, juntornas blodiga välde i Latinamerika, krigen i Irak och mellan israeler och palestinier till Chicagoskolans läror, är inte trovärdig och levereras svepande och med klen underbyggnad. Det är närmare bestämt synd på två sätt. För det första att hon på detta sätt skymmer sikten för vad som ändå är bokens styrka. För i sin sociala journalistik och i sin rasande kritik av mänsklig girighet och av behandlingen av fattiga och undertryckta människor är hon ibland lysande. Hon skulle helt enkelt ha nöjt sig med detta, för hennes groteska analys av utvecklingen sedan 70-talet går inte att ta på allvar. Naomi Klein är en dystopisk civilisationskritiker som bara ser ena sidan av globaliseringens framfart och glömmer bort de framsteg som ändå görs.

Det är vidare synd att Klein genom sina överdrifter underminerar den kritik som trots allt kan riktas mot den internationella ekonomiska politik som förts av ledande institutioner som Världsbanken och Internationella valutafonden – eller för den delen mot globaliseringens avarter. En sådan kritik förs i dag av seriösa samhällsvetare och ekonomer, som Nobelpristagaren Joseph Stiglitz vars bok Fungerande globalisering just utkommit på svenska (övers: Gunnar Sandin, Daidalos, 305 s). Mycket av det som Stiglitz beskrivit i sina tidigare böcker återkommer här: IMF:s och Världsbankens misstag under Asienkrisen på 90-talet, den felaktiga medicin som chock­terapin erbjöd de forna Sovjetstaterna ­under samma tid, med mera.

Men till skillnad från Klein skyller inte Stiglitz allt på en dålig ekonomisk politik. I huvudsak bejakar han globaliseringen. Samtidigt ser han problemen om inte globaliseringen också ges ett mänskligt ansikte och erbjuder även de allra fattigaste lindring i sin nöd. Hans bok är mot denna bakgrund en handbok i vad som bör åstadkommas för att göra globaliseringen mera human och minska konflikterna mellan länder och regioner i världen. Han förslår reformer av IMF och Världsbanken, att vi måste se över de allra fattigaste ländernas skuldbörda och även inse att fri handel inte alltid är till fördel för alla. Han menar att vi måste ta aidskatastrofen i Afrika och klimatförändringarna på djupt allvar och utforma robusta system som kan åstadkomma förbättringar. Marknaden klarar inte alla problem. Vi måste också ta politiken till hjälp och samarbeta mera. Den svenske ekonomen Gustaf Cassel döpte för länge sedan sin självbiografi till ”I förnuftets tjänst”. Detta epitet skulle fungera ännu bättre på Joseph Stiglitz vars balanserade syn på relationen mellan politik och marknad är en lisa att ta till sig.