Det kinesiska kommunist­partiets sjuttonde partikongress har i dagarna avslutats i Peking. I samband med partikongressen har det spekulerats flitigt kring vilka ledare som kommer att befodras till partiets innersta krets. Xi Jinping och Li Keqiang blev som väntat de första ur den yngre ledargenerationen att väljas in i politbyråns ständiga utskott. Xi eller Li väntas ta över efter Hu Jintao vid nästa kongress 2012 och omvärlden hoppas att efterträdaren ska föra landet mot demokrati. Men i stället för att ägna oss åt kremlologi av gammalt snitt bör vi tolka vad som sker på lokal nivå ute i regionerna. Den viktigaste drivkraften för kommande förändringar i Kina är de många protester som äger rum runtom i landet. Och det är de protesterna som kommer att driva fram en politisk kursändring.

Individuella ledare i Kina spelar dock inte en så viktig roll som detta spekulerande ger sken av. Kina styrs i hög grad av ett kollektivt ledarskap som påverkas av större samhälleliga processer. Partikongresserna, som äger rum vart femte år, slår fast den ekonomiska och politiska inriktning som redan inletts. Politiken som nu spikas har med andra ord kunnat skönjas tidigare på lägre nivåer och ute i regionerna. Karakteristiskt för det kinesiska beslutsfattandet är att beslut växer fram långsamt och förändringar införs gradvis.

Den framgångsrika kinesiska reformstra­tegin beskrivs bäst som ”vi prövar oss fram och ser hur det går”. Fungerar experimenten dåligt överges förslaget, och fungerar det bra funderar man på om reformen kan vara lämplig att införa på högre nivåer och i hela landet. Även stora kursomläggningar har sitt ursprung i lyckade exempel ute i regionerna. Ett fattigt område i Anhuiprovinsen, till exempel, tog i mitten av 70-talet initiativ till avkollektivisering som sedan anammades av Peking och spreds till resten av landet. Initiativ till reformer kan komma lokalt eller från Peking. Kinas kommunistparti är pragmatiskt och, framför allt, ett mycket flexibelt parti. Dess förmåga att förnya sig är en viktig förklaring till varför partiet har lyckats hålla sig kvar vid makten.

Kinas ekonomi har vuxit med i medeltal nio procent per år sedan reformerna inleddes 1978. Men den nyliberala politik som förts har också skapat stora klyftor och nyfattigdom i landet. De ekonomiska klyftorna i Kina är nu större än i till exempel USA och Indien. Det var klart uttalat när de ekonomiska reformerna inleddes att vissa grupper och områden skulle få bli rika före andra i förhoppningen att välståndet skulle sippra ner till dem som hamnat efter.

Kinas utvecklingsstrategi har varit att koncentrera knappa resurser till de kustområden och företag med högst potential som kunde agera motor för hela landet. Inlandsprovinserna och jordbrukssektorn har bekostat kustprovinsernas utveckling genom ett regressivt system där fattiga områden och bönder tidvis axlat en högre, också i absouta tal, skattebörda. Befolkningen på landsbygden, speciellt i centrala och västra delarna av Kina, har alltså missgynnats på flera sätt. De har fått en mindre andel av investeringar samtidigt som de har betalat mer i skatt. Dessutom har deras produkter sålts under marknadsvärdet och de har, till skillnad från stadsbefolkningen, inte haft tillgång till någon välfärd. Missnöjet är utbrett och över hela landet sker demonstrationer dagligen.

De politiska protesterna i Kina har ökat dramatiskt de senaste åren. De senaste siffrorna från officiellt håll visar att det sker så många som 87 000 incidenter per år – nästan 240 per dag – vilket inkluderar både små och stora protester. Överlämnande av klagomål i grupp, fredliga sitt­demonstrationer, trafikblockader, ockupation av regeringsbyggnader, och stora demonstrationer med tusentals deltagare har blivit vanliga inslag i den kinesiska vardagen.

Jämförelser görs ibland med demonstra­tionerna på Himmelska fridens torg 1989. Men det är svårt att finna likheter mellan gårdagens och dagens protester: utbredningen av den nya vågen protester är större och det är underprivilegierade grupper snarare än studenter som marscherar. Kraven är i första hand ekonomiska men de har också politisk sprängkraft. Framför allt har man en vinnande taktik. Sammantaget är protesterna idag ett större politiskt hot för den kinesiska regimen än vad 80-talets studentrörelse utgjorde.

Protester äger rum i städerna såväl som på landsbygden. I städerna är vanliga orsaker att arbetare inte får ut sina löner, att de som permitteras inte får ut minimumbeloppet i ersättning eller att de snuvas på hela sin pension när företaget säljs ut samt otillräcklig kompensation till boende när deras hus rivs för att ge rum för breda gator, shoppingcentrum eller moderna bostäder. Särskilt inför OS 2008 har rivningen av hus accelererat.

På landsbygden var, fram till helt nyligen, den vanligaste orsaken till protesterna vad som av lantbrukarna uppfattades som illegitima skatter och avgifter. Men idag är det främst markkonflikter som orsakar protester. Lantbrukare tvingas avstå från sin jord för att ge plats åt företag och industriparker. Många bönder vill behålla sin jord och andra vill ha ekonomisk kompensation som kan ge en ny inkomstkälla. Ersättningen för förlorad mark är ofta så lite som en trettiondel av marknadsvärdet.

Den politiska sprängkraften i den nya vågen av protester ligger i kraven som framförs och de protesterandes taktik. I stället för att utmana regimen direkt ställer man legitima krav som partiet får svårt att avvisa. ”Rightful resisters” är ett begrepp myntat av forskarna Kevin O’Brien och ­Lianjiang Li, och dessa ”rättmätigt protesterande” angriper partiets själ och hjärta. Missnöjda hänvisar de till lagar och offi­ciell politik i sin kamp mot lokala ledare, och visar hur centrala påbud inte efterlevs på lokal nivå. De visar att de stöder rege­ringens politik – och understryker sam­tidigt att somliga i maktställning inte gör detsamma – och de säger sig söka efter det verkliga kommunistpartiet. Kommunistpartiet i Kina är sårbart för denna typ av krav då man säger sig värna om arbetare och bönder. Det blir därför omöjligt för de politiska ledarna att ignorera den nya vågens protester.

Det som talar för att protesterna kommer att öka i antal och styrka är att det i nuvarande system lönar sig att protestera. Tvärt­emot allmänna uppfattningar tolereras protester i Kina, i alla fall så länge som man inte utmanar partiet eller dess ledare direkt och så länge som de inte uppfattas som hotfulla. Större protester med tusentals deltagare gör dock ledare nervösa och i flera uppmärksammande fall har protesterna brutalt slagits ned. Regeringens metod att hantera protesterna har varit tudelad: å ena sidan försöker man identifiera och arrestera eventuella ledare, å andra sidan går man de protesterande delvis till mötes. När arbetare och lantbrukare i grupp kräver att få ut sina löner eller den kompensation de lagligen har rätt till så har statliga representanter på olika nivåer i många fall sett till att åtminstone delar av summan betalats ut. Eftersom det finns så många eftersatta ökar chansen att något händer med ens eget fall om man tar till missnöjesyttringar. Tendensen verkar vara att ju högljuddare man är, desto större chans till bättre behandling. Vi kommer att få se fler och starkare protester i Kina, och ett ökat tryck på regimen.

De kinesiska ledarna är synligt oroade över den massiva vågen av protester. Några effekter av den nya vågen kan vi redan se i den förda politiken. Den vanligaste orsaken bakom missnöjet på 90-talet var de godtyckliga skatter och avgifter som bönderna tvingades betala. Och flera protester utvecklades till större upplopp, som i Renshou i Sichuanprovinsen 1994. Sedan Hu Jintao tog över befälet på förra partikongressen 2002 har han avskaffat jordbruksskatten helt och även förbjudit lokala tjänstemän att ta ut andra avgifter som ett svar på dessa protester. Ännu större problem återstår dock, bland annat en lösning på alla markkonflikter som nu är den vanligaste orsaken till protesterna.

Det är inte bara enskilda frågor som den politiska ledningen i landet måste ta itu med utan också den ojämna balansen mellan ekonomisk tillväxt och den sociala utvecklingen. Hu Jintao och Wen Jiabao vill skapa en bättre balans mellan tillväxt och andra områden såsom fattigdom, hälsa och miljö och detta mål skrevs in i partiets stadgar under den nyss avslutade kongressen. Det återstår att se hur detta balanserande kommer att se ut.

Paradoxalt nog pekar fallet Kina på att protester och demonstrationer i vissa fall kan ha större effekt i en auktoritär stat än i demokratier där man har andra kanaler för inflytande. På vissa punkter är auktoritära stater säkert mer sårbara, den säkerhet som kommer med demokratiska val infinner sig inte och politiska ledare i dessa stater måste, på ett eller annat sätt, hantera kraftfulla folkyttringar. Det styrande partiet i Kina är kommunistiskt till namnet men har fört en högerinriktad politik vilket öppnar för anklagelser om svek och ifrågasätter partiets legitimitet. I Kina har de protesterande hittat en punkt där partiet är sårbart, och de politiska ledarna har fram till i dag svarat med begränsade reformer.

Västvärlden hoppas att en kinesisk Gorbatjov ska träda fram på scenen. Men det är den nya vågen av protester som kommer att åstadkomma förändringar, i den förda politiken och i de politiska institutionerna. Det kinesiska kommunistpartiet kommer att fortsätta pröva sig fram och se hur det går. Centrala ledare har lagt skulden för det ökande antalet protester på lokala ­ledare. Peking utkräver ansvar av lokala ledare i händelse av instabilitet, samtidigt som centralmakten delegerat många statliga funktioner till lägre nivåer och avsvurit sig sin del av ansvaret. Lokala ledare kommer att tvingas hitta lösningar på problemet därför att de hålls ansvariga uppåt. Eftersom lokala ledare har begränsade resurser till att ta itu med de sociala problem som skapar oro kommer de troligen att försöka reformera de lokala politiska institutionerna istället. I olika regioner ute i landet, till exempel i Sichuan, prövas just nu att partimedlemmar fritt får välja vilka som ska sitta i lokala partikommittéer, och Hu Jintao gjorde klart under den nyligen avslutade partikongressen att det är ett ­experiment han stödjer.

Tiden närmast före årets partikongress och fram till OS är det många lokala ledare som lägger sin energi enbart på att för­hindra protester, till exempel genom att handgripligen föra hem protesterande medborgare från Peking till hemprovinsen. Andra mer framåtblickande lokala ­ledare håller just nu på att pröva olika metoder för att försöka lösa en del av problemen, experiment som kanske kommer att tas upp av Peking om några år för spridning till resten av landet. Det är fullt möjligt att det kinesiska ledarskapet, trots allt prat om balans, i slutändan inte tycker sig ha råd att överge tillväxtperspektivet, och att det är enklare att genomföra reformer av de politiska institutionerna som svar på trycket underifrån. I så fall skulle politiska reformer i Kina kunna bli ett resultat av protester som baserar sig främst på ekonomiska krav.

Vi kommer att se förändringar, inte nödvändigtvis för att individuella ledare driver detta utan för att trycket underifrån kommer att få det politiska ledarskapet att agera. Dessa förändringar kommer dock att införas långsamt och efter experimenterande på lokal nivå.

Maria Heimer är fil dr i statsvetenskap vid Uppsala universitet.