Tidigare i höst förklarade Danmarks socialminister Eva Kjer Hansen i en intervju: "Det kan inte vara socialpolitikens mål att utjämna skillnaderna mellan rika och fattiga. Låt de rika bli rikare. Olikhet är i sig själv inget problem." Det var ett uttalande som gudskelov väckte uppståndelse och det är också ett uttalande som man väl - än så länge - har svårt att föreställa sig att någon skulle göra i Sverige men det hindrar naturligtvis inte att det kan finnas många som tänker på samma vis.

Det är också ett uttalande som jag osökt kom att tänka på när jag läste Sjuk-Sverige. Försäkringskassan, rehabilitering och utslagningen från arbetsmarknaden (Symposion, 256 s) som är skriven av tre sociologer, Antoinette Hetzler som är professor i Lund och hennes doktorander Daniel Melén och Daniel Bjerstedt. En i och för sig ytterligt strikt hållen rapport späckad med stapeldiagram, statistik och för mig personligen helt ogenomskinliga facktermer (till exempel "regressionsanalys" som uppenbarligen kan vara antingen "multivariat" eller "logistisk") men jag läste den icke desto mindre som en spänningsroman. De iakttagelser som förmedlas genom de svala siffrorna och den inte mindre svala - och föga eleganta - prosan får man själv lägga ihop, precis som i en pusseldeckare. Först i det allra sista kapitlet sammanfattas resultaten och skapar då insikter som är djupt oroande.

Undersökningen jämför två populationer av långtidssjukfall - det vill säga personer som varit sjukskrivna i mer än 60 dagar - och ser på hur olika variabler som kön, ålder och arbetsförhållande påverkar risken för långtidssjukskrivning. Den ena populationen är från början av 1990-talet, den andra från början av det nya millenniet. Det visar sig då att långtidssjukskrivningarna bara blir längre och längre och att antalet riktigt långa sjukskrivningar - sådana som är längre än ett år - har ökat med 150 procent.

Därtill kommer att förtidspensioneringarna har fördubblats bland anställda och tredubblats bland arbetslösa och att det är allt yngre människor som förtidspensioneras. Dessutom - och det torde vara alldeles ny kunskap - ser det ut som om satsningarna på arbetsrehabilitering misslyckats.

Det ska genast göras klart att Lundasociologerna inte tror att det svenska folket fuskar eller latar sig. Det är annars en uppfattning som inte bara kan finnas på myndighetshåll och bland nyliberala politiker utan som också är mycket utbredd i grannlandet Finland där varken sjukskrivningar eller förtidspensioneringar på långt när har nått samma nivåer. I Finland tänker vi oss gärna att svenskarna - som aldrig upplevt ett krig - generellt sett är förvekligade, har svårt att hantera de motgångar som en gång för alla hör livet till. I Finland kan man fortfarande utgå från att den som säger sig må dåligt är magsjuk, förkyld eller bakfull medan vi har lärt oss att det i Sverige snarare handlar om att vantrivas på jobbet eller med sin partner eller att inte ha något jobb eller någon partner alls. I Sverige mår man dåligt, har vi förstått - och kan sjukskriva sig - om bussen inte kommer som den ska.

Det är en uppfattning som man så smått börjar skämmas för när man läst Lundasociologernas bok. Mycket övertygande visar de nämligen att sjuk-Sverige i första hand är en följd av de förändringar välfärdsstaten genomgått för att anpassa sig till marknadens krav, närmare bestämt av att välfärdsstaten har urholkats så att den i det närmaste upphört att vara en välfärdsstat.

Företag och har slimmats, för att använda ett ord i tiden, ett ord som i själva verket är en eufemism, för vad det handlar om är att man i lönsamhetens namn skär ner på personalen och sedan ökar stressen på dem som får bli kvar genom att kräva samma produktivitet som förr. (Till den ökade stressen bidrar också att visstidsanställningar blir allt vanligare och att arbetet decentraliseras så att ett allt tyngre ansvar - ofta också ett ekonomiskt ansvar - läggs ut på enskilda eller på smågrupper.) Arbetskraften selekteras, heter det, och man undrar om författarna är medvetna om vilka förfärande konnotationer just det ordet har.

Dagens arbetsgivare verkar inställda på att välja ut de uthålligaste, de mest livsdugliga. De övriga gallras systematiskt bort från arbetsmarknaden via sjukskrivningar - och eventuellt någon rehabiliteringsåtgärd - och slussas sedan vidare till förtidspensionering.

Boken är en tankeställare för alla som inbillat sig att Sverige inte längre är ett klassamhälle. Visserligen har alla inkomstgrupper ökat sina medelinkomster men utvecklingen har varit precis den som danska Eva Kjer Hansen finner rimlig: inkomstökningen har varit störst för dem med de högsta inkomsterna och minst för dem med de lägsta. Sedan början av 1990-talet har dessutom redan utsatta grupper fått det sämre: det gäller arbetslösa och det gäller - trots all kvinnokamp - också kvinnor, inte minst kvinnor som är ensamstående föräldrar. Människor utan högskoleutbildning blir sjukskrivna i betydligt större utsträckning än människor med högskoleutbildning. De höga sjukskrivningstalen för värk i muskler och leder visar att det fortfarande finns arbeten som sliter ner människor fysiskt, till exempel genom tunga lyft eller monotona rörelser som innebär upprepad ensidig belastning. Icke-facklärda kvinnor är den grupp som upplever mest smärta.

Ökningen av långtidssjukskrivningar är mer än dubbelt så stor för kvinnor som för män. Särskilt drabbade är kvinnor i den offentliga sektorn, framförallt kvinnor som jobbar inom vård och omsorg - vårdbiträden, undersköterskor, personliga assistenter, i något mindre utsträckning sjuksköterskor - men också lärare och numera inte minst gymnasielärare.

I kapitel efter kapitel hamras det in att just kvinnor i offentlig sektor har varit de stora förlorarna under det senaste decenniet. Under 90-talet tappade vårdanställda och anställda inom offentlig förvaltning tio procent i lönenivå i jämförelse med till exempel verkstadsindustrin. Därtill kommer det försämrade klimatet på arbetsplatserna: den allt större osäkerheten, de allt högre kraven ökar naturligt nog också konkurrensen och därmed risken för mobbning. Och även om nästan alla i arbetslivet i dag känner sig stressade så kan man anta att det för dem som arbetar just i vård och omsorg tillkommer det man brukar kalla etisk stress, det vill säga en stress som beror på att de yttre förhållandena, exempelvis tidspressen, hindrar en att utföra sitt arbete så som man vet att det borde utföras och så som man också själv skulle vilja utföra det. Man får vidare anta - och det är en upprörande tanke - att de som bryts ner av den etiska stressen ofta är de allra bästa, de mest hängivna, de verkliga eldsjälarna.

Att kvinnor på alla nivåer - också kvinnor i ledande ställning - är sjukskrivna i långt större utsträckning än män tyder sannolikt på att kvinnor generellt sett är utsatta för mer stress än män. Man kan fråga sig om inte kvinnor fortfarande har inte bara fler utan också mer motstridiga krav på sig än män? Det är förmodligen inte bara det att kvinnor fortfarande har ett större ansvar för hem och barn - och
kanske dessutom barnbarn och/eller ålderstigna föräldrar. Det är troligen också det att de i större utsträckning än män får skuldkänslor om de inte lyckas få alla bitar att gå ihop, om de inte både på jobbet och i hemmet förmår kombinera effektivitet med omsorg. Dessutom förväntas kvinnor fortfarande vara "behagliga" - eller som en av mina kvinnliga vänner uppgivet uttryckte det: "Jag önskar att man kunde utstråla en varm otillgänglighet!".

Lundasociologerna reflekterar naturligtvis också över läkarnas roll när det gäller långtidssjukskrivningarna. Slutsatsen blir att läkare numera inte i första hand fungerar vare sig som medicinskt sakkunniga eller som patientens advokat. Snarare verkar de resignerat ha accepterat att de inte kan skapa arbetsförmåga hos människor som inte är efterfrågade på arbetsmarknaden och bidrar därför i stället till utsorteringen. Siffrorna är talande. Från början av 90-talet till början av det nya millenniet har lasarettläkare i genomsnitt förlängt sjukskrivningen för en så konkret diagnos som fraktur på fotled från 108 till 240 dagar. Visst, det kan tänkas bero på att arbetskraften åldrats - det är den förklaring arbetsgivarsidan gärna ger - men att verkligheten är mera komplicerad än så ser man om man tittar också på de psykiska diagnoserna som ökat kraftigt, de med.

Psykiska diagnoser är som bekant diffusa och samma tillstånd kan benämnas på olika vis: i början av 90-talet talade man om "neuros", sedan kom utbrändheten och på senare år har en mycket vanlig diagnos varit "akut stressreaktion". Då är det naturligtvis avslöjande att dignosen oförändrad får hänga med under en långtidssjukskrivning trots att den enligt definitionen - i ICD-10, "Klassifikation av sjukdomar och hälsoproblem" - beskriver ett tillstånd som ska avklinga inom några dagar. Också här anser läkare uppenbarligen att det är bättre - mera humant - att låta människor bära etiketten "sjuk" än etiketten "arbetslös".

Hetzlers, Meléns och Bjerstedts bok engagerar mig inte minst därför att den hjälpt mig att
se ett mönster i mycket av det jag under höstens lopp läst i tidningen. Några veckor innan Anna Hedborg gick ut med tanken att taket i sjukförsäkringen skulle höjas eller rentav tas bort meddelade arbetslivsminister Hans Karlsson enligt DN att "Försäkringskassan ska specialgranska 40 000 sjukskrivna och förtidspensionärer för att få ut dem i arbete.

Satsningen är en del i regeringens budget för att bekämpa ohälsan." Aftonbladet har kört en artikelserie om Ams som varit synnerligen kritisk: Ams är inte sysselsättning, det är pysselsättning. Ett typiskt uttalande var signaturen Majsans: "Jag har också gått kurser och annat trams. Det enda det givit är vänner för livet. Det är det bästa med Ams."

Här i Svd kunde man den 24/10 läsa: "Klimatet hårdnar på arbetsplatserna, rädslan för att kritisera ökar, fackliga förtroendevalda råkar oftare illa ut och tvivelaktiga uppsägningar har blivit allt vanligare." Uppsägningarna går dessutom till på fulare vis, förklarar Lars-Benny Ramstedt, förhandlingschef för TCO-förbundet Sif, med cirka 560000 medlemmar. Också på stora företag som Ericsson och Volvo har man börjat använda uttrycket "personlig arbetsbrist": "De säger till någon att just din kompetens behöver vi inte längre".

Det är en paradox att ansvariga politiker i dag å ena sidan konsekvent hävdar "arbetslinjen" - alltså tanken att alla i princip ska vara ute i arbetslivet - och å andra sidan accepterar att arbetstagare behandlas som slit och släng-vara.
Och till och med om man bortser från all normal mänsklig hänsyn är det noga taget också en paradox att personal inom just vård och omsorg tillåts fara så illa. Efterfrågan på vård och omsorg har ju inte minskat och kommer inte att minska, tvärtom lär ju behovet framförallt av åldringsomsorg bara bli större och större de närmaste decennierna. Till skillnad från illverkningsindustrin kan ju vård och omsorg inte heller flytta utomlands.

Vad ska man då önska sig?
Man skulle önska sig en genomgripande samhällelig värdedebatt. Man skulle önska sig att läkare
- inte minst allmänläkare - ville delta i debatten: det är ju de som ser hur illa människor far.